Borderline personlighetssyndrom (BPD) och komplext posttraumatiskt stressyndrom (komplex PTSD eller CPTSD) är skilda diagnostiska begrepp med vissa överlappande svårigheter. Enbart känslomässigt lidande eller tidigare traumatiska upplevelser kan inte avgöra vilken diagnos, om någon, som är aktuell.
Vad är borderline personlighetssyndrom?
NIMH beskriver BPD som ett tillstånd med svårigheter att reglera känslor, vilket kan påverka självbild, relationer och beteende. Det kan bland annat innebära stark känslighet för att bli avvisad, en instabil självbild, impulsiva handlingar eller självskada. En person behöver inte uppvisa alla tänkbara kännetecken, och inget enskilt kännetecken räcker för att fastställa diagnosen.
Flera faktorer bidrar till BPD. Vissa personer har erfarenheter av trauma eller svåra livsomständigheter, men trauma är inget krav för diagnosen. BPD bör inte beskrivas som ett tillstånd som oundvikligen förstör relationer eller förhindrar förbättring.
Vad är komplex PTSD?
NICE beskriver komplex PTSD som en diagnos i ICD-11 som omfattar de grundläggande kriterierna för PTSD, tillsammans med betydande svårigheter att reglera känslor, ihållande negativa föreställningar om sig själv och problem med att upprätthålla relationer eller känna närhet till andra. Tillståndet kan uppstå efter extremt hotfulla eller fasansfulla upplevelser, ofta långvariga eller upprepade händelser som är svåra att undkomma.
Diagnossystemen använder olika terminologi. ICD-11 erkänner komplex PTSD som en separat diagnos; DSM-5 innehåller ingen separat diagnos för komplex PTSD. Den som gör den kliniska bedömningen bör förklara vilket diagnossystem som används och hur bedömningen förhåller sig till dina faktiska svårigheter.
Vilka symtom överlappar?
Båda tillstånden kan innebära känslomässigt lidande, relationssvårigheter och problem med självbilden. Denna överlappning gör enkla jämförelser missvisande. Det går inte att skilja tillstånden åt enbart utifrån om någon lugnar sig i en viss miljö, minns en upprörande händelse eller har skadat sig själv.
| Fråga vid bedömningen | Varför frågan är viktig |
|---|---|
| Vad har hänt, och när började svårigheterna? | Bakgrunden ger sammanhang, samtidigt som diagnosen också beror på symtommönstret. |
| Finns traumarelaterade återupplevanden, undvikande och reaktioner på hot? | Symtom på PTSD behöver bedömas och kan inte antas föreligga enbart utifrån lidande. |
| Hur varierar känslor, självbild och relationer över tid? | En mer fullständig anamnes är mer användbar än en reaktion under ett enstaka besök. |
| Vad mer kan bidra? | Andra psykiatriska tillstånd, substanser, läkemedel och fysisk hälsa kan påverka bedömning och vård. |
Hur går en bedömning till?
Enligt NHS beskrivning av specialistbedömning vid BPD utforskas tankar, känslor, styrkor, svårigheter och funktionsförmåga i vardagen. En bedömning bör också ta hänsyn till den omedelbara säkerheten, personens egen förklaring av sina upplevelser och om fler än ett tillstånd behöver uppmärksammas.
Du kan fråga varför en diagnos övervägs, vilken information som fortfarande behövs och hur diagnosen kommer att påverka den föreslagna behandlingen. Du ska inte behöva acceptera en diagnos utifrån en kortfattad jämförelse på nätet.
Behandling och återhämtning
NIMH anger psykoterapi som den huvudsakliga behandlingen vid BPD och framhåller att effektiv behandling kan hjälpa människor att hantera symtom och förbättra funktionsförmågan. Vid PTSD beskriver NIMH psykologiska behandlingsalternativ och läkemedelsalternativ som väljs utifrån individens behov. En vårdplan kan också behöva omfatta säkerhet, sömn, fysisk hälsa och praktiskt stöd.
Behandling bör inte utlova att traumatiska minnen raderas eller ge intryck av att något av tillstånden inte går att behandla. Fråga hur framsteg kommer att bedömas och hur planen anpassas om den inte hjälper.
Är det ena tillståndet värre än det andra?
En diagnos rangordnar inte en persons lidande och avgör inte personens framtid. Svårighetsgrad och stödbehov varierar. Självskada, självmordstankar eller oförmåga att hålla sig säker kräver skyndsam bedömning vid båda tillstånden. Kontakta lokala akut- eller krisverksamheter vid omedelbar fara.
