Läkemedel vid ätstörningar: bulimi, hetsätningsstörning och begränsningar

Läkemedel kan ha en roll vid vissa ätstörningar, men bör inte ersätta psykologisk behandling inriktad på ätstörningen, nutritionsbehandling eller medicinsk uppföljning. Bulimia nervosa, hetsätningsstörning och anorexia nervosa har olika behandlingsbehov. Planen måste ta hänsyn till instabilt kroppsligt tillstånd, självrensning, andra tillstånd och personens prioriteringar.

Medicinsk säkerhet och nutrition kommer först

Ätstörningar kan drabba människor oavsett kroppsstorlek, ålder och kön. Risken kan inte bedömas enbart utifrån utseendet. Begränsat matintag, självrensning, uttorkning och snabba förändringar i intaget kan orsaka allvarliga medicinska problem, bland annat elektrolytrubbningar och hjärtkomplikationer. Dessa kan påverka säkerheten vid läkemedelsbehandling.

Bedömningen bör ta hänsyn till ätmönster, kompensatoriska beteenden, kroppsliga symtom, psykisk hälsa och omedelbara risker. Svimning, uttalad svaghet, uttorkning, symtom från bröstet eller akuta säkerhetsrisker kräver en lämplig akut bedömning. Ett samtal om läkemedel bör ingå i samordnad vård snarare än leda till en fristående förskrivning.

Bulimia nervosa: fluoxetin har en särskild roll

Fluoxetin används vid bulimia nervosa och har en godkänd indikation i USA. Det kan bidra till att minska hetsätning och självrensning som del av en bredare plan som innefattar lämplig psykologisk behandling. Dess roll innebär inte att alla antidepressiva läkemedel är utbytbara eller att enbart läkemedel ger fullständig vård.

Följ upp stämningsläge, ångest, sömn, sexuell påverkan, mag–tarmsymtom och följsamhet till behandlingen. Självrensning och elektrolytrubbningar kan påverka läkemedelsriskerna och behöver behandlas i sig. Doser ska inte ändras för att kompensera för en episod av hetsätning eller självrensning.

Hetsätningsstörning: skilj behandling från viktnedgång

Lisdexamfetamin har en godkänd indikation i USA för måttlig till svår hetsätningsstörning hos vuxna. Det är inte godkänt som läkemedel för viktnedgång. Riskerna kopplade till dess centralstimulerande verkan, bland annat kardiovaskulär påverkan, sömnstörningar och risk för felaktig användning, kräver en lämplig bedömning och uppföljningsplan.

Andra läkemedel kan övervägas utanför godkänd indikation i utvalda situationer, men evidens och godkännanden skiljer sig åt. Målet är att behandla hetsätningsstörningen och dess påverkan på livet, inte att framställa aptitdämpning som återhämtning. Psykologisk behandling och regelbundet ätande med stöd är fortsatt viktiga.

Läkemedel har betydande begränsningar vid anorexia nervosa

Inget läkemedel bör framställas som en ersättning för nutritionsbehandling och vård inriktad på ätstörningen vid anorexia nervosa. Utvalda läkemedel kan användas för särskilda symtom eller samtidiga tillstånd, men evidensen, det kroppsliga tillståndet och möjliga skadeverkningar behöver granskas noggrant.

Undernäring kan påverka tolerabilitet och behandlingssvar. Sedering, hjärtpåverkan och andra risker kan få större betydelse hos en person med nedsatt kroppsligt hälsotillstånd. Om ett antipsykotiskt eller antidepressivt läkemedel föreslås, fråga efter det specifika behandlingsmålet och hur teamet ska bedöma nytta och biverkningar.

Frågor om läkemedelssäkerhet vid ätstörningar

• Finns det problem med elektrolyter, hjärta, vätskebalans eller nutrition?
• Har läkemedlet kontraindikationer kopplade till krampanfall, inklusive sådana som gäller bupropion?
• Kan påverkan på aptit eller vikt, sedering eller mag–tarmbiverkningar försvåra återhämtningen?
• Är ett centralstimulerande läkemedel lämpligt med hänsyn till kardiovaskulära risker och risker kopplade till substansbruk?
• Vem samordnar förskrivningen med nutritionsbehandlingen och den psykologiska behandlingen?
• Hur ska symtom och funktionsförmåga mätas utan att vikten blir det enda utfallsmåttet?

Gå igenom samsjuklighet och den övergripande vårdplanen

Depression, tvångssyndrom, ångest, trauma och substansbruk kan förekomma samtidigt och bör bedömas. Behandling av dessa kan underlätta deltagandet i ätstörningsvården, men symtom kopplade till svält eller instabilt matintag behöver också beaktas. Om flera förskrivare är involverade bör de dela tillräcklig information för att undvika motstridiga planer.

Diskutera nytta och belastning öppet, inklusive oro kring läkemedel och förändringar i aptit eller kroppsupplevelse. Avsluta, dubblera eller kombinera inte behandling på egen hand. Genomgången bör ta hänsyn till kroppslig hälsa, ätstörningssymtom, funktionsförmåga och tillgång till rätt vårdnivå.

Läkemedelsbehandlingens mål bör motsvara ätstörningsdiagnosen

Anorexia nervosa, bulimia nervosa och hetsätningsstörning har olika kliniska kännetecken och olika evidens för läkemedelsbehandling. En behandling som används vid ett av tillstånden bör inte antas fungera vid ett annat. Bedömningen tar också hänsyn till andra specificerade ätstörningar och samtidig depression, ångest eller tvångssyndrom. Fråga vilken diagnos och vilka symtom förskrivningen riktar sig mot och vilken nutritionsbehandling eller psykologisk behandling som fortfarande behövs.

I guiden till behandling av ätstörningar beskrivs den bredare vårdprocessen. Läkemedel bör inte framställas som den enda lösningen på en ätstörning. Kroppslig säkerhet och stöd kring ätandet kan kräva akuta insatser även när läkemedelsförskrivning övervägs. En ändamålsenlig plan mäter förändringar i beteenden, lidande och funktionsförmåga snarare än enbart vikt. Tolka inte ett läkemedels effekt på aptiten som belägg för att det behandlar det bakomliggande tillståndet. Behandlaren bör förklara den specifika rollen, begränsningarna och riskerna, och väga in personens prioriteringar och medicinska tillstånd i beslutet.

Bulimi, hetsätning och aptit är olika behandlingsfrågor

Fluoxetin har en definierad roll vid bulimi i vissa behandlingssammanhang, medan lisdexamfetamin är godkänt i USA för måttlig till svår hetsätningsstörning hos vuxna. Dessa indikationer bör inte generaliseras till behandling för viktnedgång eller alla episoder av överätning. Godkännandet i det aktuella landet, ålder, tidigare kardiovaskulär sjukdom, risk för felaktig användning och andra faktorer påverkar beslutet.

Fråga hur diagnosen har fastställts och vilket utfall som ska vägleda uppföljningen. Minskad frekvens av hetsätning kan vara värdefull samtidigt som nutritionsbehandling, kompensatoriska beteenden eller psykiskt lidande fortfarande behöver uppmärksammas. I översikten över antidepressiva läkemedel finns bakgrundsinformation om en läkemedelsgrupp. Skaffa inte ett centralstimulerande läkemedel för att kontrollera vikten och använd inte en förskrivning för bulimi som förebild för ett annat problem. En behandlingsprövning behöver lämplig uppföljning och en plan för biverkningar. Återhämtning bör bedömas utifrån tillståndet som helhet och livskvaliteten, utan att minskad aptit eller en viktförändring ses som en tillräcklig ersättning för förbättring av ätstörningen.

Kroppsliga komplikationer kan förändra läkemedelssäkerheten

Begränsat matintag, kräkningar, felaktig användning av laxermedel, uttorkning eller andra beteenden kan påverka elektrolyter, hjärtrytm och läkemedelssäkerhet. Berätta för teamet hur det faktiskt ser ut, även när det är svårt att berätta. En förskrivning som bygger på ofullständiga uppgifter kan missa en viktig kontraindikation eller ett uppföljningsbehov. Allvarlig svimning, symtom från bröstet, uttalad uttorkning eller oförmåga att upprätthålla mat- och vätskeintag kräver skyndsam medicinsk bedömning.

Bupropion är ett viktigt exempel på ett läkemedel som kan vara kontraindicerat vid tidigare anorexi eller bulimi på grund av risken för krampanfall. Utgå inte från att en till synes uppnådd remission gör sjukdomshistorien irrelevant. Andra läkemedel kan ha effekter på hjärta och aptit eller orsaka sedering som har betydelse i den kliniska situationen. En farmaceut bör gå igenom hela läkemedelsbehandlingen, inklusive produkter för viktkontroll och kosttillskott. Medicinsk stabilisering, nutrition och förskrivning behöver samordnas snarare än hanteras genom separata beslut som inte tar hänsyn till varandra. Personen bör få en förklaring av säkerhetsplanen utan skuldbeläggning eller förväntningar på att själv identifiera komplikationer.

Behandla samsjuklighet utan att förlora helhetsperspektivet

Depression, ångest, tvångssyndrom och substansbruk kan förekomma samtidigt med en ätstörning och kan behöva behandlas. Läkemedelsgenomgången bör klargöra vilka symtom som hör till respektive behandlingsmål. Ett läkemedel kan hjälpa vid ett samtidigt tillstånd utan att lösa problemen med ätbeteenden, nutritionsbehov eller de psykologiska processer som vidmakthåller ätstörningen. Både nyttan och de kvarstående svårigheterna bör beskrivas.

Fråga hur vårdverksamheterna ska kommunicera, särskilt vid utskrivning från sjukhus eller övergång från barn- till vuxenvård. Om flera läkemedel används, klargör syftet med vart och ett och se över den samlade belastningen. Lägg inte till ett preparat för varje kvarstående symtom utan en ny bedömning. I översikten över vård vid ätstörningar finns stöd för det bredare samtalet. Uppföljningen bör ta hänsyn till medicinsk säkerhet, beteenden, lidande, relationer och funktionsförmåga, och inkludera personliga mål. En ändamålsenlig förskrivning ingår i samordnad vård och bör inte bli ett skäl att skjuta upp specialistbehandling eller betrakta kroppsvikten som det enda meningsfulla utfallet.

Gör nästa samtal om läkemedel meningsfullt

Ta med en aktuell läkemedelslista till besöket, med exakt preparat, ordinerade instruktioner, receptfria läkemedel, kosttillskott och eventuella läkemedel som du bara tar ibland. Säg till om listan i journalen skiljer sig från det du faktiskt använder. Att förstå skillnaden är mer värdefullt än att försöka ge ett svar som låter korrekt. Ett foto av förpackningen kan hjälpa till att klargöra ett obekant varumärke eller en beredningsform.

Välj två eller tre prioriteringar före besöket. Det kan vara ett ihållande symtom, en biverkning som påverkar vardagen, ett resultat från uppföljningen eller oro kring att fortsätta behandlingen. Beskriv när problemet började och om det uppstod efter en förändring av läkemedel, sjukdom, sömn eller substansbruk. Du behöver inte själv fastställa orsaken. En tydlig tidslinje hjälper behandlaren att överväga flera förklaringar utan att automatiskt hänföra allt till det psykiatriska tillståndet.

Avsluta besöket med ett överenskommet nästa steg och ett datum för uppföljning. Om planen ändras, be om skriftliga instruktioner som förklarar vad varje läkemedel är avsett att göra och vem du ska kontakta om ett problem uppstår. Kontrollera att apoteket och andra förskrivare har den uppdaterade planen. En ändamålsenlig genomgång avslutas med en tydlig ansvarsfördelning, inte enbart med en rekommendation att följa situationen. Gemensamma beslut bör inkludera dina önskemål, tillgänglig evidens och de praktiska möjligheterna att genomföra planen.

Relaterade guider om läkemedel och behandling

• Vad är antidepressiva läkemedel?
• Privat behandling av ätstörningar och problematiska ätbeteenden
• Utforska läkemedelsguiden