Ihållande depression (på engelska persistent depressive disorder, PDD), tidigare kallad dystymi, beskriver ett långvarigt mönster av depressiva symtom. En person kan ha levt med nedstämdhet så länge att den känns som en del av personligheten. Ihållande symtom behöver bedömas och behandlas; att de har funnits länge gör dem inte ofarliga och innebär inte att förbättring är omöjlig. [1], [2]
Vad innebär ihållande depression?
Vid bedömning av vuxna tar man vanligen hänsyn till nedstämdhet under de flesta dagar i minst två år, tillsammans med andra symtom och deras påverkan på livet. Varaktigheten i sig räcker inte för att ställa en diagnos. Den som gör bedömningen tar också hänsyn till symtomens förlopp, perioder av förbättring och andra möjliga förklaringar. Du behöver inte vänta i två år med att söka hjälp. [2], [3]
Begreppen dystymi, ihållande depression och kronisk depression överlappar, men är inte utbytbara i alla kliniska sammanhang. Kronisk depression kan också beskriva andra långvariga eller återkommande förlopp. Svårare depressionsepisoder kan förekomma samtidigt med ihållande symtom. Vår allmänna guide till depression beskriver ett bredare spektrum av depressionstillstånd. [1], [2], [3]
Symtom och påverkan på vardagen
Förutom nedstämdhet kan en person märka förändringar i sömn eller aptit, låg energi, svårigheter att koncentrera sig eller fatta beslut, låg självkänsla och hopplöshet. Depression kan också minska intresset eller förmågan att känna glädje. Upplevelserna varierar, och en symtomlista är inte ett fristående diagnostiskt test. [1], [2]
Fundera på vad som har blivit svårt: att klara arbetet, ta hand om dig själv, upprätthålla relationer, göra upp planer eller känna delaktighet i livet. Att fortsätta arbeta eller ta hand om andra visar inte hur stor ansträngning eller vilket lidande det innebär. Det informella uttrycket högfungerande depression beskriver hur en person fungerar utåt; det är inte en separat diagnos eller ett annat namn för ihållande depression. [1], [3]
Varför symtomen kan bli ihållande
Depression utvecklas genom ett samspel mellan biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Ärftlig sårbarhet, kroppslig sjukdom, svåra upplevelser, pågående stress och isolering kan bidra på olika sätt hos olika personer. En förklaring som enbart bygger på kemisk obalans kan inte förklara alla fall. Ihållande symtom är inte ett bevis på lathet, en karaktärsbrist eller otillräcklig ansträngning. [1], [4]
Bedömningen bör också ta hänsyn till läkemedel, alkohol eller andra substanser, sömnproblem och kroppsliga tillstånd som kan orsaka eller förvärra depressiva symtom. Nya kroppsliga symtom behöver bedömas för sig och bör inte automatiskt tillskrivas depressionen. [1], [5]
Så går bedömningen till
Den som gör bedömningen frågar när symtomen började, hur de har förändrats, hur de påverkar vardagen, vilken behandling du har fått tidigare och om det finns aktuella risker för din säkerhet. Skattningsformulär kan ge stöd i samtalet, men ersätter det inte. Det finns inget blodprov som kan fastställa depression; undersökningar eller prover kan hjälpa till att utreda en annan möjlig orsak, till exempel underfunktion i sköldkörteln. [5]
Berätta om eventuella perioder med ovanligt förhöjt stämningsläge eller irritabilitet, ökad energi, betydligt mindre sömnbehov eller ett beteende som tydligt avviker från hur du brukar vara. Tidigare mani eller hypomani kan förändra bedömningen och behandlingsplanen. Bipolär sjukdom skiljer sig från ihållande depression; en lång historia av depression räcker inte i sig för att fastställa bipolär sjukdom. [7]
Inför ett besök kan du skriva en kort tidslinje, göra en lista över läkemedel och kosttillskott samt anteckna vilka behandlingar du har prövat, vad som har hjälpt och vilka besvärliga effekter du har upplevt. Ta med konkreta exempel på förändringar i sömn, relationer eller vardagliga sysslor. Om det känns hjälpsamt kan du be en person du litar på att stötta dig; diskutera vilken information du vill ska delas och vilka gränser sekretessen har. [5], [9]
Behandling och överenskommen uppföljning
Behandlingen bör utgå från aktuella symtom, påverkan på funktionsförmågan, tidigare behandlingssvar, hälsotillstånd och personliga önskemål. Alternativen kan omfatta psykoterapi, ett antidepressivt läkemedel eller en kombination. Vid kroniska depressiva symtom som påtagligt påverkar funktionsförmågan tar NICE upp kognitiv beteendeterapi (KBT) och läkemedel bland de alternativ som bör diskuteras. En diagnos innebär inte att alla ska få samma behandling. [3]
Psykoterapi kan hjälpa en person att förstå tankemönster som inte är hjälpsamma, minska undvikande, arbeta med relationer och utveckla praktiska sätt att hantera svårigheter. Fråga terapeuten om arbetssätt, erfarenhet, mål och hur framsteg ska följas upp. En användbar plan följer, utöver symtom, förändringar som är viktiga för dig, till exempel att delta i familjelivet eller klara vardagliga rutiner. [3], [9]
Om läkemedel övervägs bör ni diskutera förväntad nytta, biverkningar, interaktioner och hur uppföljningen ska gå till. Berätta för förskrivaren om andra läkemedel och kosttillskott. Börja inte med, ändra inte och sluta inte med ett antidepressivt läkemedel på egen hand. Ett abrupt avslut kan ge utsättningssymtom; en överenskommen dosminskning kan behöva ske gradvis och anpassas efter hur du reagerar. [6]
Fråga vem som samordnar vården, när nästa uppföljning ska ske och vem du ska kontakta om du mår sämre. Diskutera praktiska hinder som kostnader, besökstider eller arbetsåtaganden. Om behandlingen inte har hjälpt tillräckligt bör ni gå igenom diagnosen, vilken behandling som faktiskt har genomförts och andra hälsomässiga eller sociala svårigheter. Många år med symtom visar inte i sig att depressionen är behandlingsresistent. Vår guide om ny bedömning vid depression som inte har förbättrats tar upp den separata frågan. [3], [8]
Stöd mellan besöken
Små, genomförbara steg kan göra vardagen mer hanterbar: regelbundna sömnvanor, måltider, fysisk aktivitet anpassad till din hälsa och kontakt med personer du litar på. Börja med det som är realistiskt och anpassa när symtomen gör uppgifter svåra. Dessa åtgärder stödjer vården; de är inte ett prov på viljestyrka eller en ersättning för behandling. [4]
Stöd från andra med liknande erfarenheter kan ge gemenskap och möjlighet att dela upplevelser. Familj eller vänner kan hjälpa till med praktiska uppgifter eller vårdbesök om du vill att de är delaktiga. Kom överens om gränser i stället för att förvänta er ständig uppmuntran eller övervakning. Berätta för din behandlare när social isolering, boende, arbete eller andra svårigheter hindrar återhämtningen. [2], [4], [8]
Barn och unga
Även barn och tonåringar kan ha ihållande depression, ibland med irritabilitet, förändringar i skolan eller tillbakadragande från vänner. Deras diagnostiska kriterier för varaktighet och deras behandlingsbehov skiljer sig från vuxnas. Be kvalificerad vårdpersonal om en åldersanpassad bedömning om du är orolig; vänta inte tills tvåårsgränsen för vuxna har uppnåtts och tillämpa inte en behandlingsplan för vuxna på egen hand. [2], [10]
När du bör söka akut hjälp
Sök akut professionell hjälp vid självmordstankar, självskada eller en allvarlig försämring som påverkar säkerheten eller förmågan att ta hand om dig själv. Om du eller någon annan är i omedelbar fara eller inte kan hålla sig säker, kontakta den lokala larmcentralen eller åk till närmaste akutmottagning. En lokal krisverksamhet kan också hjälpa dig att få akut stöd. Vänta inte på inskrivning i privat vård, en utlandsresa eller ett planerat vårdbesök. [3], [4], [8]


