Rehabilitering vid psykisk ohälsa hjälper människor att fungera bättre i vardagen, arbeta mot personliga mål och hantera följderna av psykiska svårigheter. Beroende på personens behov kan stödet ges i hemmet, i närmiljön, genom besök i öppenvården, i boendemiljö eller på sjukhus.
Ordet rehab används på olika sätt av olika vårdgivare. Inom specialistverksamheter kan rehabilitering omfatta långvarigt stöd med boende, relationer, vardagsliv och återhämtning vid komplexa tillstånd. Ett kommersiellt behandlingsprogram i boendemiljö kan använda samma ord för en kortare behandlingsvistelse. Fråga vad verksamheten faktiskt erbjuder och vilka behov den har förutsättningar att hantera.
Börja med en behovsbedömning
En ändamålsenlig bedömning tar hänsyn till aktuella symtom, fysisk hälsa, läkemedel, substansbruk, säkerhet, förmåga att klara vardagliga uppgifter, boendeförhållanden och personliga önskemål. En diagnos avgör inte i sig vilken vårdmiljö som är lämplig. Två personer med samma diagnos kan behöva mycket olika nivåer av stöd.
Målen bör vara individuellt utformade. De kan handla om att stabilisera sömnen, hantera symtom, återfå tilltron till den egna förmågan i vardagen, återgå till studier eller förbättra relationer. Rehabilitering bör främja valfrihet och delaktighet snarare än utlova att alla framtida svårigheter försvinner.
Exempelvis beskriver NICE:s riktlinjer om rehabilitering för vuxna med komplexa psykossjukdomar en vårdkedja som omfattar både insatser i närmiljön och slutenvård, med flexibilitet när behoven förändras. Detta är en specialiserad vårdkedja, inte en rekommendation om att alla som upplever ångest eller nedstämdhet behöver behandling i boendemiljö.
Öppenvård och stöd i närmiljön
Öppenvård kan omfatta planerade terapibesök, medicinska uppföljningar, grupprogram eller samordnat stöd medan personen fortsätter att bo hemma. Mer intensiva insatser kan innebära flera kontakter varje vecka. Rehabilitering i närmiljön kan också stödja praktiska färdigheter och delaktighet i vardagen.
Möjliga fördelar är att kunna upprätthålla relationer, öva nya färdigheter i en välbekant miljö och slippa flytta bort från arbete, studier eller omsorgsansvar. Samtidigt behöver resor, personlig integritet, en stabil boendesituation och tillgången till stöd mellan besöken beaktas.
Öppenvård kan vara strukturerad, evidensbaserad och intensiv. Den är inte i sig sämre än vård i boendemiljö. Den kan vara lämplig vid betydande eller långvariga svårigheter när behoven kan tillgodoses på ett säkert sätt i den vårdformen. Fråga vem som ska kontaktas om symtomen förvärras och hur planen ska följas upp.
Behandling i boendemiljö och slutenvård på sjukhus
Behandling i boendemiljö innebär att man vistas på en behandlingsenhet. Det kan ge regelbundna rutiner och enklare tillgång till ett behandlingsteam. Verksamheterna skiljer sig avsevärt när det gäller klinisk bemanning, tillsyn nattetid, stöd med läkemedel och förmåga att hantera akuta situationer.
Inläggning på sjukhus innebär en annan vårdnivå. Den kan vara nödvändig när en akut psykisk kris, ett allvarligt medicinskt problem eller ett behov av ingående bedömning inte kan hanteras säkert någon annanstans. En bekväm boendemiljö har inte automatiskt förutsättningar att erbjuda akut psykiatrisk eller medicinsk behandling.
Fråga före inskrivningen vilka yrkesgrupper som finns på plats nattetid, hur snabbt en läkare kan komma och när en överföring till sjukhus skulle behövas. Att personal finns på plats dygnet runt innebär inte nödvändigtvis tillgång till sjuksköterska eller läkare dygnet runt.
Möjliga påfrestningar är avbrott i familjelivet, avstånd till välbekant stöd, kostnader och utmaningen att återvända hem. Ingen vårdmiljö är riskfri, och inskrivningen bör ha ett tydligt kliniskt syfte och en plan för uppföljning. Samtycke, patienträttigheter och eventuella rättsliga begränsningar bör förklaras utifrån de regler som gäller lokalt.
Vad behandlingen kan omfatta
Behandlingen bör anpassas efter det bedömda tillståndet, snarare än följa ett utbud av terapier som alla måste genomgå. Den kan omfatta psykologisk behandling, läkemedel när det är lämpligt, vård för den fysiska hälsan och praktisk rehabilitering. I NHS översikt över samtalsterapier beskrivs hur metoderna skiljer sig åt mellan olika tillstånd.
Vård vid PTSD kan exempelvis omfatta traumafokuserad terapi. Vård vid tvångssyndrom kan innefatta exponering med responsprevention. Stöd vid psykos kan kombinera läkemedel, psykologisk behandling och hjälp i vardagen. En kliniker bör förklara skälen till den föreslagna planen, dess sannolika nytta och de osäkerheter som finns.
När psykiska svårigheter och substansbruk förekommer samtidigt bör man fråga hur verksamheten samordnar vården vid samsjuklighet. I NIH:s översikt över substansbrukssyndrom förklaras att vårdmiljöer och behandlingsinsatser varierar. Behov av medicinskt ledd abstinensbehandling kräver en verksamhet med rätt förutsättningar; enbart avgiftning innebär inte att den fortsatta behandlingen är slutförd.
Bekvämligheter och kompletterande aktiviteter
Eget boende, måltider, träningsutrymmen och kreativa aktiviteter kan göra en vistelse mer bekväm. Utbudet varierar, och varken priset eller lyxiga bekvämligheter visar att behandlingen är effektiv. Be att få se det faktiska programmet och bemanningsupplägget i stället för att förutsätta att varje lyxklinik erbjuder privata villor, chaufförer eller en viss terapiform.
Aktiviteter som konst, musik eller varsam rörelse kan, när de är lämpliga, bidra till glädje, uttrycksmöjligheter eller välbefinnande. Deras roll bör skiljas från behandling som har evidens för ett diagnostiserat tillstånd. Fysiska begränsningar, önskemål och eventuella interaktioner behöver också beaktas.
Homeopati bör inte presenteras som en evidensbaserad behandling vid psykisk ohälsa. NHS Englands riktlinjer för förskrivning pekar på bristen på robust evidens för dess kliniska effekt. Energibaserade metoder bör inte heller beskrivas som etablerade behandlingar: NCCIH:s genomgång av Reiki redovisar motstridig evidens av låg kvalitet och inga vetenskapliga belägg för det föreslagna energifältet.
Frågor att ställa till en vårdgivare
- Har verksamheten de tillstånd eller registreringar som krävs för den vård som erbjuds, och hur kan jag kontrollera detta?
- Vilka tillstånd och risknivåer kan teamet hantera, och vad skulle kräva en annan vårdgivare?
- Vem utför bedömning, terapi, läkemedelsförskrivning och omvårdnad, och vilka kvalifikationer har de?
- Vilka är målen, behandlingsalternativen och rutinerna för uppföljning? Hur mäts resultaten?
- Vilka regler gäller för kommunikation, besök, samtycke, personlig integritet och klagomål?
- Vilka är de totala avgifterna, vad ingår inte, vilka avbokningsvillkor gäller och vilka eventuella försäkringslösningar är bekräftade?
- Vad händer om behandlingen inte hjälper eller om jag vill lämna?
Om en vårdgivare marknadsför en viss andel lyckade behandlingar, fråga vad som räknas som ett lyckat resultat, vilka som ingick, hur många som följdes upp och under hur lång tid. En procentsats utan dessa uppgifter är inte ett tillförlitligt underlag för att välja vård.
Fortsatt stöd efter en vistelse
Planeringen av fortsatt vård bör börja före utskrivningen. Kom överens om vem som ansvarar för uppföljningen, hur läkemedlen ska följas upp, vilka varningstecken man bör vara uppmärksam på och hur man får hjälp. Praktiska arrangemang som boende, resor och en gradvis återgång till ansvar och åtaganden kan vara lika viktiga som besöksplaneringen.
Återhämtning kan innebära förbättringar, bakslag och förändrade stödbehov. Behandling i boendemiljö gör inte någon immun mot utlösande faktorer, garanterar inte livslång återhämtning och undanröjer inte behovet av ytterligare vård.
