Förändringens fem stadier är en modell för att diskutera beredskapen att förändra sitt substansbruk. De är inte en allmängiltig tidsplan, ett diagnostiskt test eller en ordningsföljd som alla måste gå igenom. Återhämtning kan omfatta hälsa, relationer och förmågan att fungera i vardagen, liksom förändringar i substansbruket, och det finns flera möjliga vägar.
Modellens ursprung
Modellen utvecklades genom forskning om beteendeförändring, bland annat rökning, och beskrivs i SAMHSA:s vägledning om motivation vid behandling av substansbruk. En vanlig version beskriver stadiet före begrundan, begrundandestadiet, förberedelsestadiet, handlingsstadiet och vidmakthållandestadiet. Människor kan röra sig mellan stadierna eller känna sig redo att förändra ett beteende men vara osäkra inför ett annat.
De fem stadierna
| Stadium | En användbar beskrivning |
|---|---|
| Stadiet före begrundan | Personen överväger för närvarande ingen förändring. Hen kanske inte ser något problem, känner sig modfälld eller har andra prioriteringar. |
| Begrundandestadiet | Personen överväger en förändring och väger fördelar, farhågor och praktiska hinder mot varandra. |
| Förberedelsestadiet | Personen börjar göra en konkret plan, identifiera stöd och välja hanterbara steg. |
| Handlingsstadiet | Personen omsätter förändringar i praktiken, vilket kan omfatta behandling, förändrat substansbruk och anpassningar av vardagsrutiner. |
| Vidmakthållandestadiet | Personen arbetar för att behålla hjälpsamma förändringar och ser över stödet när omständigheterna förändras. |
Dessa benämningar bör öppna för samtal, inte avgöra någons karaktär eller rätt till vård. Att återgå till substansbruk raderar inte det man har lärt sig och innebär inte att personen måste beskrivas som att hen börjar om från noll.
Att använda modellen på ett hjälpsamt sätt
Fråga vad personen vill förändra, vad som är viktigt för hen och vad som gör nästa steg svårt. Lyssna på oro kring abstinens, arbete, familj, kostnader eller tidigare erfarenheter av vård. Mål bör diskuteras gemensamt i stället för att påtvingas genom hot eller skambeläggning.
Den som är osäker på långvarig avhållsamhet kan ändå få rådgivning, medicinsk bedömning och skadereducerande stöd. Personen behöver inte ”nå botten” eller bevisa sin motivation innan omedelbara hälsobehov tas om hand. En akut situation ska aldrig behöva vänta på ett visst stadium.
Behandling är mer än en benämning på förändringsberedskap
Substansen, bruksmönstret, den fysiska och psykiska hälsan samt tillgängligt stöd vägleder vården. Psykologiska behandlingar, läkemedel när det är indicerat, praktisk hjälp och kamratstöd kan kombineras. Behandling i öppenvård, rehabilitering i boendemiljö och sjukhusvård tillgodoser olika behov; lyxiga bekvämligheter är inte belägg för bättre återhämtningsresultat.
Ordinerade läkemedel mot opioidberoende, däribland buprenorfin och metadon, är förenliga med återhämtning. Abstinensbehandling är inte ett första steg för alla och utgör inte en fullständig behandling. Om alkohol- eller bensodiazepinberoende kan föreligga, sök medicinsk rådgivning innan bruket minskas kraftigt eller avslutas tvärt, eftersom abstinens kan vara farlig.
Fortsatt vård och bakslag
Uppföljning kan ge hjälp med sug, sömn, sinnesstämning, relationer och praktiska problem. Dess form och längd bör anpassas efter personen i stället för att följa ett obligatoriskt ett- eller tvåårigt program. Vissa har nytta av mer långvarigt stöd eller läkemedel, och behoven kan förändras över tid.
Stress, smärta, signaler förknippade med tidigare substansbruk och sociala situationer kan göra det svårare, men utlösande faktorer varierar mellan människor. En plan kan identifiera tidiga varningssignaler, användbara strategier för att hantera svårigheter och vem man kan kontakta. En återgång till substansbruk kräver en översyn av säkerheten och behandlingen; den är varken oundviklig eller ett bevis på misslyckande.
Efter en period utan opioider kan toleransen ha minskat och risken för överdos öka om bruket återupptas. Diskutera naloxon och förebyggande av överdos med vårdpersonal eller en lokal vårdverksamhet. Svår berusning eller förgiftning, andningsproblem, kramper eller omedelbar risk för självskada kräver akut hjälp.


