Posttraumatiskt stressyndrom kan utvecklas efter exponering för död, allvarlig skada eller sexuellt våld, eller hot om något av detta. Exponeringen kan innebära att själv uppleva eller bevittna en händelse, få veta att vissa händelser har drabbat en närstående eller att upprepade gånger utsättas för traumatiska detaljer i arbetet. Alla påfrestande upplevelser uppfyller inte de diagnostiska exponeringskriterierna för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Många människor upplever potentiellt traumatiska händelser, men de flesta utvecklar inte PTSD. Eftersom så många berörs är det viktigt att förstå vad posttraumatiskt stressyndrom är, hur det behandlas och om det kan gå över.
Diagnosen kräver en bedömning av om exponeringen uppfyller kriterierna, vilka symtom som finns, deras varaktighet och det lidande eller den funktionsnedsättning de orsakar. En inledande reaktion med extrem rädsla, hjälplöshet eller skräck krävs inte. Den länkade guiden handlar om psykiskt lidande kopplat till att bli övergiven, vilket inte är en separat undergrupp av PTSD. Återupplevandesymtom vid PTSD kan omfatta:
Återkommande och plågsamma minnen av händelsen
- Påträngande tankar kopplade till händelsen
- Återkommande mardrömmar eller drömmar
- Dissociativa flashbacks, då det känns som om händelsen inträffar på nytt. Dessa är inte detsamma som hallucinationer, vilka behöver bedömas.
- Intensivt psykiskt obehag eller kroppsliga reaktioner vid påminnelser om händelsen
PTSD kan förbättras avsevärt, och vissa återhämtar sig så pass att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Andra har kvarstående eller återkommande symtom. Behandling kan hjälpa, men återhämtningens förlopp och takt varierar.
PTSD kan påverka tillit, närhet och kommunikation. Relationssvårigheter varierar från person till person och kan behöva uppmärksammas vid sidan av andra symtom; de är inte en oundviklig, bestående följd.
Personer som har utsatts för sexuella övergrepp kan utveckla PTSD, men deras symtom och återhämtning skiljer sig åt. Att tidigare ha utsatts för övergrepp innebär inte i sig att det finns en permanent hjärnskada eller bestående kommunikationssvårigheter.
Vissa personer med PTSD har svårt att koncentrera sig eller sova, vilket kan göra det svårare att klara vardagens åtaganden.
Förhöjd vaksamhet eller starkt obehag vid påminnelser kan göra vardagliga situationer svåra; dessa upplevelser bör bedömas utan att döma eller stereotypisera dem som har utsatts för trauma.
Symtomen kan vara i flera år, men förbättring är fortfarande möjlig även när PTSD har funnits länge.
PTSD kräver traumatisk exponering som uppfyller kriterierna, men vissa personer kan inte helt minnas delar av händelsen. En minneslucka bevisar inte att en traumatisk händelse som personen inte minns har inträffat.
Poulos och kollegor studerade tidig stress och senare rädsloreaktioner hos råttor, inte PTSD hos människor. Deras artikel, Amnesi för stress tidigt i livet utesluter inte utveckling av symtom på posttraumatiskt stressyndrom hos vuxna råttor, publicerades i Biological Psychiatry, 76(4), 306–314, den 15 augusti 2014, efter webbpublicering den 12 oktober 2013 (doi:10.1016/j.biopsych.2013.10.007).
Resultaten från djurstudien kan inte fastställa en diagnos hos människor eller visa att enbart symtom avslöjar ett bortglömt trauma.
Forskarna undersökte om tidig stress kunde påverka beteendet i vuxen ålder när ett kontextbundet rädslominne inte längre kunde påvisas.
Forskarna utsatte 19 dagar gamla råttor för oförutsägbara elektriska stötar mot tassarna som de inte kunde undkomma och bedömde senare deras minne och ångestrelaterade beteende i vuxen ålder. Råttors ålder ska inte betraktas som exakt motsvarande människors ålder.
Råttorna uppvisade förändrad rädslobetingning, ångestrelaterat beteende och förändrade kortikosteronrytmer trots att kontextbundet rädslominne saknades i vuxen ålder. Detta är experimentella fynd hos råttor, inte belägg för att PTSD utvecklas utan trauma.
PTSD-symtom börjar vanligen inom tre månader efter den traumatiska händelsen, men kan uppträda senare. Enligt kriterierna i DSM-5-TR måste det symtommönster som krävs kvarstå längre än en månad och orsaka kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning, till exempel svårigheter i relationer eller arbetsliv. Symtomen får inte bero på läkemedel, substansbruk eller något annat medicinskt tillstånd.
Sjukdomens varaktighet varierar: vissa återhämtar sig inom sex månader, medan andra har symtom i ett år eller längre. Depression, substansbrukssyndrom och ångestsyndrom kan förekomma samtidigt med PTSD.
Det är vanligt att känna psykiskt obehag eller en känsla av frånkoppling efter ett trauma. Kvalificerad vårdpersonal inom psykisk hälsa kan bedöma om symtomen uppfyller kriterierna för PTSD. Sök hjälp tidigare om symtomen är svåra eller förvärras; det är inte nödvändigt att vänta en månad för att be om stöd. Om du inte kan hålla dig säker eller om det finns en omedelbar fara, sök lokal akut hjälp.
Hur länge PTSD varar beror på flera omständigheter. Vissa rör själva traumat, medan andra rör individen och personens liv.
Traumats egenskaper kan påverka risken för PTSD och ha betydelse för återhämtningen, men förutsäger inte hur länge tillståndet varar för en enskild person:
- En enstaka traumatisk händelse jämfört med flera eller ihållande traumatiska upplevelser
- Trauma till följd av en olycka jämfört med trauma orsakat av en avsiktlig handling
- Naturkatastrofer och mellanmänskliga händelser, inklusive vissa upplevelser som diskuteras under begreppet svektrauma
- Sexuella övergrepp jämfört med en fruktansvärd upplevelse som inte är sexuell
- Pågående fara eller upprepade trauman kan försvåra återhämtningen, men typen av händelse avgör inte i sig hur länge PTSD kommer att kvarstå.
Individuella förutsättningar och livsomständigheter som har betydelse för risken för PTSD och återhämtningen omfattar:
- Andra tragiska händelser tidigare i livet
- Att behöva hantera olika psykiska besvär
- Om tillräckliga strategier för att hantera symtomen har utvecklats vid PTSD
- Socialt stöd för personer med PTSD
- Personer som redan har varit med om andra tragiska upplevelser, har nuvarande eller tidigare psykiska besvär, har färre strategier eller färdigheter för att hantera påfrestningar och har ett begränsat stödnätverk löper större risk att utveckla PTSD.
Terapi kan påverka hur länge PTSD varar.
Evidensbaserade traumafokuserade terapier kan minska PTSD-symtom och stödja återhämtningen. Ett samarbete med terapeuten är viktigt, men garanterar inte ett visst resultat eller en viss återhämtningstid.
- Behandling kan minska följderna av PTSD och hjälpa personen att återfå sin funktionsförmåga i vardagen.
- Personen kan utveckla färdigheter som hjälper till att hantera symtom och vardagliga svårigheter.
- Minnen, negativa tankar och starka känslor kan bli mer hanterbara.
- Behandling kan hjälpa människor att minska traumarelaterat undvikande och utveckla mer hjälpsamma sätt att bemöta psykiskt obehag.
Behandlingens längd beror på metoden och personens behov. NICE rekommenderar att individuell traumafokuserad KBT för vuxna vanligen omfattar 8 till 12 sessioner, med fler när det är motiverat, bland annat efter flera trauman. Detta är ett behandlingsupplägg, inte en tidsgräns för återhämtning.
Återhämtning och remission vid posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är möjliga, även om symtomen kan kvarstå eller återkomma. Effektiva behandlingar kan minska symtomen och förbättra funktionsförmågan i vardagen. Det finns flera terapialternativ, liksom stöd för att läkemedel kan vara till nytta för personer med PTSD-symtom.
Dessa behandlingsstrategier syftar till att hjälpa personer med PTSD att minska eller möjligen bli av med de besvärande symtom de ofta upplever.
Läkemedel
Rekommenderade traumafokuserade psykoterapier är i allmänhet förstahandsbehandling vid PTSD hos vuxna. Vissa antidepressiva läkemedel är alternativ med evidensstöd när dessa terapier inte är tillgängliga, inte är genomförbara eller inte föredras av personen. Förskrivaren bör diskutera förväntad nytta, biverkningar, interaktioner och uppföljning. Börja inte med, sluta inte med och ändra inte ordinerad läkemedelsbehandling utan rådgivning; vissa läkemedel behöver trappas ned gradvis.
SSRI
SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare) är en typ av läkemedel som används för att behandla symtom på ångest och depression.
Nedanstående SSRI-läkemedel kan övervägas av en förskrivare som en del av vården vid PTSD; se även vår guide om återhämtning efter PTSD-behandling:
- Paroxetin
- Sertralin
- Fluoxetin (användning utanför godkänd indikation vid PTSD; i VA/DoD:s riktlinje från 2023 bedömdes evidensen vara otillräcklig för att rekommendera för eller emot användning)
I USA är paroxetin (Paxil) och sertralin (Zoloft) godkända av FDA för PTSD. Detta innebär inte ett separat godkännande för komplex PTSD. Andra läkemedel som används vid PTSD, däribland venlafaxin, används utanför godkänd indikation i USA.
SNRI
SNRI betyder serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare. Venlafaxin är ett SNRI-läkemedel som har stöd i VA/DoD:s PTSD-riktlinje från 2023; denna rekommendation omfattar inte alla läkemedel i gruppen.
Egentlig depression kan förekomma samtidigt med PTSD och kan påverka valet av läkemedel.
Venlafaxin (Effexor) kan minska PTSD-symtom, men behandlingssvar och tolerabilitet varierar.
Psykoterapi
Traumafokuserade psykoterapier, däribland kognitiv bearbetningsterapi, prolongerad exponering och EMDR, är etablerade behandlingar vid PTSD hos vuxna. Allmän stödjande terapi eller KBT utan traumafokus bör inte framställas som likvärdiga med dessa behandlingar.
När du har hittat en behandlare inom psykisk hälsa kan du fundera på vad du vill prata om, till exempel dina känslor, tankar och symtom. All denna information är användbar för terapeuten när ni arbetar med att identifiera och hantera dina symtom.
Kognitiv bearbetningsterapi
Kognitiv bearbetningsterapi är en form av kognitiv beteendeterapi som fokuserar på hur du ser på den traumatiska händelsen och hur du hanterar dess känslomässiga och psykiska aspekter.
Metoden omfattar information om delarna i kognitiv beteendeterapi och betonar vikten av att arbeta tillsammans med terapeuten.
Du och terapeuten undersöker tillsammans traumarelaterade föreställningar och arbetar igenom så kallade låsta tankemönster. Det är föreställningar om traumat som hindrar återhämtningen. Denna typ av terapi kan genomföras individuellt eller i grupp.
Desensibilisering och bearbetning med ögonrörelser
EMDR står för Eye Movement Desensitization and Reprocessing, desensibilisering och bearbetning med ögonrörelser. Det är en strukturerad psykoterapi som används för att behandla PTSD. Terapin använder bilateral sensorisk stimulering, till exempel ögonrörelser från sida till sida, för att underlätta bearbetningen av smärtsamma minnen, tankar och känslor kopplade till traumat.
Kognitiv beteendeterapi (KBT)
KBT utforskar samband mellan tankar, känslor och beteenden. Vid PTSD rekommenderar riktlinjer specifika traumafokuserade former, snarare än att utgå från att alla KBT-metoder har samma evidensstöd. Upplägg och antal sessioner beror på behandlingen och individens behov.
Du arbetar tillsammans med terapeuten för att upptäcka eventuella ohjälpsamma mönster eller förvrängningar i dina känslor och tankar som är kopplade till traumat. Syftet med kognitiv beteendeterapi (KBT) är att hjälpa dig att återfinna hopp, uppleva större kontroll över dina beteenden och tankar och minska tendenser till flykt eller undvikande.
Komplementära och alternativa metoder
Yoga för personer som har upplevt trauma
Vissa upplever traumaanpassad yoga som en hjälpsam kompletterande aktivitet. Evidensen ger inte stöd för att den kan ersätta rekommenderad PTSD-behandling; i VA/DoD:s riktlinje från 2023 bedömdes evidensen vara otillräcklig för att rekommendera för eller emot yoga vid PTSD.
I en liten randomiserad studie med 64 kvinnor med kronisk, behandlingsresistent PTSD jämfördes 10 veckovisa sessioner med traumamedveten yoga med utbildning om kvinnors hälsa. Resultaten var till fördel för yoga för vissa utfall, men fastställer inte nytta för alla eller långsiktig återhämtning. Referens: van der Kolk och kollegor (2014), Yoga som tilläggsbehandling vid posttraumatiskt stressyndrom: en randomiserad kontrollerad studie, Journal of Clinical Psychiatry, 75(6), e559–e565.
Akupunktur
Akupunktur innebär att tunna nålar förs in i huden. Att akupunktur finns tillgänglig som komplementär vård inom VA innebär inte att den är godkänd som en etablerad PTSD-behandling: i VA/DoD:s riktlinje från 2023 bedömdes evidensen vara otillräcklig för att rekommendera för eller emot akupunktur vid PTSD. Den bör inte ersätta rekommenderad vård. Felaktig nålbehandling kan orsaka infektion eller organskada; diskutera om metoden är lämplig och anlita en kvalificerad behandlare som använder sterila engångsnålar.
Innovativa behandlingar
Ett antal andra behandlingar för PTSD har visat potential.
Exponering i virtuell verklighet
Exponeringsbaserade behandlingar hjälper människor att närma sig traumaminnen och trygga påminnelser på ett planerat sätt, minska undvikande och lära sig nya sätt att reagera. Obehaget kan tillfälligt öka under detta arbete. Exponeringsterapi i virtuell verklighet (VRET) använder simulerade traumarelaterade situationer tillsammans med en utbildad behandlare; det innebär inte att återvända till verklig fara.
En utbildad behandlare använder simulerade traumarelaterade signaler inom en gemensamt överenskommen exponeringsplan. Studier omfattar militär personal med stridsrelaterad PTSD; resultaten kan inte antas gälla alla trauman eller personer. Exponeringen bör ske i samarbete, med uppföljning och i en överenskommen takt, snarare än genom påtvingad konfrontation.
Ketamininfusion
Ketamin är godkänt av FDA för anestesi, inte för PTSD; behandling av PTSD sker utanför godkänd indikation i USA. En liten studie med 41 personer med kronisk PTSD fann en större symtomminskning 24 timmar efter ketamin än efter midazolam, men fastställde inte varaktig återhämtning. Referens: Feder och kollegor (2014), Effekt av intravenöst ketamin vid behandling av kroniskt posttraumatiskt stressyndrom: en randomiserad klinisk studie, JAMA Psychiatry, 71(6), 681–688, doi:10.1001/jamapsychiatry.2014.62.
Låga doser undanröjer inte betydande risker, däribland sedering, dissociation, förhöjt blodtryck, andningsproblem och missbruk. Klinisk bedömning och övervakning under och efter administreringen är nödvändiga. VA/DoD:s riktlinje från 2023 ger en svag rekommendation mot användning av ketamin vid PTSD eftersom nyttan är oklar och skadeverkningarna måste beaktas; detta skiljer sig från behandlingsbeslut vid samtidig depression.
MDMA-assisterad behandling
MDMA-assisterad behandling vid PTSD är fortfarande en experimentell behandling i USA, inte FDA-godkänd rutinvård. I studier används kontrollerade farmaceutiska produkter med strukturerat psykologiskt stöd; ecstasy för rekreationsbruk är inte likvärdigt med övervakad behandling inom forskning.
MDMA garanterar inte att minnen återkallas utan rädsla eller på ett korrekt sätt. Möjliga skadeverkningar omfattar ökad hjärtfrekvens, förhöjt blodtryck och kroppstemperatur, ångest och andra psykiska effekter. Frågor kvarstår om tillförlitligheten i studiernas blindning samt om långsiktig nytta och säkerhet. Självmedicinera inte med MDMA och ersätt inte etablerad behandling med droger för rekreationsbruk.
