THE BALANCEhttps://thebalance.clinic/sv/resurser/lakemedel/dihydrokodein-beroende-overdos/

Schweiziska rötter. Internationell expertis. Personlig vård, med integritet och diskretion.

THE BALANCE

Konfidentiell rådgivning

Låt oss prata om ditt nästa steg.

Prata med vårt inskrivningsteam om behandling för dig eller någon som står dig nära.

Integritet och diskretion från det första samtalet.

Ditt inskrivningsteam

Jil Moore
Jil MooreChef för klientrelationer
Cynthia Nakhle
Cynthia NakhleInskrivningsansvarig
Ring vårt inskrivningsteam+41 44 500 5111 Skriv till oss på WhatsAppStarta ett samtal

Klinisk resurs

Dihydrokodein: fysiskt beroende, beroendesyndrom och överdos

Dihydrokodein är ett opioidläkemedel som kan orsaka tolerans, fysiskt beroende, opioidbrukssyndrom och potentiellt dödlig andningsdepression. Läs om varningstecken, åtgärder vid överdos och evidensbaserade behandlingsalternativ i Storbritannien.

Kliniskt granskad avDr. Sarah Boss, MD
Stenhus med pool, gräsmatta och palmer

Dihydrokodein är ett opioidläkemedel som används mot smärta. Det kan orsaka sedering, andningsdepression, tolerans och fysiskt beroende. Vissa personer utvecklar ett opioidrelaterat beroendesyndrom, ett separat kliniskt tillstånd som kännetecknas av nedsatt kontroll, sug, fortsatt användning trots skador och andra relaterade symtom. Användning enligt ordination och fysiskt beroende innebär inte i sig att ett beroendesyndrom föreligger.

Riskerna för felaktig användning, fysiskt beroende, beroendesyndrom och överdos bör diskuteras när dihydrokodein förskrivs. Den individuella risken varierar, och rangordningar utan vetenskapligt stöd eller förskrivningstrender bör inte användas för att förutsäga vad som kommer att hända en enskild patient.

I Storbritannien är dihydrokodein ett av flera opioidläkemedel som används mot smärta. Godkända indikationer och beredningsformer varierar mellan produkter; aktuell produktinformation och förskrivarens anvisningar avgör hur läkemedlet ska användas. 

Ordinerad och icke-medicinsk användning av opioider är olika sammanhang. Den här artikeln fokuserar på säkerhet vid användning av dihydrokodein, tecken på opioidbrukssyndrom, åtgärder vid överdos och evidensbaserad behandling, utan att förutsätta att ordinerad användning oundvikligen leder till felaktig användning. 

Brittiska tillsynsmyndigheter varnar för att långvarig opioidanvändning kan leda till tolerans, fysiskt beroende och beroendesyndrom även vid terapeutiska doser. Förskrivare bör komma överens med patienten om behandlingsmål, utvärdera nytta och skada och planera hur behandlingen ska avslutas.

Dihydrokodein verkar på opioidreceptorer för att minska smärta och kan även orsaka dåsighet eller eufori. Upprepad användning kan leda till tolerans och fysiskt beroende. Opioidbrukssyndrom diagnostiseras utifrån ett bredare mönster, exempelvis nedsatt kontroll, sug och fortsatt användning trots skador, inte utifrån en enda effekt eller ett enskilt symtom. 

Ordinerad behandling utvecklas inte automatiskt från tolerans till fysiskt beroende och därefter till beroendesyndrom. Dihydrokodein är inte den enda receptbelagda opioiden i Storbritannien. Vissa apoteksprodukter innehåller dihydrokodein i låg dos i kombination med ett annat läkemedel, men tillgänglighet och begränsningar beror på den godkända produkten och gällande brittiska regler.

Vissa personer tar mer dihydrokodein än ordinerat, använder det av icke-medicinska skäl eller kombinerar det med andra substanser. Dessa mönster ökar risken, men bör inte förutsättas gälla alla patienter. Förlorad kontroll, sug, fortsatt användning trots skador eller riskfylld kombinationsanvändning bör alltid föranleda en bedömning.

Vad är dihydrokodein: medicinsk användning och förskrivning

Dihydrokodein är en halvsyntetisk opioid som framställs från kodein. Enligt Cancer Research UK finns det i olika former, såsom tabletter, kapslar och flytande beredningar, och förskrivs vanligen för att behandla måttlig till svår smärta. 

Dihydrokodein kan förskrivas när en opioid bedöms vara lämplig mot smärta, men indikation, beredningsform och behandlingstid beror på den godkända produkten och de individuella kliniska omständigheterna. Nytta och skador bör utvärderas, särskilt vid längre tids behandling.

Varför är dihydrokodein beroendeframkallande?

Dihydrokodein verkar främst på opioidreceptorer, förändrar smärtsignaleringen och kan orsaka sedering eller eufori. Tolerans kan utvecklas vid upprepad användning, men dosökningar bör endast ske efter klinisk utvärdering eftersom högre exponering kan öka biverkningar och risken för överdos.

Fysiskt beroende innebär att abstinens kan uppstå efter en abrupt dosminskning eller utsättning; det är inte samma sak som beroendesyndrom. Opioidbrukssyndrom innefattar nedsatt kontroll, sug och fortsatt användning trots skador. Båda dessa problem bör kunna diskuteras utan stigmatisering med kvalificerad vårdpersonal.

Patienter bör få tydlig information om riskerna för fysiskt beroende, beroendesyndrom, överdos och abstinens före och under behandlingen. Alla som tar dihydrokodein utvecklar inte fysiskt beroende eller opioidbrukssyndrom. Om fysiskt beroende har utvecklats kan abrupt utsättning orsaka abstinens, och en individuell nedtrappningsplan kan behövas.

Icke-medicinsk användning av dihydrokodein och risk för överdos

Icke-medicinsk användning omfattar att ta dihydrokodein på annat sätt än ordinerat, använda någon annans läkemedel eller söka berusning. Risken ökar vid större eller oförutsägbara mängder, minskad tolerans, okända produkter och kombination med alkohol, bensodiazepiner, gabapentinoider eller andra sederande medel. Alla opioider kan orsaka dödlig andningsdepression.

Dihydrokodein och alkohol: risken med att blanda substanser

Ett särskilt farligt beteende vid användning av dihydrokodein i berusningssyfte är att blanda det med alkohol. Både dihydrokodein och alkohol dämpar det centrala nervsystemet. Kombinationen kan orsaka djup sedering, andningsdepression, koma och död. Risken är oförutsägbar, så alkohol bör undvikas om inte förskrivaren eller en farmaceut uttryckligen har gett andra råd.

Hur länge finns dihydrokodein kvar i kroppen?

Hur länge effekterna kvarstår och läkemedlet eller dess metaboliter kan påvisas varierar beroende på beredningsform, dos, ämnesomsättning, organfunktion och vilket test som används. En upplevd ”krasch” förklarar inte i sig ett beroendesyndrom; upprepad dosering för att undvika abstinens kan tyda på fysiskt beroende och bör föranleda klinisk utvärdering. 

Upprepad användning för att lindra abstinens kan förstärka fortsatt användning, men opioidbrukssyndrom bedöms utifrån det samlade mönstret av symtom och skador snarare än en enskild cykel.

Liksom andra opioider kan dihydrokodein orsaka flera biverkningar även när det tas enligt ordination. Vanliga fysiska biverkningar omfattar följande [3]:

  • Dåsighet och yrsel
  • Illamående och kräkningar
  • En typisk opioidbiverkning: förstoppning.
  • Huvudvärk
  • Muntorrhet

Biverkningar kan bli allvarligare vid högre exponering eller i kombination med andra sederande medel. Dåsighet och yrsel kan påverka bilkörning, arbete och andra aktiviteter som kräver uppmärksamhet; följ produktens varningar och vårdens råd.

Allvarliga effekter av dihydrokodein och risk för överdos

Allvarliga effekter kan uppstå med alla beredningsformer när för mycket tas, toleransen är minskad eller dihydrokodein kombineras med alkohol eller andra sederande medel. Risken kan inte bedömas enbart utifrån tablettstyrkan. 

Dessa omfattar:

  • Andningsdepression (långsam och ytlig andning)
  • Extrem dåsighet och förvirring
  • I svåra fall kan medvetslöshet eller koma uppstå.
  • Ökad överdosrisk med alkohol, bensodiazepiner, gabapentinoider eller andra sederande medel

Stämningsläge, sömn och kognition kan påverkas av dihydrokodein, abstinens, smärta, andra substanser eller samtidiga tillstånd. Ångest eller nedstämdhet bör bedömas i stället för att antas bero enbart på ett beroendesyndrom.

Långsiktig hälsopåverkan vid dihydrokodeinberoende

Långvarig opioidanvändning kan orsaka ihållande förstoppning, sedering, hormonell påverkan, tolerans, fysiskt beroende och opioidinducerad hyperalgesi, medan risken för överdos påverkas starkt av dos, tolerans, hälsotillstånd och andra sederande medel. Risker för levern kan också härröra från kombinationsprodukter som innehåller paracetamol; påståenden utan stöd om oundvikliga organskador bör undvikas.

Opioidbrukssyndrom kan förekomma samtidigt med ångest, depression, trauma och andra psykiska tillstånd, men orsakssambanden varierar. Samordnad bedömning och behandling kan omfatta både substansanvändning och psykisk hälsa utan att skuldbelägga personen. 

Sedering, sömnstörningar, smärta, andra läkemedel och substansanvändning kan påverka koncentration eller minne. Ihållande kognitiva symtom kräver klinisk bedömning snarare än ett antagande om irreversibel försämring.

Hur en överdos uppstår

Överdos kan uppstå till följd av doseringsfel, minskad tolerans, icke-medicinsk användning, oväntat produktinnehåll eller kombination med andra sederande medel. Den centrala faran är andningsdepression: andningen blir långsam, ytlig eller upphör, vilket kan orsaka syrebristskador, koma eller död.

Alkohol, bensodiazepiner, gabapentinoider, sömnmedel och andra opioider kan förstärka sedering och andningsdepression. Att kombinera dem med dihydrokodein kan vara dödligt och kräver specifika råd från vården.

Symtom på överdos och vad man ska göra

Att känna igen tecknen på en överdos av dihydrokodein kan bidra till att rädda liv. Viktiga tecken är:

  • Extrem dåsighet eller att personen inte går att väcka
  • Långsam eller oregelbunden andning
  • Blå eller blek hud, särskilt kring läppar eller naglar (på grund av syrebrist)
  • Knappnålsstora pupiller
  • Lågt blodtryck eller svag puls
  • Sänkt medvetandegrad eller otillräcklig reaktion på stimuli.

Vid misstänkt överdos, ring omedelbart 999, ge naloxon om det finns tillgängligt, stöd andningen enligt instruktionerna och stanna hos personen. Naloxon kan tillfälligt häva opioideffekterna, men upprepade doser kan behövas och effekten kan avta innan dihydrokodeinets effekt gör det. Därför är en akut bedömning fortfarande nödvändig.

Vad händer vid abstinens från dihydrokodein?

Abstinens kan uppstå när en person med fysiskt beroende abrupt minskar dosen eller slutar med dihydrokodein. Symtomen kan vara påfrestande, men svårighetsgraden varierar. Vårdpersonal kan hjälpa till att planera en individuell nedtrappning eller behandling av opioidbrukssyndrom utan att förutsätta att alla behöver samma vårdform.

När abstinensen börjar och hur länge den varar varierar beroende på beredningsform, dos, användningstid, ämnesomsättning, hälsotillstånd och andra substanser. Symtomen kan omfatta:

  • Svettningar och frossa
  • Muskelvärk och smärta
  • Illamående, kräkningar och diarré.
  • Rastlöshet och sömnlöshet
  • Snabb puls

Ångest, irritabilitet, rastlöshet och sug kan förekomma vid abstinens. Återupptagen användning är inte ett personligt misslyckande; det signalerar ett behov av att se över läkemedelsbehandling, överdosförebyggande åtgärder och fortsatt stöd eftersom toleransen kan ha minskat.

Hur abstinenssymtom kan hanteras och risken för återfall minskas

Abstinensbehandling är bara en del av vården. I Storbritannien kan metadon eller buprenorfin användas som förstahandsval vid substitutionsbehandling med opioider för att minska abstinens och sug, och behandlingen kan fortsätta som underhållsbehandling. Mål och behandlingstid bör bestämmas individuellt i samråd; behandlingen är inte bara en mindre dos som används för att trappa ut opioider hos alla.

Psykosocialt stöd kan komplettera läkemedelsbehandling genom att arbeta med mål, hanteringsstrategier, relationer och samtidiga behov. Kognitiv beteendeterapi, motiverande metoder, kamratstöd eller familjeinriktat arbete kan erbjudas utifrån önskemål och kliniska behov.

Tillgängliga behandlingsprogram för dihydrokodeinberoende

Behandling av opioidbrukssyndrom finns inom samhällsbaserad vård, öppenvård, behandling i boendemiljö och slutenvård. Valet av vårdform bör utgå från symtomens svårighetsgrad, överdos- och abstinensrisk, fysisk och psykisk hälsa, sociala omständigheter, säkerhet, tillgänglighet och personens önskemål.

Abstinensvård och läkemedel: Avgiftning är inte ett nödvändigt första steg före behandling. Metadon eller buprenorfin kan behandla opioidberoende genom stabilisering följd av underhållsbehandling eller en överenskommen plan för utsättning. Vården bör omfatta överdosförebyggande åtgärder och fortsatt uppföljning eftersom enbart abstinensbehandling inte behandlar ett pågående opioidbrukssyndrom.

Behandling i boendemiljö eller slutenvård: En strukturerad miljö kan vara lämplig när medicinska, psykiatriska, sociala eller säkerhetsrelaterade behov inte kan hanteras tillräckligt väl i öppenvård. Alla behandlingsprogram i boendemiljö erbjuder inte medicinsk vård dygnet runt, och behandling bör inte beskrivas som om den har en fast längd som gäller för alla.

Öppenvårdsbehandling: Öppenvård gör det möjligt att bo hemma och samtidigt få vård vid planerade besök. Den kan erbjuda läkemedel mot opioidbrukssyndrom, psykosocial behandling, stöd för fysisk och psykisk hälsa samt skadereducerande insatser; lämpligheten beror på bedömda behov, inte på att beroendesyndromet betecknas som ”lindrigt”.

Kamratstöd: Självhjälps- och kamratstödsgrupper kan ge gemenskap och erfarenhetsutbyte för dem som önskar det. De är frivilliga och kan komplettera, men bör inte ersätta, indicerad läkemedelsbehandling eller klinisk vård.

Att övervinna beroendesyndrom: från avgiftning till långsiktig återhämtning i Storbritannien

Abstinensbehandling är inte slutpunkten i behandlingen av opioidbrukssyndrom. Fortsatt läkemedelsbehandling, psykosocialt stöd, överdosförebyggande åtgärder och praktisk hjälp kan anpassas över tid. Uppföljning bör planeras före övergångar mellan vårdformer, då risken för överdos kan öka.

Terapi och rådgivning: Ingen enskild terapi är bäst för alla. Kognitiv beteendeterapi, motiverande metoder, grupp- eller familjeinriktat arbete och andra stödinsatser kan hjälpa när de anpassas till personens mål, önskemål och samtidiga behov.

Läkemedel vid opioidbrukssyndrom: Metadon eller buprenorfin kan minska abstinens, sug samt risken för överdos och död, och kan fortsätta som långtidsbehandling. Läkemedelsbehandling kräver inte föregående avgiftning, och psykosocialt stöd bör erbjudas utan att göras till ett villkor för tillgång till indicerad läkemedelsbehandling.

Förebyggande av återupptagen användning och överdos: Planer kan identifiera högrisksituationer, hanteringsstrategier, tillgång till naloxon och personer eller verksamheter att kontakta. Om användningen återupptas är det viktigt att snabbt fortsätta eller återknyta kontakten med vården, eftersom minskad tolerans ökar överdosrisken.

Fortsatt stöd är avgörande

Opioidbrukssyndrom kan kräva fortlöpande eller återkommande vård. Uppföljningen kan omfatta läkemedelsgenomgångar, terapi, kamratstöd, vård för fysisk och psykisk hälsa, boendestöd eller socialt stöd samt planering kring naloxon. Hur ofta uppföljning sker bör anpassas individuellt, och målen bör formuleras tillsammans med personen snarare än utifrån en enda modell för drogfrihet.

Redaktionellt underlag

Evidens och källor

Utvalda kliniska riktlinjer, sakkunniggranskad forskning och folkhälsokällor som används i den här artikeln.

01BMJ Best Practice. (2024). Opioidbrukssyndrom. BMJ.Visa källa
02National Health Service. (2023). Hur och när dihydrokodein ska tas.Visa källa
03MHRA. (2020). Opioider: risk för fysiskt beroende och beroendesyndrom.Visa källa
Visa alla 14 källorVisa färre källor
04Substance Abuse and Mental Health Services Administration. (2024). Läkemedel vid opioidbrukssyndrom.Visa källa
05Busse, J. W., Wang, L., Kamaleldin, M., Craigie, S., Riva, J. J., Montoya, L., Mulla, S. M., Lopes, L. C., Vogel, N., Chen, E., Kirmayr, K., De Oliveira, K., Kaushal, A., Chang, Y., Kamel, C., Corsi, D. J., Schandelmaier, S., & Guyatt, G. H. (2019). Opioider vid långvarig icke-cancerrelaterad smärta: en systematisk översikt och metaanalys. The BMJ, 365, l2149.Visa källa
06National Health Service. (2023). Biverkningar av dihydrokodein.Visa källa
07National Health Service. (2023). Om dihydrokodein.Visa källa
08National Institute for Health and Care Excellence. (2021). Långvarig smärta (primär och sekundär) hos personer över 16 år: bedömning av all långvarig smärta och behandling av långvarig primär smärta (NICE-riktlinje NG193).Visa källa
10MedlinePlus. (2024). Opioidöverdos. National Library of Medicine.Visa källa
11National Institute on Drug Abuse. (2024). Receptbelagda opioider. National Institutes of Health.Visa källa
12World Health Organization. (2023). Opioidöverdos. World Health Organization.Visa källa
13NICE. Metadon och buprenorfin för behandling av opioidberoende (TA114).Visa källa
14NICE. (2022). Läkemedel förknippade med beroende eller utsättningssymtom: säker förskrivning och hantering av utsättning hos vuxna (NG215).Visa källa
Det här ingår
01

Kliniskt sammanhang

Tydlig information sätts in i ett sammanhang av komplex och samsjuklig problematik.

02

Individuella faktorer

Bedömningen är fortsatt avgörande eftersom behov och risker skiljer sig från person till person.

03

Nästa steg

Ett konfidentiellt samtal kan bidra till att klargöra den lämpligaste vägen framåt.

Osäker på var situationen passar in?

Ditt inskrivningsteam

Jil Moore
Jil MooreChef för klientrelationer
Cynthia Nakhle
Cynthia NakhleInskrivningsansvarig

Ett första konfidentiellt samtal kan bidra till att klargöra den samlade problematiken och om vår miljö är lämplig.

THE BALANCE
ETT FÖRSTA STEG

Frågor om vår behandling