Histrioniskt personlighetssyndrom är en klinisk diagnos som beskriver ett varaktigt mönster av svårigheter med känslouttryck, självbild och relationer. Att vara uttrycksfull, social, intresserad av sitt utseende eller söka bekräftelse är inte i sig tillräckligt för att ställa diagnosen. Kvalificerad personal inom psykisk hälsa väger in personens bakgrund, kulturella sammanhang, lidande och funktionsförmåga.
Behandlingen bör hjälpa personen att arbeta mot mål som är viktiga för hen. Den ska inte skuldbelägga personen för starka känslor eller utgå från att lidandet inte är uppriktigt. Personer med samma diagnos kan ha mycket olika behov och erfarenheter.
Börja med en noggrann bedömning
En bedömning undersöker aktuella besvär, långvariga mönster, relationer, fysisk hälsa och eventuella andra symtom på psykisk ohälsa. Depression, ångest, substansbruk eller traumarelaterade svårigheter kan behöva uppmärksammas separat. Behandlaren bör förklara diagnosen, osäkerheterna kring den och eventuella alternativa förklaringar på ett språk som personen förstår.
För den som söker hjälp kan det vara värdefullt att beskriva konkreta problem: återkommande gräl, starkt lidande efter att ha upplevt sig avvisad, svårigheter att klara arbetet över tid eller ett behov av bekräftelse som har blivit utmattande. Man behöver inte ställa en diagnos på sig själv innan man ber om stöd.
Psykoterapi och konkreta mål
Samtalsterapi är den huvudsakliga behandlingsformen som beskrivs i MedlinePlus översikt över histrioniskt personlighetssyndrom. Den specifika metoden bör anpassas till personens behov och terapeutens relevanta erfarenhet. Forskningen som direkt fokuserar på denna diagnos är mer begränsad än evidensen för vissa andra psykiatriska tillstånd. Därför är påståenden om att en viss metod garanterar återhämtning olämpliga.
Det terapeutiska arbetet kan omfatta att känna igen känslomässiga mönster, bygga upp en stabilare självkänsla, kommunicera behov tydligt och utforska förväntningar i relationer. Framsteg kan följas upp genom förändringar i vardagen, som att hantera en meningsskiljaktighet, upprätthålla en gräns eller återhämta sig efter en besvikelse med mindre lidande.
Fråga terapeuten hur samtalen kommer att läggas upp, vad som händer om relationen till terapeuten blir svår och hur framsteg ska bedömas. Meningsskiljaktigheter eller frustration kan diskuteras som en del av behandlingen i stället för att ses som tecken på att någon inte vill förändras.
Vilken roll kan läkemedel ha?
Det finns ingen generell läkemedelsbehandling som bör framställas som ett botemedel mot histrioniskt personlighetssyndrom. En förskrivare kan rekommendera läkemedel för ett separat bedömt tillstånd eller symtom, exempelvis depression. Den förväntade nyttan, möjliga biverkningar och planen för uppföljning bör vara tydliga.
Listor över antidepressiva, stämningsstabiliserande eller antipsykotiska läkemedel säger inte vilket läkemedel som är lämpligt för den enskilda läsaren. Börja inte med, sluta inte med och kombinera inte läkemedel utifrån en artikel på nätet. Diskutera alla kosttillskott med förskrivaren eller en farmaceut. Johannesört är inget botemedel och kan ge betydande interaktioner; ”naturliga” produkter är inte automatiskt säkra.
Ta självmordstankar på allvar
Uttalanden om självmord eller självskada kräver ett medkännande bemötande med fokus på säkerhet. En diagnos på personlighetssyndrom säger inget om personens motiv och får aldrig användas för att avfärda lidande som ett sätt att söka uppmärksamhet.
Fråga lugnt om personen tänker på självmord, lyssna utan att döma och hjälp hen att få kontakt med akut stöd. Om ett självmordsförsök har skett, om det finns en omedelbar fara eller om personen inte kan hålla sig säker, kontakta den lokala akutsjukvården eller räddningstjänsten. Lämna inte någon som är i omedelbar fara ensam om du kan stanna kvar utan risk, och utsätt inte dig själv för fara. NIMH beskriver konkreta steg för att stödja någon med självmordstankar.
Att stödja någon och samtidigt hålla fast vid gränser
Erbjud hjälp med en konkret uppgift, som att boka ett besök, i stället för att kräva att personen accepterar din tolkning av hens beteende. Uttryck dina egna gränser respektfullt: ”Jag vill prata, men jag kan inte fortsätta när du skriker åt mig.” En diagnos ursäktar inte kränkningar eller övergrepp, och en närstående ansvarar inte för att ge terapi.
Behandlingsmiljö och intensitet bör utgå från bedömningen och säkerhetsbehoven. Många får vård samtidigt som de bor hemma; vissa behöver mer intensivt stöd. Bekvämligheter och pris avgör inte den kliniska vårdnivån. Förbättring är möjlig, men takten och omfattningen varierar och bör följas upp gemensamt.
