Barn som upplever omsorgssvikt eller blir övergivna kan känna sig otrygga, oviktiga eller osäkra på om deras behov kommer att tillgodoses. Att fara illa under barndomen är förknippat med ökad risk för senare psykiska svårigheter, skadligt bruk av alkohol eller droger och relationsproblem, men dessa följder är inte oundvikliga. Övergivenhetsrelaterat lidande innebär inte i sig att en PTSD-diagnos kan ställas.
Under barndomen kan trygga och stabila omsorgsrelationer stödja utvecklingen av tillit och förmågan att skapa relationer. Tidigt samspel lär barn att känna igen faror, knyta an till nya människor, uppmärksamma sina egna behov och ta emot kärlek från andra.
Övergivenhetsrelaterat lidande kan följa på omsorgssvikt under barndomen, bland annat när en omsorgspersons bruk av droger eller alkohol påverkar förmågan att ge trygg och konsekvent omsorg. Psykisk sjukdom hos en omsorgsperson kan också påverka omsorgen, men en diagnos innebär inte i sig att omsorgssvikt förekommer. Även andra erfarenheter kan bidra till känslor av övergivenhet utan att kriterierna för PTSD är uppfyllda. Ett barn i de tidiga skolåren som försöker förstå varför en förälder nu bor långt bort efter en skilsmässa, eller en tonåring med en förälder i fängelse, kan båda känna sig övergivna och visa tecken på övergivenhetstrauma. Alla barn som upplever sådana händelser utvecklar inte bestående svårigheter. Påverkan beror på omständigheterna, andra påfrestningar och vilket stöd som finns tillgängligt.
Förlust, separation och upplevelser av övergivenhet kan orsaka lidande i alla skeden av livet. Vuxna kan traumatiseras av att bli övergivna till följd av en oväntad skilsmässa eller förlusten av en make, maka eller partner. När dessa centrala relationer upphör kan en person känna sig otrygg, oälskad och oförberedd på att skapa meningsfulla relationer i framtiden.
Begreppet övergivenhetsproblematik beskriver vanligen rädsla för att bli lämnad, avvisad eller förlora en viktig relation. Dessa rädslor kan påverka relationer, men utgör inte en självständig diagnos. Svåra upplevelser under barndomen, senare erfarenheter och nuvarande omständigheter kan bidra; det finns ingen fastställd enhetlig orsaksmodell för detta informella begrepp.
Erfarenheter från barndomen kan bidra till övergivenhetsrädsla i vuxen ålder, men deras betydelse varierar mellan individer. Föräldrars skilsmässa, dödsfall eller otillräcklig känslomässig eller fysisk omsorg kan vara påfrestande, men innebär inte automatiskt traumarelaterad sjukdom eller PTSD. Att avfärda ett barns känslor, förödmjuka barnet, ställa orimliga krav, sudda ut gränserna mellan vuxna och barn eller försumma barnets behov kan undergräva barnets känsla av trygghet. Att behandla ett barn som en vuxen förtrogen är inte detsamma som grupptryck från jämnåriga, och dessa erfarenheter leder inte oundvikligen till någon viss störning.
Inkonsekvent eller bristande omsorg kan bidra till ångest, stress och svårigheter att lita på andra. Dessa effekter kan bestå i vuxen ålder, men erfarenheter och följder varierar; det är inte fastställt att övergivenhetsrädsla blir vanligare enbart med stigande ålder.
Övergivenhetsproblematik är inte en självständig diagnos som depression. Rädsla för att bli övergiven kan förekomma tillsammans med ångest eller relationssvårigheter, men är inte automatiskt ett ångestsyndrom eller en fobi. Vissa oroar sig för att andra ska lämna dem. Följande upplevelser är ospecifika exempel, inte en validerad checklista, och räcker inte i sig för att identifiera orsaken eller ställa en diagnos:
- Att ständigt försöka vara andra till lags
- Överdriven generositet i relationer
- Bristande tillit till andra människor
- Att undvika relationer för att slippa bli avvisad
- En känsla av otrygghet i sexuella relationer och sociala kontakter
- Stort behov av känslomässigt stöd och bekräftelse
- Ett ständigt behov av bekräftelse på att andra bryr sig och kommer att stanna kvar
- En önskan att utöva kontroll över andra
- Att stanna kvar i destruktiva relationer
- Oförmåga att upprätthålla relationer
- Att gå från en skadlig parrelation till nästa
- Otillräcklig känslomässig närhet
Tidigare svåra upplevelser kan påverka tillit och relationer, men de avgör inte en persons val av partner och gör inte personen ansvarig för att bli illa behandlad. Separationsångest är en normal del av utvecklingen och förekommer ofta från ungefär 6 månaders till 3 års ålder, även om den kan kvarstå längre. Sök råd om lidandet är svårt, långvarigt eller påverkar vardagen. Följande upplevelser hos barn har många möjliga förklaringar och visar inte i sig att barnet har blivit övergivet eller har PTSD:
- Ihållande rädsla för att bli övergiven
- Oro eller panik när en förälder eller omsorgsperson lämnar barnet i skolan eller förskolan.
- Ett tydligt klängigt beteende eller upprepade önskemål om lugnande försäkringar
- Fobi för att vara ensam, särskilt på natten
- Återkommande huvudvärk eller magont; kroppsliga symtom bör bedömas medicinskt och inte förutsättas bero på ångest
- Socialt utanförskap
- Låg självkänsla
Efter en stor förlust eller svåra upplevelser utvecklar vissa barn eller tonåringar svårigheter som dem nedan. De är inte oundvikliga och inte heller specifika för övergivenhet. Självskada, skadligt bruk av alkohol eller droger eller tydliga beteendeförändringar motiverar en professionell bedömning; vid omedelbar fara behövs akut hjälp på plats.
- Missbruk av alkohol eller droger
- Självskada
- Att angripa andra, antingen verbalt eller fysiskt
- Fientlighet och utbrott
- Tillbakadragenhet eller nedstämdhet
- Svårigheter med den egna sociala självbilden
- Att ägna dagarna åt att grubbla och försöka förstå sin livshistoria och identitet.
- Sömnstörningar
Att skapa ett känslomässigt band till föräldrar eller en annan omsorgsperson är avgörande för ett barns psykiska, fysiska och känslomässiga utveckling från födseln. Varm och uppmärksam omsorg stödjer spädbarnets utveckling men garanterar inte hälsa i vuxen ålder. Konsekvent och lyhörd omsorg kan stödja barnets självkänsla, känsla av trygghet när det utforskar världen och utveckling av sunda relationer.
Omsorgssvikt, förlust eller avbrott i omsorgsrelationer kan påverka ett barns känsla av trygghet och dess relationer. Övergivenhetstrauma är en informell beskrivning, inte ett annat namn för PTSD. PTSD kräver en bedömning av händelsen, karakteristiska symtom, deras varaktighet och påverkan. En förälders skilsmässa, frånvaro eller död innebär inte i sig att PTSD kan fastställas.
Människor reagerar olika på förlust och svåra upplevelser. Följande upplevelser kan förekomma vid övergivenhetsrelaterat lidande, men är ospecifika och räcker inte i sig för att ställa en PTSD-diagnos. Vid en PTSD-bedömning undersöks karakteristiska traumarelaterade symtom, däribland återupplevande, undvikande och en ihållande känsla av hot, samt deras varaktighet och påverkan på vardagen.
- Ångest inför att bli övergiven eller lämnad.
- Svårigheter att skapa goda relationer under tonåren eller i vuxen ålder.
- Låg känsla av egenvärde eller låg självkänsla
- Panik och osäkerhet
- Förtvivlan
- Tomhet, känslor av oförmåga och en upplevelse av att ”inte räcka till”.
- Att känna sig frånkopplad eller känslomässigt distanserad, eller att mentalt dra sig ur vänskaper eller relationer
- Att hålla fast vid en relation, även om den är destruktiv eller obehaglig, för att undvika tankar på ensamhet eller avvisande
- Perioder av självdestruktivt beteende.
- Rädsla för konfrontation i en relation eller en önskan att till varje pris undvika konflikter.
- Att undvika alla vänskaper och kontakter.
- Ett extremt och tydligt behov av kontroll över omgivningen, andra människor eller situationer.
- Perfektionistiska tendenser, självkritik och orimliga förväntningar.
- Extrema reaktioner på situationer, till exempel att överreagera eller inte reagera alls vid stress.
- Känsloladdade minnen kan orsaka panik eller stort känslomässigt lidande.
Övergivenhetsstörning och övergivenhetssyndrom är inte etablerade självständiga diagnoser. Förlust, omsorgssvikt eller avbrott i omsorgsrelationer kan få en person att känna sig otrygg eller ensam, men leder inte oundvikligen till bestående sjukdom. Adoption är inte i sig en PTSD-diagnos eller ett bevis på trauma. Följande omständigheter kan påverka omsorgen eller bidra till lidande, beroende på deras inverkan och vilket stöd som finns:
- Känslomässigt otillgängliga föräldrar.
- Omsorgssvikt till följd av substansbruk, såsom alkoholberoende eller missbruk av illegala droger.
- En omsorgspersons psykiska sjukdom påverkar förmågan att tillgodose barnets behov; diagnosen innebär inte i sig att omsorgssvikt förekommer.
- En allvarlig kroppslig sjukdom som hindrar en förälder eller vårdnadshavare från att tillgodose barnets grundläggande behov av uppmärksamhet och kärlek.
- Att en omsorgsperson eller förälder som barnet var beroende av för trygghet och kärlek oväntat avlider.
- Stor oro i familjen, till exempel när föräldrar främst är upptagna av en komplicerad skilsmässa eller när en förälder bara har kontakt med barnet vid enstaka tillfällen.
En bedömning kan också undersöka följande områden. Dessa är omständigheter att ta hänsyn till, inte bevisade orsaker till ett definierat övergivenhetssyndrom:
- Miljöfaktorer
- Förekomst av psykisk ohälsa i familjen
- Fysisk hälsa och sömn
- Aktuella stressfaktorer och tillgängligt stöd
Gör din berättelse till din egen. Om du känner dig redo kan du beskriva vad som hände och hur det påverkar dig, med ord som stämmer med din upplevelse. Att bli omhändertagen, att förlora någon genom dödsfall och att avsiktligt bli avvisad är inte likvärdiga erfarenheter. Lägg märke till smärtsamma slutsatser om ditt eget värde utan att förutsätta att de är fakta. Du behöver inte tvinga dig att berätta eller återvända till plågsamma minnen på egen hand; en kvalificerad terapeut kan hjälpa dig att göra det i en hanterbar takt.
Uppmärksamma och förstå dina känslor. Tillåt dig att erkänna sorg, ilska, rädsla eller osäkerhet utan att döma känslorna. Sorg och anpassning varierar från person till person. Ge dig själv tid och sök stöd om lidandet är ihållande, överväldigande eller påverkar vardagen.
Hitta ett sunt utlopp för dina känslor. Välj hanterbara sätt att uttrycka dina känslor, till exempel att prata med någon du litar på eller skriva dagbok. Sådana aktiviteter kan stödja förmågan att hantera svårigheter, men ersätter inte bedömning eller behandling när symtomen är svåra. Avbryt en aktivitet och sök stöd om den påtagligt ökar lidandet.
Skilj ditt eget värde från det som hände. Att någon annan lämnar dig avgör inte ditt värde. Relationer tar slut av olika skäl, och återhämtning kräver inte att all skuld läggs på någon av parterna. Barn är inte ansvariga för en omsorgspersons försummelse, och ingen är ansvarig för en annan persons kränkande eller våldsamma beteende.
Var öppen för att ta emot hjälp. Var slutligen inte rädd för att söka hjälp, även från en professionell behandlare. Om tidigare upplevelser av att ha blivit övergiven hindrar dig från att gå vidare, uppmärksamma att du kan behöva ytterligare stöd. Överväg att kontakta kvalificerad vårdpersonal inom psykisk hälsa vid ihållande symtom eller möjlig PTSD. Andligt stöd eller stöd från en gemenskap kan komplettera, men ersätter inte, en klinisk bedömning när sådan behövs. Om du eller ett barn är i omedelbar fara, har suicidavsikt eller inte kan upprätthålla säkerheten, sök akut hjälp där ni befinner er. En specialist kan hjälpa dig att närmare utforska dina känslomässiga sår i en trygg miljö. Du behöver inte bära bördan av din plötsliga förlust eller leva med ständig rädsla för att någon du bryr dig om ska överge dig. Samtalsterapi kan hjälpa dig att återfå tilltron till dig själv och gradvis utveckla tillit till omvärlden.
Vad du bör undvika:
- Att förvänta dig att en partner ska undanröja all osäkerhet eller tillgodose varje känslomässigt behov. Diskutera realistiska förväntningar och gränser utan att skuldbelägga dig själv för att du har behov.
- Att dölja ditt lidande för att du antar att dina känslor kommer att få någon att lämna dig. När det är tryggt, förklara vad du känner utan att förutsätta att du vet hur den andra personen kommer att reagera.
- Att försöka tvinga din partner att agera på sätt som får dig att känna dig tryggare. Det ökar pressen på relationen och minskar ömsesidigheten.
- Att använda hot, fientlighet eller lojalitetstester för att söka trygghet. Ta en paus när känslorna blir svåra och sök hjälp med tryggare sätt att kommunicera.
- Att undertrycka dina behov eller acceptera att bli illa behandlad för att hindra en relation från att ta slut. Stöd bör respektera dina gränser och din säkerhet.
- Att göra en enda person till din enda källa till stöd. Känslomässig närhet är sund när den är trygg och ömsesidig; kombinera den med andra förtroendefulla relationer och strategier för att hantera svårigheter.
- Att skuldbelägga eller angripa dig själv när en relation blir svår. Du kan arbeta med dina reaktioner, men inte garantera en annan persons känslor eller hindra personen från att lämna dig.
Vad du kan göra:
- Bemöt dig själv med medkänsla. Rädsla kan återspegla tidigare erfarenheter, aktuell osäkerhet eller verklig fara; den bör inte automatiskt avfärdas som irrationell.
- Erkänn denna rädsla som en naturlig del av att vara människa. I stället för att döma dig själv som ”otillräcklig”, visa dig själv genuin kärlek och vänlighet.
- Beakta både dina egna reaktioner och vad som faktiskt händer i relationen. Avfärda inte verklig försummelse, hot eller kontrollerande beteende som osäkerhet.
- Ta en aktiv roll i att hantera ångest och ta samtidigt emot lämpligt stöd. En partner kan inte förväntas ge behandling eller undanröja all rädsla.
- Öva på strategier för att hantera svårigheter och på empati i en hanterbar takt, utan att se lidande som ett personligt misslyckande.
- När det är tryggt, prata öppet med din partner om dina känslor, behov och gränser.
- Det finns ingen enskild etablerad behandling som kallas rehabilitering vid övergivenhet. En professionell behandlare kan hjälpa dig att välja stöd utifrån dina specifika symtom, omständigheter och mål.
- Tryggheten är inte enbart ditt ansvar. Sunda relationer bygger på ömsesidig omsorg och respekt, och att söka stöd innebär inte att förlora kontrollen. Om du känner dig otrygg eller kontrollerad, sök konfidentiell rådgivning från en specialist.
- Våga ta steget mot känslomässig självständighet, men ge dig själv stöd längs vägen. Vi uppnår inte detta fullt ut eller fullständigt. Vägen mot känslomässig självständighet är gradvis och stadig, men går också i etapper.
- Det är rimligt att be om lugnande försäkringar. Om ett upprepat sökande efter bekräftelse orsakar lidande eller konflikter, kom överens om stödjande gränser och diskutera ytterligare strategier med en terapeut.
- Återhämtning kan innebära att utveckla tilltro till sig själv, uppmärksamma sina behov och bygga stödjande relationer. Framstegen varierar, och ingen övning kan garantera trygghet i en relation eller hur en annan person reagerar.
Terapi kan hjälpa en person att förstå sitt lidande, utveckla strategier för att hantera svårigheter och arbeta med relationsproblem. Det finns ingen enskild etablerad terapi för en diagnos som kallas övergivenhetstrauma. Behandling bör föregås av en bedömning av symtom, säkerhet, önskemål och eventuella diagnostiserade tillstånd.
Metoderna nedan har olika syften och evidensunderlag; de bör inte framställas som lika etablerade behandlingar för PTSD eller övergivenhetsrädsla. Vid PTSD har traumafokuserad KBT och EMDR starkast stöd i riktlinjerna. Andra metoder kan efter bedömning användas för specifika känslomässiga svårigheter eller relationsproblem.
Desensibilisering och ombearbetning genom ögonrörelser (EMDR). EMDR är en evidensbaserad behandling för PTSD där man arbetar med traumatiska minnen samtidigt som uppmärksamheten riktas mot bilateral stimulering. Evidens för behandling av PTSD bör inte ses som bevis för att EMDR behandlar varje plågsam upplevelse eller rädsla för övergivenhet. Lämpligheten beror på bedömning, ålder och kliniska omständigheter.
Dialektisk beteendeterapi (DBT). Fullständig DBT kombinerar individuell terapi, färdighetsträning, stöd mellan sessionerna och ett konsultationsteam för terapeuterna. Färdigheterna omfattar medveten närvaro, att stå ut i svåra situationer, känsloreglering och relationsfärdigheter. Metoden kan övervägas vid vissa problem med intensiva känslor eller skadliga sätt att hantera svårigheter, men är inte en etablerad behandling för en övergivenhetsdiagnos eller en ersättning för PTSD-behandling när sådan är indicerad.
Kognitiv beteendeterapi (KBT). KBT undersöker sambanden mellan tankar, känslor och beteenden och utvecklar praktiska strategier för att hantera svårigheter. Vid PTSD rekommenderar riktlinjerna specifika traumafokuserade former av KBT, snarare än att utgå från att all KBT är likvärdig. Terapin bör skilja mellan rädsla för att bli avvisad och verklig fara i nuet.
Psykodynamisk terapi. Denna metod utforskar känslomässiga mönster och relationsmönster, bland annat hur tidigare erfarenheter kan påverka nuvarande relationer. Den är inte lika väl etablerad vid PTSD som traumafokuserad KBT eller EMDR; diskutera avsedda mål, alternativ och evidens med terapeuten.
Parterapi vid rädsla för att bli övergiven. Både tidigare erfarenheter och aktuella relationssvårigheter kan bidra till övergivenhetsrädsla. Partnern kan vara omedveten om hur tidigare övergivenhet påverkar den person som hen nu har en relation med. Partnern kanske bara ser den nuvarande relationens konsekvenser. Parsamtal kan hjälpa båda parter att få en djupare förståelse för varandra. Den partner som upplever övergivenhetsrädsla kan förbättra sin förmåga att samspela med andra. Denna förmåga kan hjälpa personen att kommunicera sina svårigheter på ett sunt sätt. Kommunikation kan bidra till att minska beteenden som kan skada relationen. Partnern kan få kunskap om hur en positiv kontakt kan upprätthållas. De kan diskutera bekräftelse och gränser utan att lova att relationen aldrig kan ta slut. Vid våld, övergrepp, tvång eller rädsla för repressalier bör konfidentiell individuell rådgivning om skydd och säkerhet sökas före gemensam terapi.
Parterapi vid känslomässig övergivenhet. En del par hanterar övergivenhet i sin nuvarande relation. En partner kan till exempel vara känslomässigt distanserad från den andra. Parsamtal kan stödja bearbetningen av känslomässig övergivenhet. Den ena eller båda parterna kan uppmärksamma detta. De kan söka parsamtal för att återuppliva relationen. Den ena partnern kan vara mer distanserad än den andra. I andra fall har båda parter svårt med känslomässig närhet.
Rädsla för att bli övergiven kan vara ett betydande problem hos barn. Att prata med barnet och träffa en barnterapeut kan vara till hjälp. Separationsångest kan vara övergående och en normal del av utvecklingen, oavsett om barnet tidigare har upplevt en separation eller förlust. Dessa känslor kan vara vanligare hos barn med ångest. En behandlare kan hjälpa dig att avgöra om ditt barn har ångest. Behandlaren kan eventuellt lära dig och ditt barn hur ni kan hantera ångest. Det skulle kunna hjälpa oroliga barn att hantera rädslan för att bli övergivna.
Barndomstrauma: relaterad resurs från vårdgivaren
Vissa barn upplever lidande när de blir övergivna. En terapeut kan eventuellt hjälpa dem att minska traumats effekter. Terapeuter kan hjälpa genom att använda åldersanpassade metoder. Dessa metoder kan hjälpa barn att hantera svåra känslor. De hjälper barn att uttrycka sina känslor utan att bli överväldigade. Lek eller skapande kan hjälpa ett barn att kommunicera, men bör inte framställas som etablerade ersättningar för PTSD-behandling. För barn i åldern 5–17 år med PTSD eller kliniskt betydelsefulla PTSD-symtom rekommenderar NICE att åldersanpassad traumafokuserad KBT erbjuds eller övervägs, beroende på ålder och tid sedan traumat, med medverkan av omsorgspersoner när det är lämpligt. För barn i åldern 7–17 år rekommenderar NICE att EMDR övervägs mer än 3 månader efter traumat endast när barnet inte svarar på traumafokuserad KBT eller inte medverkar i sådan behandling.
Vid bedömning av ett barns svårigheter bör omsorg, utveckling, förlust, ångest och säkerhet beaktas utan att förutsätta en anknytningsstörning. Stödet kan involvera omsorgspersoner när det är lämpligt och tryggt. Misstänkt omsorgssvikt eller övergrepp kräver en bedömning av barnets skyddsbehov, inte enbart relationsinriktad terapi. Den relaterade resursen om barndomstrauma är allmän läsning, inte en diagnostisk checklista; enbart relationssvårigheter eller ospecifika symtom innebär inte att PTSD eller en anknytningsstörning kan fastställas.
