En psykoterapeutisk teknik med fokus på blick och kropp, som övervägs selektivt inom ramen för en noggrant avvägd, traumainformerad behandlingsplan.
Traumatiska eller påfrestande upplevelser kan fortsätta att påverka uppmärksamhet, känslor, kroppsliga förnimmelser, beteende, sömn, relationer och hur en person reagerar på påminnelser. Vissa klienter kan tydligt beskriva vad som hände men ändå känna sig kroppsligt aktiverade, känslomässigt överväldigade eller frånkopplade när materialet närmas.
Brainspotting är en psykoterapeutisk teknik där en klient fokuserar på en påfrestande eller meningsfull fråga samtidigt som hen riktar uppmärksamheten mot en fast punkt i synfältet och lägger märke till sin inre upplevelse. Terapeuten är närvarande, följer klientens reaktioner och stödjer klienten när tankar, känslor, minnen eller kroppsliga förnimmelser förändras.
På THE BALANCE presenteras Brainspotting inte som ett bevisat sätt att lokalisera trauma i hjärnan eller som en etablerad förstahandsbehandling för PTSD. Det kan övervägas selektivt när en lämpligt kvalificerad kliniker bedömer att metoden passar den individuella fallformuleringen, förklarar det begränsade evidensunderlaget och integrerar arbetet i en bredare traumabehandlingsplan.
Varje helt privat boendebaserat program är avsett för en klient. Förberedelser, tempo, sessionernas längd, återhämtningstid och samordning med psykiatrisk vård, beroendebehandling, sömn och fortsatt terapi kan därför organiseras utifrån personen snarare än utifrån ett fast intensivt protokoll.
Vad är Brainspotting?
Brainspotting beskrivs av sina utvecklare som en hjärn-kropps- och relationell psykoterapeutisk metod. Terapeuten och klienten identifierar ett tema eller en inre upplevelse och undersöker sedan om en viss blickriktning tycks vara kopplad till en förändring i emotionell eller kroppslig aktivering.
Den valda blickpositionen kallas en ”brainspot”. Klienten kan hålla kvar den positionen medan hen uppmärksammar tankar, bilder, känslor, minnen, rörelseimpulser eller fysiska förnimmelser. Terapeuten använder vanligtvis mindre verbal vägledning än i vissa strukturerade terapier och följer klientens upplevelse i takt med att den utvecklas.
Namnet kan ge ett intryck av anatomisk precision som evidensen inte stöder. En punkt i synfältet är inte en diagnostisk bild av hjärnan, och en terapeut kan inte avgöra utifrån ögonposition var ett minne lagras.
Hur Brainspotting utvecklades
Brainspotting växte fram ur David Grands kliniska arbete med ögonrörelsebaserade och traumafokuserade metoder. Metoden dateras vanligtvis till 2003, då han observerade att en klients reaktion tycktes förändras när hennes blick stannade vid en viss position.
Den kliniska observationen blev grunden för en bredare metod som omfattar blick, kroppslig medvetenhet och terapeutisk lyhördhet. Historiskt ursprung, professionell popularitet och behandlares erfarenhet fastställer inte i sig effektivitet. Metoden kräver samma evidens, styrning och uppföljning av resultat som förväntas av andra psykoterapier.
Vad händer under en Brainspotting-session?
En ansvarsfull session börjar innan pekaren eller blickövningen introduceras. Klinikern bör förstå klientens aktuella symtom, diagnos, traumahistorik, stabilitet, dissociation, substansanvändning, läkemedel, sömn, risk och tidigare respons på traumabehandling.
En session kan omfatta:
- Att klargöra fokus. Klienten och terapeuten identifierar det minne, den situation, känsla, övertygelse, kroppsliga förnimmelse eller aktuella svårighet som ska undersökas.
- Att bedöma aktivering. Klienten kan skatta graden av obehag eller aktivering och identifiera var i kroppen den upplevs.
- Att lokalisera en blickposition. Terapeuten kan långsamt föra en pekare genom klientens synfält, eller så kan klienten identifiera en position som känns kopplad till den valda frågan.
- Att bibehålla dubbel uppmärksamhet. Klienten riktar uppmärksamheten mot den inre upplevelsen samtidigt som hen förblir medveten om rummet, terapeuten och den aktuella tryggheten.
- Att låta upplevelsen utvecklas. Tankar, bilder, förnimmelser, känslor eller perioder av stillhet kan uppstå. Terapeuten följer processen och ingriper vid behov.
- Att avsluta och följa upp. Sessionen avslutas med orientering till nuet, förnyad bedömning av aktivering och planering för tiden efter sessionen.
Alla sessioner ger inte en dramatisk upplevelse. Avsaknad av bilder, tårar, rörelser eller omedelbar lättnad bör inte tolkas som motstånd eller misslyckande.
Hur identifieras en brainspot?
Utövare beskriver flera sätt att välja en blickposition.
I en ”inside window”-metod identifierar klienten var aktiveringen känns starkast eller mest relevant medan hen ser över synfältet. I en ”outside window”-metod observerar terapeuten små förändringar, såsom blinkningar, sväljningar, andning, ansiktsspänning eller rörelser, samtidigt som blicken vägleds. En naturligt återkommande blickposition kan också användas.
Dessa observationer ingår i metodens kliniska förfarande. De bör inte beskrivas som validerade neurologiska markörer. Blinkningar, sväljningar, muskelspänning och förändringar i blickriktning kan ha många förklaringar.
Vad är ”dubbel avstämning”?
Utbildning i Brainspotting betonar både relationell avstämning och uppmärksamhet på klientens neurofysiologiska upplevelse. Med vanliga kliniska termer innebär detta att terapeuten förblir lyhörd för personen samtidigt som hen följer tecken på aktivering, tillbakadragande, överväldigande eller förändring.
En stark terapeutisk relation kan bidra till trygghet och resultat i många former av psykoterapi. Den bevisar inte Brainspottings särskilda neurologiska påståenden, men förblir kliniskt viktig.
Vad säger evidensen?
Evidensunderlaget för Brainspotting är begränsat. En ofta citerad studie från 2017 jämförde tre sessioner Brainspotting med tre sessioner EMDR hos 76 vuxna som påverkats av traumatiska händelser. Deltagarna i båda grupperna rapporterade minskade symtom, men fördelningen var inte randomiserad, gruppernas storlek skilde sig åt, resultaten byggde i hög grad på självrapportering och en av studiens författare utvecklade Brainspotting.
Andra publikationer omfattar teoretiska artiklar, observationsstudier, fallrapporter, enkäter och små kliniska projekt. Dessa kan generera hypoteser men fastställer inte effektivitet för olika diagnoser eller visar att den föreslagna mekanismen är korrekt.
Stora riktlinjer för PTSD rekommenderar behandlingar såsom traumafokuserade kognitiva beteendeterapier, långvarig exponering, kognitiv bearbetningsterapi och EMDR. Brainspotting stöds för närvarande inte av ett jämförbart underlag av randomiserade studier eller av riktlinjerekommendationer.
THE BALANCE bör därför beskriva metoden som en framväxande teknik som används selektivt, inte som en bevisad ersättning för etablerad traumafokuserad psykoterapi.
Brainspotting jämfört med EMDR
Brainspotting och EMDR omfattar båda uppmärksamhet på påfrestande material och använder synfältet, men deras förfaranden och evidensunderlag skiljer sig åt.
EMDR använder ett strukturerat protokoll i åtta faser och omfattar vanligen omgångar av bilateral stimulering, såsom ögonrörelser från sida till sida, knackningar eller toner. Metoden rekommenderas för PTSD i stora kliniska riktlinjer.
Brainspotting använder vanligen en fast blickposition och en mer öppen bearbetningsperiod. Dess förespråkare kan beskriva metoden som mer flexibel eller mindre styrande, men det finns inte tillräcklig evidens för att säga att den är skonsammare, djupare, snabbare eller mer effektiv än EMDR.
Valet bör baseras på diagnos, behandlingsmål, tidigare respons, preferens, klinikerns kompetens och evidens – inte på jämförelser i marknadsföring.
Vad Brainspotting kan användas för att utforska
Utövare använder Brainspotting för ett brett spektrum av frågor, inklusive:
- traumarelaterade minnen och symtom;
- ångest eller emotionell aktivering;
- sorg och förlust;
- kroppsligt betingat lidande;
- prestationsångest eller blockeringar;
- teman relaterade till relationer eller anknytning;
- smärta eller svåra fysiska förnimmelser.
Att metoden används kliniskt fastställer inte dess effektivitet för vart och ett av dessa områden. Brainspotting bör inte väljas enbart utifrån en diagnos, och det bör inte tränga undan en bättre underbyggd behandling utan en tydlig motivering.
Brainspotting för PTSD och komplexa traumatiska erfarenheter
Behandling av PTSD kan omfatta traumaminnen, undvikande, hotrelaterade föreställningar, hyperaktivering, sömn, dissociation, skam, skuld, relationer och aktuell trygghet. En enskild teknik kan inte förutsättas behandla alla dessa områden.
Vid komplexa eller utvecklingsrelaterade traumatiska erfarenheter kan tempot och den terapeutiska relationen kräva särskild uppmärksamhet. Men Ordet ”komplex” bör inte användas för att motivera obegränsad ostrukturerad behandling eller för att anta att en framväxande metod automatiskt är att föredra framför etablerad vård.
Brainspotting kan användas som en del av traumafokuserade terapier när klinikern kan förklara varför den väljs och hur framsteg kommer att följas upp.
Brainspotting vid beroendebehandling
Vissa behandlare använder Brainspotting för att utforska sug, känslomässiga utlösande faktorer, skam, traumarelaterad aktivering eller minnen kopplade till substansanvändning.
Metoden hanterar inte berusning eller abstinens, minskar inte risken för överdos eller ersätter evidensbaserad beroendebehandling. Medicinsk stabilisering, läkemedel, beroenderådgivning, återfallsprevention, psykiatrisk vård och förändringar i omgivningen kan alla fortsatt vara nödvändiga.
Bearbetning av trauma under beroendebehandling kräver samordning så att ökad belastning inte destabiliserar sömn, substansanvändning, risk för självskada eller deltagande i det bredare programmet.
Beredskap och lämplighet
Beredskap avgörs inte av om klienten är villig att uthärda intensivt obehag. Klinikern bedömer om Brainspotting sannolikt är säkert och användbart i detta skede.
Bedömningen kan omfatta:
- aktuell diagnos och målsymtom;
- självskada, självmord, aggression, utnyttjande eller fara i omgivningen;
- dissociation, psykos, mani, svår depression eller kognitiv funktionsnedsättning;
- substansanvändning, berusning och risk för abstinens;
- sömn, näring, läkemedel och fysisk hälsa;
- förmåga att orientera sig i nuet och kommunicera behov av att avbryta;
- tidigare traumabehandling och negativa reaktioner;
- tillgängligt stöd efter sessionen och efter vård i boendeform.
Stabilisering eller en annan behandling kan behöva prioriteras. En klient kan avstå från Brainspotting utan att den övergripande planen blir ofullständig.
Säkerhet och möjliga negativa reaktioner
Brainspotting kan föra obehagligt material till medvetandet. Möjliga reaktioner omfattar ökad ångest, nedstämdhet, ilska, skam, påträngande minnen, mardrömmar, trötthet, huvudvärk, ansträngda ögon, känslomässig överväldigande intensitet, avdomning eller dissociation.
Tillfälligt obehag kan förekomma vid traumafokuserad behandling, men betydande försämring bör inte avfärdas som ett tecken på att djup bearbetning sker.
Terapeuten bör följa orientering, tal, rörelser, andning, engagemang och klientens beskrivna upplevelse. Sessionen kan saktas ned, pausas, ändras eller avslutas. Akut risk eller tydlig försämring hanteras enligt lämplig psykiatrisk, medicinsk eller akut väg.
Behandlarens kvalifikationer och kliniska ansvar
Enbart utbildning i Brainspotting innebär inte kompetens att diagnostisera eller behandla komplexa psykiatriska tillstånd.
Behandlaren bör ha en relevant yrkeskvalifikation inom psykoterapi eller psykisk hälsa i den aktuella jurisdiktionen, särskild utbildning i Brainspotting, arbeta inom sitt kompetensområde och ha erfarenhet av klientens problematik.
Förslaget bör ange vem som har det kliniska ansvaret, hur metoden handleds, vad som händer om symtomen förvärras och om behandlaren är en del av THE BALANCE eller är en oberoende yrkesperson.
Hur framsteg utvärderas
Framsteg mäts inte genom att hitta fler brainspots eller uppleva mer intensiva sessioner.
Relevanta utfall kan omfatta:
- förändring av PTSD- eller traumarelaterade symtom;
- minskat undvikande;
- förbättrad sömn och funktion i vardagen;
- ökad förmåga att vara närvarande vid påminnelser;
- mindre påverkan från ett utvalt minne eller en utlösande faktor;
- minskad dissociation eller känslomässig överväldigande intensitet;
- förbättrat deltagande i psykoterapi och relationer;
- lämpliga validerade symtomskattningar.
Om nytta uteblir, symtomen förvärras eller en annan terapi är mer lämplig, bör planen ändras.
Brainspotting inom Balance-modellen
Brainspotting övervägs inom ramen för bedömning och behandlingsplanering, traumamedveten vård och den multidisciplinära kliniska modellen.
När det är lämpligt kan den samordnas med:
- psykiatrisk bedömning och läkemedelsbehandling;
- individuell psykoterapi;
- EMDR eller en annan traumafokuserad metod;
- beroendebehandling;
- stöd för sömn och fysisk hälsa;
- somatiskt arbete eller grounding;
- familje- och parterapi;
- övergång och fortsatt vård.
Teamet bör undvika att kombinera flera aktiverande traumametoder enbart för att få behandlingen att framstå som intensiv.
Helt privat traumafokuserad vård
THE BALANCE erbjuder helt privat behandling i boendeform på Mallorca och i Zürich, där varje program och boende är avsett för en klient.
För företagsledare, offentliga personer, internationellt rörliga familjer och klienter som är HNWI eller UHNWI möjliggör denna struktur att traumafokuserat arbete planeras diskret med hänsyn till stabilitet, vila, yrkesansvar och godkänd kommunikation.
Det som utmärker den förstklassiga vården är inte ett påstående om att Brainspotting är mer avancerat eller exklusivt. Det är möjligheten att välja och ordna vården kring en person samtidigt som klinisk styrning och integritet upprätthålls.
