Tramadol är ett receptbelagt smärtstillande opioidläkemedel. Det kan hjälpa vid smärta som har bedömts på ett adekvat sätt, men kan också orsaka allvarliga biverkningar, fysiskt beroende och opioidbrukssyndrom. Användning enligt ordination, fysiskt beroende och beroendesyndrom är olika begrepp, och en ändamålsenlig behandlingsplan tar hänsyn till både smärtan och läkemedlets risker.
Så verkar tramadol
Tramadol och en aktiv metabolit verkar på opioidreceptorer. Tramadol påverkar även återupptaget av serotonin och noradrenalin. Dessa ytterligare verkningsmekanismer bidrar till risken för interaktioner; de gör inte läkemedlet till ett allmänt antidepressivt medel eller ett garanterat stämningsstabiliserande läkemedel.
Olika preparat har olika styrka och frisättningsprofil. Hur stor mängd som tas upp och hur kroppen omsätter tramadol varierar. Ett påstående om att den orala biotillgängligheten alltid är 100 % är felaktigt. Följ bipacksedeln och anvisningarna för just den beredningsform som har ordinerats, snarare än allmänna uppgifter på nätet om dosering eller doseringsintervall.
Tolerans och fysiskt beroende är inte samma sak som beroendesyndrom
Tolerans innebär att vissa effekter minskar vid upprepad användning. Fysiskt beroende kan leda till abstinens om tramadol sätts ut eller dosen minskas för snabbt. Dessa förändringar kan uppstå under korrekt ordinerad behandling och utvecklas inte automatiskt till ett beroendesyndrom.
Opioidbrukssyndrom bedöms utifrån ett bredare mönster som omfattar bland annat nedsatt kontroll, sug och fortsatt användning trots betydande skada. En biverkning eller en önskan om bättre smärtlindring räcker inte för att ställa diagnosen. Berätta för förskrivaren om eventuella farhågor utan att själv öka eller minska dosen eller dela läkemedlet med andra.
Biverkningar och viktiga interaktioner
Vanliga biverkningar kan vara illamående, förstoppning, yrsel och sömnighet. Allvarliga risker omfattar andningsdepression, krampanfall och serotonergt syndrom. Vissa risker ökar vid högre doser eller vid samtidig användning av läkemedel som interagerar, men användning enligt ordination undanröjer inte alla risker.
Alkohol, bensodiazepiner och andra sederande läkemedel kan öka dåsighet och andningsproblem. Läkemedel som påverkar serotonin kan öka risken för serotonergt syndrom, och vissa läkemedel kan öka risken för krampanfall. Ge apotekspersonalen eller förskrivaren en fullständig lista över receptbelagda läkemedel, receptfria preparat och kosttillskott.
Krossa eller ändra inte ett depotpreparat. Använd inte någon annans tramadol och ta det inte för att uppnå ett rus. Om smärtan fortfarande är otillräckligt lindrad eller om nya symtom uppstår bör behandlingen omprövas.
När akut hjälp behövs
Larma akutsjukvården vid långsam eller onormal andning, kollaps, krampanfall eller om någon är svår att väcka. Om en opioidöverdos misstänks och naloxon finns tillgängligt ska det användas enligt produktens anvisningar samtidigt som akut vård ordnas. Tramadolförgiftning kan också orsaka komplikationer som naloxon inte behandlar.
Agitation eller förvirring tillsammans med feber, svettningar, muskelstelhet eller muskelryckningar kan vara tecken på serotonergt syndrom och kräver akut bedömning. Kontakta giftinformation eller akutsjukvård vid misstanke om en extra dos eller vid osäkerhet om exponering, i stället för att invänta svåra symtom.
Abstinens och avslut av behandling
Avsluta inte regelbunden användning av tramadol tvärt utan en överenskommen plan. Abstinens kan innebära värk, svettningar, illamående, diarré, rastlöshet och sömnstörningar; vissa upplever uttalad ångest eller ovanliga känselförnimmelser. Tidpunkt och svårighetsgrad varierar, och ett fast tidsschema kan inte förutsäga det individuella förloppet.
Behandlaren kan bedöma smärtan, nyttan och riskerna med fortsatt behandling samt om en gradvis nedtrappning är lämplig. Takten kan behöva justeras när symtomen förändras. Sök hjälp skyndsamt vid svårt lidande eller hallucinationer, eller om du inte kan värna om din egen säkerhet.
Behandling vid opioidbrukssyndrom
Vid opioidbrukssyndrom kan evidensbaserad läkemedelsbehandling vara lämplig tillsammans med psykologiskt och praktiskt stöd. Läkemedel som buprenorfin eller metadon kan ingå i pågående behandling; vården kräver inte nödvändigtvis att en avgiftning med inriktning på drogfrihet först genomförs. Behandlingsalternativet bör väljas av en kvalificerad kliniker utifrån individens förutsättningar och lokala förskrivningsrutiner.
Vårdformen beror på medicinska risker, psykisk hälsa och tillgängligt stöd. En behandlingsplan inom öppenvård kan vara lämplig, medan mer intensiv vård eller sjukhusvård kan behövas i andra situationer. En lyxig vistelse eller ett program med fast längd garanterar inte en säker abstinensbehandling eller återhämtning.
