Följderna av svåra påfrestningar kan sträcka sig bortom den person som själv har upplevt dem. Familjerelationer, föräldraskap, förhållanden i samhället, fördrivning och fortgående diskriminering kan påverka senare generationers liv. ”Generationstrauma” och ”intergenerationellt trauma” beskriver dessa möjliga mönster. De innebär inte att en efterkommande är förutbestämd att utveckla psykisk sjukdom eller upprepa skadliga beteenden.
Hur trauma kan påverka en familj
En person som försöker hantera ett trauma kan ha sömnstörningar, ihållande rädsla, känslomässig tillbakadragenhet eller svårigheter att hantera stress. Dessa symtom kan påverka kommunikationen och familjens rutiner. Barn kan reagera på att en omsorgsperson mår dåligt, lära sig sätt att hantera svårigheter av vuxna eller själva utsättas för fortsatta påfrestningar. Andra familjer bevarar starka band trots betydande svårigheter.
Enligt National Center for PTSD kan PTSD göra föräldraskapet svårare, men organisationen betonar också att föräldrar kan återhämta sig, stärka relationerna och stödja sina barn. Att ha PTSD innebär inte att man utsätter sina barn för övergrepp. Ett barns svårigheter bör inte heller tillskrivas en förälders tidigare upplevelser utan en bedömning.
Historiska och fortgående påfrestningar
Krig, tvångsfördrivning, övergrepp, rasism, fattigdom och andra former av våld eller utestängning kan påverka familjer och samhällen över tid. Följderna kan omfatta förluster, avbruten utbildning, ekonomisk otrygghet eller minskad tillgång till vård. Dessa praktiska och sociala konsekvenser är viktiga vid sidan av de psykiska reaktionerna.
Människor från samma gemenskap har inte alla samma erfarenheter eller utveckling. Kultur, relationer, gemensamt agerande och resurser i lokalsamhället kan ge skydd. Vården bör ge utrymme för dessa styrkor och för personens egen förståelse av sin historia, utan att behandla härkomst eller grupptillhörighet som en diagnos.
Vad epigenetiken visar och inte visar
Epigenetik studerar förändringar i hur gener regleras. Som det förklaras i NHGRI:s faktablad kan epigenetiska markörer påverka hur DNA:s instruktioner används utan att DNA-sekvensen förändras. Många markörer återställs mellan generationer, även om vissa kan finnas kvar under särskilda omständigheter.
Forskare undersöker om och hur svår stress hänger samman med dessa processer. I studier på människor är det svårt att skilja biologiskt arv från gemensamma miljöer, fortgående påfrestningar och familjerelationer. Resultaten fastställer inte att trauma skriver om en persons DNA-sekvens eller att ett identifierbart trauma hos en tidigare generation har överförts biologiskt till en viss efterkommande.
Dessa forskningsfrågor bör inte användas för att förutsäga en enskild persons framtid eller lova att en viss terapi kommer att reparera nedärvda epigenetiska skador. Det går att söka hjälp för aktuella symtom och familjesvårigheter utan att bevisa en mekanism för biologisk nedärvning.
Att uppmärksamma när stöd kan vara till hjälp
Överväg en bedömning när psykiskt lidande påverkar sömn, koncentration, relationer, föräldraskap, arbete eller vardagsliv. En behandlare kan undersöka den aktuella säkerhetssituationen, symtom, personliga erfarenheter, fysisk hälsa och tillgängligt stöd. PTSD är en möjlig diagnos efter vissa traumatiska upplevelser; alla reaktioner på svåra påfrestningar är inte PTSD. Depression, ångest eller andra svårigheter kan behöva bedömas separat.
Vägar till läkning
- Individuell behandling kan inriktas på symtom och mönster för att hantera svårigheter. Vid diagnostiserad PTSD rekommenderar riktlinjer specifika traumafokuserade psykologiska behandlingar utifrån ålder, omständigheter och önskemål.
- Familjestöd eller föräldrastöd kan hjälpa med kommunikation, förutsägbara rutiner och förståelse för symtom, när deltagandet är tryggt och önskat.
- Kulturellt lyhörd vård tar hänsyn till språk, identitet, socialt och kulturellt sammanhang samt personens prioriteringar.
- Praktiskt stöd kring boende, ekonomi, utbildning, säkerhet eller diskriminering kan bidra till att hantera fortgående orsaker till psykiskt lidande.
I CDC:s vägledning om förebyggande insatser framhålls trygga, stabila och omsorgsfulla relationer och miljöer. Stöttande vuxna, social gemenskap och hjälp till omsorgspersoner kan bidra till barns välbefinnande. Ansvaret för att motverka svåra uppväxtförhållanden ligger både hos samhället och dess stödverksamheter och hos enskilda familjer.
Steg att ta i egen takt
Lägg märke till återkommande situationer och reaktioner utan att skuldbelägga dig själv för att du har lärt dig dem. Öva på att stanna upp, diskutera strategier för att hantera svårigheter med en professionell behandlare och identifiera personer som känns trygga. Regelbunden vila, aktivitet på en hanterbar nivå och stödjande rutiner kan hjälpa, men ersätter inte behandling när sådan behövs.
Samtal om familjens historia kan vara värdefulla om alla vill delta och känner sig trygga. Du behöver inte berätta smärtsamma detaljer, konfrontera en släkting som utsatt dig för övergrepp, förlåta någon eller försonas för att återhämta dig. Barn behöver åldersanpassade förklaringar och försäkran om att en vuxens symtom inte är deras fel eller deras ansvar att lösa.
Säkerheten kommer först
Om övergrepp eller hot pågår, sök konfidentiellt stöd och hjälp med en säkerhetsplan. Använd en säker enhet om din kommunikation kan vara övervakad. Kontakta lokal räddningstjänst, polis eller akutsjukvård vid omedelbar fara. Låt inte förklaringar som hänvisar till trauma ursäkta skadliga handlingar eller pressa dig att stanna i en otrygg situation.
