Stöd till barn när en förälder har ett beroende

När en förälder har ett beroende behöver barn mer än försäkringar om att allt kommer att bli bättre. De behöver trygg omsorg, begripliga förklaringar och utrymme för sina egna känslor. Den här guiden handlar om alkohol- och drogrelaterade substansbrukssyndrom hos föräldrar. Den förklarar hur omsorgspersoner kan hantera oro för barnets säkerhet, ordna stöd och se till att barn inte får ta vuxnas ansvar. Hjälpen till barnet behöver inte vänta tills föräldern tackar ja till behandling.

Förstå vad barnet upplever

En förälders substansbrukssyndrom kan påverka barn genom bristande kontinuitet i omsorgen, rubbade rutiner, konflikter och ovisshet om vad som kommer att hända. Vissa barn blir vaksamma eller tillbakadragna, medan andra uttrycker sitt lidande genom ilska. Barn i samma hushåll kan reagera olika, så utgå inte från att ett syskons upplevelse motsvarar allas. ^[1]

Utgå från barnets vardag snarare än enbart från förälderns diagnos. Fråga dig vem som ordnar frukost, sköter läggningen, går på möten i skolan och märker när barnet är ledset eller upprört. Fundera på om barnet undviker att ta hem vänner eller känner ansvar för att hålla stämningen lugn hemma. Sådana frågor hjälper till att identifiera praktiska stödbehov utan att sätta en etikett på barnet.

Ett beroende innebär inte automatiskt att varje samspel mellan förälder och barn är otryggt. Samtidigt upphäver inte kärlek och goda avsikter ett skadligt beteende. Håll fast vid två prioriteringar samtidigt: att stödja förälderns behandling och värna barnets behov. Den mer övergripande guiden till familjestöd vid psykisk ohälsa och beroende kan hjälpa vuxna att tydliggöra sina egna roller i stödet.

Sätt barnets säkerhet och skydd först

Att värna barns skydd innebär att skydda dem mot övergrepp, omsorgssvikt och faror som går att förebygga. Kontrollera om det finns en vuxen som är kapabel att ge omsorg och inte är påverkad, om grundläggande behov tillgodoses och om barnet kan komma åt alkohol, droger eller läkemedel. Skadligt substansbruk hos en förälder är en sårbarhetsfaktor, inte ett bevis på övergrepp. Bedömningen bör undersöka hur föräldraskapet faktiskt påverkas. NICE:s riktlinjer är brittiska kliniska riktlinjer, inte amerikansk lagstiftning om anmälningar. ^[2]

I USA ska du ringa 911 vid omedelbar fara eller ett akut medicinskt tillstånd, inklusive misstänkt överdos. Kontakta barnskyddsmyndigheten i din delstat vid misstanke om övergrepp mot barn eller omsorgssvikt. USAGov hänvisar också till Childhelp National Child Abuse Hotline på 1-800-422-4453 för vägledning. Vid en kris som rör psykisk hälsa, självmord eller substansbruk kan du ringa eller skicka sms till 988. THE BALANCE är inte en akuttjänst. ^{[3], [4]}

Låt vuxna planera för otrygga situationer: vem som hämtar barnet, var barnet kan bo och vem som kan ta över omsorgen vid behov. Be aldrig ett barn att konfrontera en påverkad förälder eller hantera en överdos. Om det förekommer våld eller tvång, sök individuell rådgivning om säkerhet innan ni försöker ha ett familjesamtal.

Förklara beroende på ett åldersanpassat sätt

Välj en lugn stund tillsammans med en trygg vuxen, inte under ett gräl eller när någon är påverkad. Anpassa språket efter barnets utveckling och förståelse. Fråga vad barnet har lagt märke till innan du ger en förklaring. I barncentrerad vägledning rekommenderas att man lyssnar, undviker ledande frågor och gör kommunikationen tillgänglig för barn med olika behov. ^[2]

För ett förskolebarn kan en förklaring vara: "Pappa har problem med alkohol som ibland gör det svårt för honom att ta hand om dig. Farmor tar hand om dig i kväll." Ett barn i skolåldern kan behöva mer information: "Det kan bli väldigt svårt att sluta använda alkohol eller droger. Vuxna och personer som arbetar med sådana problem behöver ta hand om det." Det här är exempel på samtal, inte manus som alla familjer måste följa.

Tonåringar kan vilja ha raka svar om behandling, brutna löften eller vad som händer härnäst. Var ärlig med det som är osäkert: "Jag vet inte när mamma kommer hem, men jag berättar för dig när vi vet." Upprepa att barnet inte har orsakat beroendet och inte ansvarar för återhämtningen. Ge utrymme för kärlek, ilska, sorg och lättnad utan att kräva lojalitet eller förlåtelse.

Låt inte barn ta vuxnas ansvar

Barn kan ta på sig ansvar som inte är rimligt för deras ålder när en förälders substansbruk stör omsorgen. Det kan handla om att ta hand om syskon, lösa problem i hemmet eller försöka reglera förälderns känslor. Tolka inte skenbar mognad eller mycket goda betyg som bevis på att barnet är opåverkat. ^[1]

Vanliga sysslor hemma är något annat än att ansvara för en förälders säkerhet, nykterhet eller känslomässiga stabilitet. Vuxna ska sköta behandlingsbesök, ekonomi, transporter och beslut i akuta situationer. Anlita inte barn för att leta efter alkohol eller droger, övervaka en förälder, förmedla budskap mellan vuxna eller hålla farliga händelser hemliga. Detta ska skiljas från att barnet självmant berättar: uppmuntra alltid barn att berätta för en trygg vuxen om skrämmande beteenden eller otrygga situationer, lyssna utan ledande frågor och sök lämplig hjälp för att skydda barnet. ^[2]

Var tydlig med hur vardagen ska fungera. Berätta för barnet vem som hämtar i skolan och vem som finns till hands vid läggningen. Värna tid för vänner, fritidsintressen och vila. Erbjud val som barnet rimligen kan påverka, till exempel vilken trygg vuxen det vill prata med, snarare än val om huruvida föräldern ska få behandling.

Om planerna ändras, förklara förändringen utan att kritisera den andra föräldern: "Vi har ändrat planen för hämtningen, så jag hämtar dig i dag." Ett barn ska inte behöva vara domare i en konflikt mellan vuxna.

Uppmärksamma tecken på att barnet mår dåligt och ordna en bedömning

Överväg professionell hjälp när känslomässiga eller beteendemässiga förändringar håller i sig i flera veckor, orsakar lidande eller påverkar livet hemma, skolan eller vänskapsrelationer. Varningssignaler kan vara sömnproblem, ihållande oro, oförklarade kroppsliga besvär, tillbakadragenhet eller försämrade skolresultat. Farligt beteende eller uttalanden om att skada sig själv eller någon annan kräver omedelbar hjälp, i stället för att avvakta och se om symtomen går över. ^[5]

Börja med barnets barnläkare eller allmänläkare. Ta med konkreta observationer och en tidslinje, inklusive förändringar i omsorgen och skrämmande händelser. En bedömning kan omfatta utvecklings- och sjukdomshistoria, information från skolan och samtal med barnet. Den bör beakta både stressrelaterade reaktioner och tillstånd som kan behöva egen behandling, till exempel ångest, depression eller adhd. ^[5]

Fråga hur behandlaren kommer att förklara sekretessen och delning av information av säkerhetsskäl för barnet. Undvik att instruera barnet att lämna en viss berättelse. Inför besöket kan du säga: "Den här personen hjälper barn att förstå svåra känslor. Du kan berätta hur det har varit för dig." Förklara för barnet att det inte är ett svek mot föräldern att be om hjälp.

Välj stöd som passar barnet och familjen

Stödet kan omfatta barnet enskilt, en omsorgsperson, föräldern som får beroendebehandling eller utvalda familjemedlemmar. Familjebaserade insatser är inte utbytbara: program som har utvecklats för par, ungdomar som använder alkohol eller droger eller föräldrar med små barn har olika mål och forskningsstöd. Fråga vad den föreslagna insatsen ska förändra och om den passar familjens situation. ^[7]

I översikten över systemisk terapi och familjeterapi förklaras det relationella förhållningssättet. För ett berört barn är de praktiska frågorna om samtalen ger utrymme för barnets röst, minskar olämpligt ansvar och förbättrar omsorgen. Gemensamma samtal ersätter inte åtgärder för att skydda barnet. SAMHSA avråder från att inkludera barn i familjesamtal när det finns en aktuell risk för övergrepp från familjemedlemmar. ^[6]

Om ett barn har ett ångestsyndrom kan en behandlare rekommendera åldersanpassad kognitiv beteendeterapi. Den länkade sidan ger allmän bakgrundsinformation, inte ett särskilt behandlingsprotokoll för barn. Fråga tilltänkta vårdgivare om utbildning specifikt för arbete med barn, omsorgspersoners delaktighet och hur framsteg följs upp. Ingen enskild terapi bör framställas som lösningen för alla barn som påverkas av en förälders beroende. ^[10]

Den här artikeln fastställer inte att någon uppfyller kriterierna för en tjänst hos THE BALANCE och innebär inte att minderåriga tas emot där. Barns behandling bör ordnas genom barnmedicinska eller barnpsykiatriska verksamheter med lämplig kompetens.

Samordna förälderns vård med barnets behov

Förälderns behandlingsplan bör omfatta en bedömning av substansbruk, fysisk hälsa, psykisk hälsa och omsorgsansvar. Beroendevård och behandling av samtidig psykisk ohälsa bör samordnas i stället för att hanteras som separata frågor. Depression eller andra psykiatriska svårigheter kan kräva ytterligare stöd, men undanröjer inte behovet av tillförlitlig omsorg om barnet. ^{[6], [9]}

Vård innebär inte alltid beroendebehandling i boendemiljö. Evidensbaserad beroendebehandling kan ges inom lokal öppenvård och primärvård, inklusive läkemedelsbehandling vid opioidberoende. Vilken vårdmiljö som är lämplig beror på bedömning och kliniska förutsättningar. I guiden för vuxna om att välja vårdnivå förklaras skillnaderna mellan öppenvård, behandling i boendemiljö och sjukhusvård. ^[9]

Inför en planerad inskrivning behöver det vara tydligt vem som tar hand om barnen, hur skolrutinerna ska fortsätta och hur kontakten med föräldern ska fungera. Fråga vårdgivaren vilka möjligheter till familjens delaktighet som faktiskt finns. Lova inte besök eller specialistinsatser innan de har bekräftats. Barnets stöd bör fortsätta även om förälderns behandlingsplaner ändras.

Stöd omsorgspersoner och håll kontakt med skolan

Partner, mor- och farföräldrar och andra omsorgspersoner behöver också stöd. Familjeinriktad vård kan möta deras behov av stöd och kommunikation, även när personen som använder alkohol eller droger är ovillig att söka behandling. Att stödja en vuxen anhörig ska inte kräva att omsorgspersonens hälsa offras eller att otrygga beteenden accepteras. ^[7]

Skilj samtal om förälderns substansbruk från samtal som syftar till att stödja barnet. Inför ett vuxensamtal om alkohol kan planeringsstödet för familjesamtal hjälpa till att strukturera en inledning, en observation, en fråga, ett erbjudande om stöd och en gräns. Det är inte en bedömning av barnets säkerhet eller ett skäl att konfrontera någon när det kan vara farligt.

Överväg att utse en kontaktperson på skolan som kan hjälpa till med praktiska arrangemang. Diskutera instruktioner för trygg hämtning, vem som ska kontaktas om planerna inte fungerar och om barnet behöver en lugn avstämning. Fråga vilken information personalen behöver och hur känsliga uppgifter hanteras. Undvik att barnet gång på gång måste förklara förälderns beroende för olika vuxna.

Be betrodda anhöriga om konkret hjälp, till exempel barnomsorg en eftermiddag eller skjuts till ett besök. Tydliga uppgifter är mer användbara än en allmän uppmaning att stödja familjen.

Planera för frånvaro under behandling, hemkomst och återupptaget bruk

Återhämtning förändrar familjens vardag, och förändringarna behöver planeras. Under abstinens eller akut instabilitet kanske föräldern inte är redo för krävande familjesamtal. SAMHSA rekommenderar att familjer får stöd under denna period och att barn vet vilka trygga vuxna de kan få hjälp av. ^[6]

Förklara frånvaro på grund av behandling konkret: var barnet ska sova, vem som kommer till skolaktiviteten och när nästa besked kommer. Be inte barnet att uppmuntra föräldern att slutföra behandlingen. Om ett utlovat samtal inte blir av, bekräfta besvikelsen i stället för att hitta på en förklaring.

Innan föräldern kommer hem behöver ni komma överens om ansvar, kontakt med behandlare och vem som kan ta över omsorgen vid behov. Fråga vad som ska hända om föräldern inte kan ha tillsyn över barnet på ett säkert sätt. Att behandlingen är avslutad ska inte automatiskt undanröja tidigare oro för säkerheten eller innebära att barnet måste känna tillit direkt.

Om substansbruket återupptas bör vuxna ompröva säkerheten och hjälpa föräldern att åter få kontakt med vården. Berätta för barnet vilka arrangemang som ändras utan att göra det ansvarigt för att upptäcka fortsatt bruk. Att reparera relationen innebär att erkänna brutna löften och hålla realistiska löften, inte att be barnet trösta eller lugna föräldern.

Stärk återhämtningen utan att definiera barnet utifrån risk

Beroende i familjen kan öka sårbarheten, men förutsäger inte ett enskilt barns framtid. För att förebygga alkoholbruk rekommenderar NIAAA tidiga, återkommande och utvecklingsanpassade samtal samt konsekventa förväntningar. Värme och tydliga gränser hör ihop. Skrämselbudskap och stigmatiserande etiketter behövs inte. ^[8]

Prata med tonåringar om alkohol och droger utan att göra dem ansvariga för förälderns historia. Fråga om deras egna funderingar och erfarenheter. Ge inte alkohol som ett sätt att lära ut säkert drickande: den forskning som NIAAA sammanfattar ger inte stöd för att detta skulle vara skyddande. För respektfulla samtal och gör det möjligt att be om hjälp. ^[8]

Bedöm familjens framsteg med konkreta frågor: Är tillsynen tillförlitlig? Hanterar vuxna vuxenproblemen? Kan barnet prata om svåra känslor utan press att skydda föräldern? Vad är fortfarande olöst? Gå igenom frågorna efter förändringar i behandlingen eller boendesituationen.

Det finns forskningsstöd för flera föräldraskaps- och familjeinriktade insatser, men studierna undersöker olika grupper och utfall. Positiva effekter kan inte garanteras för ett enskilt barn. Värna vanliga barndomsupplevelser vid sidan av professionellt stöd, och håll barnets behov synliga även när förälderns återhämtning får det mesta av familjens uppmärksamhet. ^[7]