Återhämtning efter trauma börjar med trygghet: Mitt samtal med Janina Fisher, PhD

Det som särskilt stannar hos mig är skillnaden mellan att förstå varför en reaktion finns och att kräva att den försvinner. Janina bjuder in oss att se lidande ur ett överlevnadsperspektiv. En reaktion som känns förvirrande i dag kan en gång ha haft en skyddande funktion.

Det perspektivet ursäktar inte skadligt beteende och gör inte varje svår upplevelse till ett trauma. Det förändrar frågan vi ställer till oss själva: i stället för att börja med vad som är fel kan vi bli intresserade av vad som har varit svårt och vilket stöd som behövs nu.

Janina beskriver varför hennes arbete börjar med stabilisering i stället för en omedelbar uppmaning att återge de mest smärtsamma upplevelserna. Tonvikten ligger på att hjälpa personen att lägga märke till vad som händer i nuet och utveckla en mindre skrämmande relation till det.

Jag hör en viktig skillnad här: att kunna beskriva en händelse är inte nödvändigtvis detsamma som att känna sig kapabel att leva med dess följder. Att lyssna uppmärksamt innebär också att respektera tempo, samtycke och personens förmåga att förbli delaktig.

Trauma-Informed Stabilization Treatment är modellen Janina utvecklade för att arbeta med traumarelaterade reaktioner och olika delar av upplevelsen. Hon beskriver influenser från flera arbetssätt, bland annat kroppsinriktat arbete och Internal Family Systems, samtidigt som hon förklarar sitt eget fokus på stabilisering.

Hennes officiella beskrivning av TIST presenterar en fasindelad process med stabilisering, bearbetning av minnen och integration, utifrån beredskap och samtycke. Att börja med trygghet betyder inte att minnen aldrig ska bearbetas. Intervjun visar inte heller att en enda modell är rätt val för alla.

En röd tråd i avsnittet är möjligheten att förändra relationen till reaktioner vi ogillar. Rädsla, tillbakadragenhet eller ilska kan kännas som fiender när de stör det liv vi försöker bygga. Janina frågar vad som blir möjligt när vi först försöker förstå deras skyddande roll.

Det här sättet att tala om delar är en terapeutisk förståelseram, inte en diagnos. För mig ligger värdet i samtalet i inbjudan att vara mindre bestraffande mot oss själva och samtidigt behålla ansvaret för hur vi handlar mot andra.

Vi talar om hur gamla sår kan aktiveras i dagens relationer och varför stöd från en annan människa är viktigt i Janinas förståelse av återhämtning. Samtalet om samreglering vidgar perspektivet bortom individen som ensam arbetar för att förändras.

Det finns också en gräns som behöver vara tydlig: en partner eller familjemedlem ersätter inte professionell vård, och att förstå en reaktion innebär inte att behöva acceptera att bli illa behandlad. Medkänsla och lämpliga gränser hör ihop.

Janinas berättelse om hennes pappas återhämtning ger diskussionen om beroende en personlig dimension. Hon reflekterar över hur större kunskap om hans barndom förändrade hennes förståelse av hans svårigheter. Det är hennes familjs erfarenhet, inte en universell förklaring till beroende.

Vi tar också upp uppdelningen mellan beroendevård och psykisk hälsovård. Hennes perspektiv uppmuntrar oss att fråga vad som riskerar att missas när stödet fokuserar på en del av en människas erfarenhet utan att beakta resten.

Den avslutande inbjudan är att bli nyfiken på de delar av oss själva som är svårast att välkomna. Jag ser det som en utgångspunkt för reflektion, inte som ett krav på att göra svårt traumaarbete ensam eller pressa sig igenom överväldigande känslor.

Kliniska beslut behöver mer än en engagerande intervju. NICE:s riktlinjer för PTSD omfattar traumafokuserad KBT och, under lämpliga omständigheter, EMDR, tillsammans med uppmärksamhet på tillit, säkerhet och individuella behov. Avsnittet ger Janinas perspektiv; det ersätter inte en bedömning och fastställer inte behandlingars jämförande effektivitet.