Att lyssna på berättelser om våld, stödja personer som har upplevt trauma eller upprepade gånger granska traumatiskt material kan påverka dem som utför arbetet. Begreppet vikarierande trauma används för att beskriva påverkan av indirekt exponering för andra människors traumatiska upplevelser, däribland förändringar i föreställningar, känslor och känslan av trygghet.
Vårdpersonal, personal inom brottsofferstöd, personal inom räddnings- och akutsjukvård och andra yrkesgrupper kan möta sådan exponering. Reaktionerna varierar. Det är felaktigt att anta att en sjuksköterska eller annan yrkesperson oundvikligen blir avtrubbad, får nedsatt funktionsförmåga eller inte kan återhämta sig för att hen vårdar personer som har upplevt trauma.
Att förstå närliggande begrepp
Vikarierande trauma, sekundär traumatisk stress, empatitrötthet och utbrändhet används ibland tillsammans, men beskriver inte exakt samma upplevelse. Sekundär traumatisk stress syftar ofta på traumarelaterade symtom efter indirekt exponering. Utbrändhet handlar om effekterna av långvarig stress på arbetsplatsen och är inte begränsad till arbete med trauma.
Dessa begrepp kan hjälpa till att inleda ett samtal, men ersätter inte en bedömning. En person kan behöva stöd för sömnproblem, depression, ångest, traumasymtom eller påfrestningar i arbetslivet, oavsett om en viss benämning passar eller inte.
Förändringar att uppmärksamma
Möjliga tecken på svårigheter är ihållande påträngande bilder eller tankar om arbetet, störd sömn, känslomässig avtrubbning, irritabilitet, tillbakadragenhet, koncentrationssvårigheter eller en växande känsla av att världen är otrygg. En del märker förändringar i sina relationer, sin gränssättning eller sin förmåga att koppla av efter arbetet.
Dessa upplevelser är inte specifika för vikarierande trauma och förekommer inte hos alla. Fundera över hur länge de har funnits, om de förvärras och hur de påverkar vardagen. Även kroppsliga symtom bör få lämplig medicinsk uppmärksamhet i stället för att automatiskt tillskrivas stress.
Individen och arbetsmiljön
Hur exponeringen påverkar en person beror på mer än den individuella motståndskraften. Arbetsbelastning, upprepad exponering, tillgång till handledning, stöd från kollegor, praktiska resurser och möjligheten till återhämtning mellan krävande uppgifter kan alla vara relevanta när stöd planeras.
Tidigare erfarenheter och aktuella påfrestningar kan ha betydelse, men bör inte användas för att skuldbelägga någon som har det svårt. Empati är värdefull i vård- och omsorgsarbete. Kön, ålder eller en vilja att engagera sig djupt i andra ger inte grund för att förutsäga hur en viss person kommer att reagera.
Praktiska steg för individen
Om du märker en förändring kan du överväga att prata med en chef eller handledare som du har förtroende för, företagshälsovården eller lämplig vårdpersonal. Beskriv konkret hur du påverkas och vilket stöd du behöver. Kom om möjligt överens om rimliga gränser för arbete, pauser och exponering för påfrestande material.
Regelbundna möjligheter till sömn, rörelse, relationer utanför arbetet och aktiviteter som du uppskattar kan stödja välbefinnandet. De garanterar inte att psykiska påfrestningar uteblir och bör inte bli ännu ett prestationskrav. Utgå inte från att en semester eller en enstaka övning för att ta hand om sig själv löser ihållande symtom.
Vad organisationer kan göra
Office for Victims of Crime har tagit fram Vicarious Trauma Toolkit, som fokuserar på organisationers ansvar. Materialet kan hjälpa verksamheter att bedöma sina styrkor och brister och därefter planera förändringar av riktlinjer, handledning, utbildning och personalstöd.
Ett ändamålsenligt stöd bör göra det möjligt att ta upp svårigheter utan stigmatisering, tydliggöra vägar till vård med sekretess och hantera påfrestningar på arbetsplatsen som går att undvika. Att uppmana personal att ta hand om sig själva samtidigt som skadliga arbetsförhållanden lämnas oförändrade är inte en tillräcklig åtgärd.
När professionell hjälp är lämplig
Sök en bedömning när symtomen kvarstår, påverkar funktionsförmågan eller känns svåra att hantera. Vårdpersonal kan undersöka hela situationen och rekommendera vård för de svårigheter som identifieras. Traumafokuserad behandling kan vara lämplig vid ett diagnostiserat traumarelaterat tillstånd; den bör inte ordineras enbart utifrån en yrkestitel.
Återhämtning och anpassning varierar mellan individer. Det finns ingen grund för att säga till en hel yrkesgrupp att endast en liten minoritet kan återhämta sig. Vid omedelbar fara, avsikt att ta sitt liv eller oförmåga att hålla sig säker behövs akut hjälp där personen befinner sig.
