”Muskelavslappnande” är en bred benämning på läkemedel som används vid muskelspasmer eller spasticitet. Dessa läkemedel skiljer sig åt när det gäller verkningssätt, behandlingstid och risker. Vissa kan orsaka fysiskt beroende eller användas felaktigt, men det är missvisande att betrakta alla läkemedel i gruppen som lika beroendeframkallande.
Olika läkemedel för olika ändamål
Läkemedel som används kortvarigt vid smärtsamma muskelspasmer är inte utbytbara med läkemedel som används vid spasticitet i samband med neurologiska tillstånd. Symtomens orsak, andra sjukdomar och övriga läkemedel vägleder förskrivningen. En generell gräns på två eller tre veckor gäller inte för alla läkemedel som beskrivs som muskelavslappnande.
| Exempel | Viktiga skillnader |
|---|---|
| Karisoprodol | Används tillsammans med åtgärder som vila och fysioterapi vid muskelskador; kan vara vanebildande och är avsett för kortvarig användning. |
| Baklofen | Används vid spasticitet; ett abrupt avslut kan orsaka allvarliga utsättningssymtom och kräver en plan från förskrivaren. |
| Tizanidin | Används vid muskelspasmer och muskelspänning vid tillstånd som multipel skleros eller ryggmärgsskada; kan orsaka sedering och lågt blodtryck. |
Dessa exempel är varken en rangordning av säkerhet eller en rekommendation att byta läkemedel. Läs bipacksedeln för den aktuella produkten och diskutera eventuella frågor med apotekspersonal eller förskrivaren.
Biverkningar och interaktioner
Beroende på läkemedlet kan effekterna omfatta dåsighet, yrsel, svaghet, muntorrhet eller lågt blodtryck. Dessa kan uppstå även när behandlingen används korrekt och visar inte i sig att läkemedlet används felaktigt. Kvarstående eller oroande symtom behöver bedömas. Undvik att köra bil eller använda maskiner om vakenhet, balans eller koordination påverkas.
Alkohol, opioider, sömnmedel och andra sederande substanser kan tillsammans med vissa muskelavslappnande läkemedel förstärka funktionsnedsättningen eller öka risken för andningspåverkan. Interaktionerna skiljer sig mellan olika läkemedel, så låt någon gå igenom hela läkemedelslistan. Utgå inte från att en kombination är säker bara för att båda preparaten har ordinerats vid olika tillfällen.
Fysiskt beroende och beroendesyndrom
Fysiskt beroende innebär att kroppen har anpassat sig och att symtom kan uppstå när ett läkemedel sätts ut eller dosen minskas. Det kan utvecklas vid ordinerad användning. Beroendesyndrom innebär ett bredare mönster, exempelvis nedsatt kontroll och fortsatt användning trots skadliga konsekvenser. Tolerans eller utsättningssymtom räcker inte i sig för att fastställa ett beroendesyndrom.
Sök råd om du upprepade gånger tar mer än ordinerat, har svårt att kontrollera användningen, tar någon annans läkemedel eller fortsätter trots skadliga konsekvenser. Vårdpersonal kan bedöma läkemedlet, symtomen, smärtan eller spasticiteten och andra vårdbehov utan att utgå från att varje biverkning är ett tecken på beroendesyndrom.
Överdosering: förlita dig inte på en dosgräns
Det finns ingen generell regel om ”tre till fem gånger dosen” som definierar överdosering av muskelavslappnande läkemedel. Allvarliga skador kan uppstå vid olika intagna mängder, särskilt vid interaktioner eller nedsatt utsöndring eller nedbrytning av läkemedlet. Om någon kan ha tagit mer än ordinerat, kontakta snarast en giftinformationscentral eller akutsjukvården, även om tydliga symtom saknas.
Larma lokal akutsjukvård vid långsam eller onormal andning, om personen inte går att väcka, vid kollaps eller krampanfall. Ha förpackningen till hands, informera räddnings- och vårdpersonal om andra substanser och följ deras instruktioner. Framkalla inte kräkning och försök inte behandla effekterna med ett annat läkemedel.
Att sätta ut ett läkemedel eller minska dosen
Rådgör med förskrivaren innan du ändrar en regelbunden behandling. Abrupt utsättning av baklofen kan orsaka feber, förvirring, hallucinationer, muskelstelhet eller krampanfall. Abrupt utsättning av tizanidin kan höja blodtrycket och pulsen samt öka muskelspänningen. Om nedtrappning behövs måste den anpassas till det specifika läkemedlet och de individuella omständigheterna.
Dessa risker är ett skäl att planera vården, inte att fortsätta med ett olämpligt läkemedel på obestämd tid. Planen bör också omfatta det tillstånd som behandlas och eventuell problematisk substansanvändning. Behandlingens intensitet beror på medicinska och psykiatriska risker; rehabilitering på behandlingshem behövs inte för alla.
