”Beroendepersonlighet” är ett vanligt uttryck, men det är inte en vedertagen klinisk diagnos. Det finns ingen enskild personlighetstyp som förklarar vem som utvecklar ett beroende. Etiketten kan skapa falsk trygghet hos vissa och onödig skam hos andra. Det är mer användbart att se till faktiska beteenden, hälsa och livsomständigheter.
Vad påverkar risken för beroende?
Risken utvecklas genom ett samspel mellan biologiska, psykologiska och miljörelaterade faktorer. Beroende i familjen, exponering för substanser, psykisk hälsa, stress, sociala förhållanden och den aktuella substansens egenskaper kan alla ha betydelse. Ingen av dessa faktorer gör ett visst utfall oundvikligt för en individ.
Egenskaper som impulsivitet eller sensationssökande kan ha betydelse för vissa personers risk, men de utgör inte en diagnostisk checklista. Att vara blyg, utåtriktad, ängslig eller äventyrlig innebär inte att någon har en beroendepersonlighet. Själviskhet eller att inte följa sociala förväntningar bör inte framställas som kliniska tecken på beroende.
Fokusera på mönster och konsekvenser
Vid en professionell bedömning undersöks om substansbruk eller ett beteende håller på att bli svårt att kontrollera och hur det påverkar vardagen. Tecken som är värda att ta upp i ett samtal är att upprepade gånger använda mer än avsett, misslyckade försök att förändra användningen, sug, riskfyllda situationer och att fortsätta trots betydande skador.
Att uppskatta shopping, mat, sex eller aktiviteter på nätet innebär inte i sig att man har ett sjukdomstillstånd. Sammanhang, kontroll och konsekvenser har betydelse, och olika problem kräver olika bedömningar. Att tappa kontrollen över sitt ätande kan till exempel behöva bedömas som en möjlig ätstörning snarare än att betecknas som ett beroende.
Psykisk hälsa och substansbruk
Depression, ångest och andra psykiska tillstånd kan förekomma samtidigt med ett substansbrukssyndrom. Sambandet kan gå i flera riktningar, och gemensamma riskfaktorer kan bidra. Vissa använder substanser för att hantera symtom, samtidigt som substanser också kan försämra den psykiska hälsan. Ett samtidigt förekommande tillstånd innebär inte att det finns en ”beroendepersonlighetsstörning”.
Vården bör bedöma båda områdena och samordna behandlingen vid behov. Berätta för behandlande vårdpersonal om förskrivna läkemedel, alkohol och andra substanser samt förändringar i sömn och stämningsläge. Det är mer användbart än att försöka avgöra om alla svårigheter beror på ett personlighetsdrag.
Praktiska sätt att minska risken
- Lägg märke till när du förlitar dig på en substans eller aktivitet för att hantera stress och om det orsakar problem.
- Skapa flera källor till stöd, glädje och avkoppling i stället för att förlita dig på en enda vana.
- Värna om sömnen och vardagens åtaganden, och sätt realistiska gränser för utgifter eller skärmanvändning när det är relevant.
- Använd läkemedel endast enligt ordination och ta upp eventuell oro med vårdpersonal.
- Sök hjälp tidigt om försök till förändring inte fungerar.
Gränser för skärmtid eller andra rutiner bör anpassas efter personens behov och ansvar. Det finns inget universellt antal timmar som avgör om någon har ett beroende eller förebygger ett beroende. Om alkohol eller ett lugnande läkemedel har orsakat fysiskt beroende, sök medicinsk rådgivning innan du slutar tvärt.
Vad behandling kan erbjuda
Behandling riktas mot ett avgränsat problem eller ett diagnostiserat tillstånd. Den kan omfatta psykologisk behandling, läkemedel när det finns indikation, praktiskt stöd och stöd från personer med liknande erfarenheter. Behandlande vårdpersonal bör förklara alternativen och komma överens om mål tillsammans med personen. Rehabilitering på behandlingshem är ett möjligt alternativ vid särskilda behov, inte en standardåtgärd utifrån en personlighetsetikett.


