Halvvägshus är verksamheter där personer med missbruksproblematik eller kriminell bakgrund får lära sig, eller åter lära sig, de färdigheter som behövs för att återintegreras i samhället och bättre kunna försörja sig och ta hand om sig själva. Utöver boende erbjuder halvvägshus sociala, medicinska, pedagogiska, psykiatriska och andra liknande insatser. De kallas ”halvvägshus” eftersom de befinner sig halvvägs mellan ett helt självständigt boende och slutenvård eller kriminalvårdsanstalter, där de boendes handlingsutrymme och frihet är starkt begränsade. Nedan diskuterar vi några av problemen i systemet med halvvägshus, särskilt i delstaten Florida.
Ett nyväckt intresse bland myndighetsföreträdare för att minska antalet intagna i fängelser i syfte att sänka kostnaderna har på nytt satt fokus på halvvägshusens betydelse. Intresset har sitt ursprung i den djupa recessionen 2008, som ledde till stora budgetunderskott. När fler intagna friges ökar också behovet av boende efter frigivningen, däribland verksamheter för återanpassning till samhället.
Halvvägshus, som förenklat beskrivs som en punkt ”halvvägs” mellan fängelse och frihet, har haft en rad problem som tyder på att branschen behöver genomföra förbättringar på systemnivå. Om delstaterna fortsätter att minska antalet intagna och fler federala fångar friges till följd av straffrättsliga reformer [se exempelvis PLN, aug. 2014, s. 26], måste halvvägshusen, även kallade Community Corrections Centers (CCCs) och Residential Reentry Centers (RRCs), utöka både antalet platser och omfattningen och kvaliteten på det stöd de ger under övergången.
Vissa halvvägshus är välskötta och har kvalificerad personal, medan andra drivs mer för vinstens skull än av intresse för att hjälpa dömda personer att återintegreras i samhället. I nästan alla delstater, liksom inom det federala fängelsesystemet, har det inträffat många incidenter som rör bristande tillsyn av de boende samt likgiltighet eller rentav brottsligt beteende hos personalen.
Ett välskött halvvägshus erbjuder en trygg och säker miljö för intagna som snart ska friges. Vissa kan ha varit frihetsberövade en ganska kort tid, medan andra kan ha suttit i fängelse i flera år eller kanske mer än ett decennium. Halvvägshusets huvudsakliga mål, att erbjuda en smidig övergång tillbaka till samhället, utgör ett första skydd mot återfall i brott. De boende har vanligen få aktuella band till det samhälle de återvänder till, och även om sådana band finns kanske de saknar familj eller vänner som kan hjälpa dem. De behöver fungerande återanpassningsinsatser, bland annat hjälp att hitta arbete och bostad, och oftast även behandlingsprogram för missbruk. Alltför ofta betraktar ägare och verksamhetsansvariga halvvägshus som föga mer än en inkomstkälla.
Hur dåligt ett halvvägshus än är på att erbjuda verksamma insatser och program är det ofta det enda alternativet. För vissa intagna i delstatliga fängelser som närmar sig frigivning är vistelse på halvvägshus obligatorisk. Andra delstater kräver kanske ingen tid alls på en återanpassningsverksamhet. Enligt den partipolitiskt obundna organisationen Pew Charitable Trusts får intagna i åtta delstater möjlighet att avtjäna hela straffet utan några återanpassningsprogram som underlättar återgången till omgivningen. I dessa delstater friges omkring 40 % av de dömda utan några övergångsinsatser.
”Nu börjar beslutsfattare på båda sidor av det politiska spektrumet inse att om man menar allvar med allmänhetens säkerhet måste man ha effektivare strategier”, konstaterade Adam Gelb, chef för Pews Public Safety Performance Project.
En rapport om återfall i brott från Bureau of Justice Statistics i april 2014 uppgav att 49,7 % av de intagna återvänder till fängelse inom tre år efter frigivningen och 55,1 % inom fem år. Det är tydligt att de flesta delstatliga och federala kriminalvårdsanstalter inte lyckas särskilt väl med att ”rehabilitera” de intagna och förbereda dem för frigivning. Det lägger en ännu större börda på halvvägshusen att erbjuda återanpassningsinsatser.
För att den nya vågen av minskningar av antalet intagna och straffrättsliga reformer runt om i landet ska kunna infria sina förhoppningar måste halvvägshusen anpassa sig till nya utmaningar och ett ökat ansvar. Sådana reformer kommer att betraktas som meningslösa om ett stort antal nyss frigivna personer återfaller i brott och åter hamnar i fängelse.
Trots denna möjliga kris finns det få tecken på att vare sig delstaternas kriminalvårdsansvariga eller Bureau of Prisons (BOP) ser över bristerna i det nuvarande systemet med halvvägshus. Många återanpassningsverksamheter är dåligt ledda och övervakade, med droganvändning, våld och rymningar som förvärras av utbredd likgiltighet och misskötsamhet bland de anställda.
Dessutom återspeglar halvvägshussystemen ibland ett korrupt system där avtal tilldelas utifrån politisk favorisering eller vänskapskorruption i stället för förmågan att minska risken för återfall i brott. Avtal om halvvägshus ses ibland som ett sätt för myndighetsföreträdare att belöna politiska anhängare och kampanjbidragsgivare.
I många andra verksamheter eller branscher skulle den grad av misslyckanden och korruption som förekommer på vissa halvvägshus leda till omfattande uppsägningar och ledningsbyten. Men liksom på många kriminalvårdsanstalter är ansvarsutkrävandet begränsat.
Vissa företag och organisationer som driver halvvägshus försöker göra sitt bästa för att ge de insatser som intagna inför frigivning behöver. Dismas Charities, som driver återanpassningsverksamheter runt om i landet, har exempelvis ett gott rykte i branschen. Även om Dismas också har haft sin beskärda del av problem verkar organisationen verkligen bry sig om kvaliteten på sina övergångsinsatser.
Enligt Dismas: ”Vår historia har lärt oss att vi, för att vara effektiva i återintegreringsprocessen, måste fokusera på tre avgörande områden som har visat sig ge bäst resultat: arbete, utbildning och stöd. Varje program tillämpar evidensbaserade metoder och använder validerade risk- och behovsbedömningar för att minska risken för återfall i brott.” Vidare: ”En viktig del av allt vårt arbete är att fokusera på att hjälpa våra boende att få meningsfull sysselsättning. Genom arbete betalar våra klienter sin skuld till samhället och blir ansvarstagande, självständiga medborgare, föräldrar och skattebetalare som bidrar till samhället.”
Tyvärr är det få halvvägshus som fokuserar på återanpassningsinsatser och program. New Jersey, Florida och Pennsylvania hör till de delstater som har haft stora problem med halvvägshus. Även det federala fängelsesystemets användning av halvvägshus på entreprenad har mött kritik.
”Systemet är en enda röra”, sade Thaddeus B. Caldwell, en senior utredare inom delstatens kriminalvård som i åratal har följt personer som rymt från halvvägshus. ”Det spelar ingen roll hur många som rymde, hur många som greps eller hur många som begick avskyvärda handlingar under tiden på rymmen. Man fortsatte ändå att skicka fler till halvvägshusen, och det fortsatte att hända om och om igen.”
Antalet rymningar från halvvägshus överraskade även personer som arbetade inom kriminalvården. I september 2011 registrerades 46 rymningar, i oktober 39, i november 40 och i december 38. Efter att ha infört reformer sade guvernör Christie stolt att ”bara” 181 boende hade avvikit från halvvägshus under de första fem månaderna 2012.
Omkring 10 000 intagna och villkorligt frigivna i New Jersey passerar genom halvvägshus varje år. Företrädare för CEC har hänvisat till den siffran för att hävda att andelen rymningar från deras verksamheter är ”häpnadsväckande låg”. Det argumentet håller dock inte särskilt väl om man jämför med andelen rymningar inom delstatens fängelsesystem eller beaktar att endast omkring 3 500 dömda personer befinner sig i återanpassningsverksamheter vid en given tidpunkt.
Ansvariga för halvvägshus invänder att boende som kommer tillbaka sent från frigångsarbete eller som självmant återvänder efter några dagars frånvaro är harmlösa men ändå ofta räknas som rymlingar. De påpekar också att personalen är obeväpnad och saknar befogenhet att stoppa en rymning, och att de är beroende av att informera och utbilda de boende för att förhindra att de avviker.
Dessa argument kan ha viss giltighet, men de bortser från att många rymningar har skett från ”låsta” halvvägshus, alltså sådana utan frigångsarbete, och att vissa rymlingar åtalas när de grips. I Essex County har exempelvis omkring 10 % av de klienter som avvikit åtalats sedan 2009.
Ibland återspeglar den låga åtalsfrekvensen lokala åklagares begränsade intresse för att driva ett relativt lindrigt regelbrott som skulle kunna hanteras genom fängelsesystemets disciplinära förfarande. Tyvärr känner brottsbekämpande myndigheter dock oftast inte ens till att en boende har rymt från ett halvvägshus förrän personen begår ett annat brott, och ibland inte ens då.
Rafael Miranda avvek från ett halvvägshus i december 2009 och var på rymmen i fyra månader innan han sköt ihjäl en man i Newark. År 2010 fängslades David Goodell för misshandel av sin tidigare flickvän. Han rymde från Logan Hall, ett halvvägshus med en av de högsta andelarna rymningar, och mördade en kvinna som hade avslutat sin relation med honom. Valeria Parziale rymde från ett halvvägshus i Trenton 2009. Nio dagar senare tog hon fram en kniv och skar av en mans öra i en spritbutik. Hon åtalades för misshandel men inte för rymning, eftersom åklagarna inte ens visste att hon var på rymmen.
Något senare, i december 2013, lämnade 19-årige Jahmel Glanton Robinson Center utan tillstånd, bara tre dagar efter sin ankomst. Han greps efter tre veckor, den 11 januari 2014, och åtalades för innehav av crackkokain och för att ha hindrat rättskipningen.
Halvvägshus som drivs av den ideella organisationen Kintock Group har under senare år stått för nästan hälften av rymningarna i New Jersey. CEC har använt denna statistik för att avvärja kritik om brister i företagets sätt att driva sina halvvägshus. Kintock Group har dock påpekat att alla intagna som skickas till deras verksamheter först måste bedömas vid Robinson Assessment and Treatment Center, som drivs av CEC. Endast de som CEC bedömer ha låg risk överförs sedan till Kintocks halvvägshus.
Mellan 2009 och 2011 avvek 16 % av rymlingarna från verksamheter som drevs av CEC, men ytterligare 43 % hade först bedömts ha låg risk av CEC innan de rymde från andra halvvägshus. Därför verkar bristfälliga bedömningar från CEC också bidra till åtminstone vissa av rymningarna.
En annan förklaring är den ökade andelen våldsbrottsdömda som har skickats till halvvägshus. Andelen steg från 12 % år 2006 till 21 % år 2012, samtidigt som användningen av halvvägshus utökades för att spara pengar. Det kostar omkring 125–150 dollar per dygn att ha en intagen i ett delstatligt fängelse, men bara 60–75 dollar att placera samma person i ett halvvägshus.
Vissa tidigare boende och anställda har gett en annan förklaring till det stora antalet rymningar. De säger att återanpassningsverksamheterna ofta är våldsamma, farliga och präglade av gäng, att droger och andra förbjudna föremål är vanligt förekommande och att tillsynen över de boende är bristfällig.
”Den här branschen gör mig verkligen rasande”, sade Nancy Wolff, chef för Center for Behavioral Health Services and Criminal Justice Research vid Rutgers University. ”Om du vill gå dit och sitta i kamratledda grupper, eller bara hänga, röka, spela kort och ha tillgång till droger, är det ett utmärkt ställe.”
Vanessa Falcone, 32, sade att det finns en betydligt mörkare sida av halvvägshusen. År 2009 ingick hon i en städgrupp på Robinson Center när en anställd beordrade in henne i en skrubb och tvingade henne att utföra oralsex.
”Han tog av sig byxorna, grep tag i mitt hår och tryckte ner mig”, sade hon. ”Det blev början på några veckor som i princip var ett helvete.” När en annan anställd fick reda på vad som pågick flyttades Falcone till en annan verksamhet. Den anställde avskedades men åtalades inte.
I en liknande händelse berättade en kvinna som hade rymt från Robinson Center för polisen efter gripandet att hon försökte komma undan en rådgivare, Joseph A. Chase, som hade våldtagit henne upprepade gånger. När polisen genomsökte Chases bil hittade de droger. Han greps därefter, anklagad för sexuellt övergrepp och narkotikainnehav. Företrädare för CEC sade att det var en isolerad händelse.
Enligt ett reportage i Floridatidningen Tampa Bay Times 2012 verkar även halvvägshusen i den delstaten ha många problem, däribland bristande kontroll av dem som driver återanpassningsverksamheter. En sådan verksamhetsutövare, Troy Anthony Charles, hade ett omfattande brottsregister innan han gav sig in i halvvägshusbranschen. Han sade att han ville erbjuda personer med drog- och alkoholberoende en trygg, nykter och drogfri boendemiljö och samtidigt hjälpa dem att hitta arbete och få rådgivning.
En tidigare boende, John Lees, uppgav dock att programmet var ”en bluff” och att Charles ”använder pengarna han får i bidrag till att köpa droger”, enligt en polisrapport från St. Petersburg i februari 2012. Kort därefter sköt Charles ihjäl en av de boende på sitt halvvägshus och hamnade åter i häkte för att ställas inför rätta för mord. Händelsen visade att i stort sett vem som helst kunde öppna ett halvvägshus i Florida, eftersom regleringen är närmast obefintlig. Det stora antalet människor som dagligen friges från fängelser och häkten skapar en omfattande marknad för oseriösa aktörer.
Övergångsboenden utlovar måltider, en sängplats, hjälp att hitta arbete och möjlighet till missbruksbehandling. Enligt Tampa Bay Times är många halvvägshus ”stora, professionellt drivna verksamheter som normalt levererar vad de lovar. Men många andra är föga mer än undermåliga härbärgen där två eller tre boende trängs i varje rum i sjaskiga lokaler, utan hjälp att hitta arbete, utan utbildad personal och utan stöd.”
Många halvvägshus av det senare slaget drivs av personer ”med allvarliga brott i belastningsregistret, däribland rån, sexuella övergrepp och narkotikahandel. En verksamhetsutövare stängdes permanent av från ett federalt bostadsprogram på grund av felaktig fakturering, men kunde ändå starta ett nytt halvvägshus som får tusentals dollar från samma program”, rapporterade Times. Drogmissbruket är utbrett, och boende förs till sjukhus eller avlider till och med av överdoser.
Anmärkningsvärt nog kräver delstatens myndigheter inget tillstånd för halvvägshus, vilket gör det omöjligt att följa upp sådana händelser. Utan tillståndskrav går det faktiskt inte ens att veta hur många halvvägshus som drivs i Florida.
”Vi har fått information om att det vid varje given tidpunkt finns flera tusen sådana runt om i delstaten”, sade Darran Duchene, som ansvarade för tillsynen av federalt finansierade halvvägshus när han arbetade för Florida Department of Children and Families (DCF). ”De bör regleras både som affärsverksamheter och som sociala stödverksamheter.”
Många halvvägshus ser ut som vanliga bostäder på lugna förortsgator. Enligt Times finns det ”halvvägshusverksamheter i flerbostadshus, gamla motell och byggnader som tidigare använts som äldreboenden. Få av dem har någon skylt vid entrén.”
”[Halfway houses] dyker ständigt upp”, sade Ramona Schaefer, en arbetsledare vid sheriffkontoret i Pinellas County som hjälper frigivna att hitta boende. ”Det jag oroar mig för är deras avsikter. Det finns många som verkligen vill hjälpa till. Men det finns också andra vars avsikter inte är särskilt goda.”
Mängden tillgängliga pengar för övergångsboenden har bidragit till problemen med halvvägshus i Florida, liksom ökningen av beroende till följd av missbruk av receptbelagda läkemedel. Fastighetsinvesterare som drabbades av bostadsmarknadens kollaps insåg att de kunde göra större vinster genom att driva sådana verksamheter. Med två personer per rum kunde ett hus med tre sovrum ge ett kassaflöde på upp till 3 000 dollar i månaden, helt finansierat med offentliga medel.
Med start 2003 investerade ett välmenande federalt program, Access to Recovery (ATR), 150 miljoner dollar i behandling för personer på väg att återhämta sig från beroende. Detta bidrog till utvecklingen. Som Times konstaterade: ”30 miljoner dollar i federala medel har gått till Hillsborough, Pinellas, Pasco och flera andra countyn i Florida, en stor del till övergångsboenden. Nästan 300 halvvägshus kvalificerade sig inledningsvis för pengarna.”
William Garrison, som tidigare använde droger, öppnade New Birth Abundant Life Ministry och fick mer än 300 000 dollar i ATR-medel innan han stängdes av från programmet. Enligt de boende krävde Garrison att de betalade 50 dollar i veckan för mat, trots att han fick federala bidrag för måltider. De uppgav också att han svor åt dem och tog på dem utan samtycke med ”starkt sexuella undertoner”, enligt en delstatlig rapport.
House of Hope i St. Petersburg, en annan verksamhet som kvalificerade sig för ATR-medel, drevs av Patrick Jay Banks, som tidigare hade avtjänat åtta år i Texas för förfalskning och rån. En utredning visade att Banks stod för det ”mest flagranta fallet av bedrägeri, slöseri och missförhållanden” bland Floridas halvvägshus. Han fakturerade för boende redan innan de hade anlänt till de hus han drev. Han fick över 110 000 dollar innan han uteslöts ur det federala ATR-programmet.
Banks berättade dock för Times att han hade öppnat en ny återanpassningsverksamhet, Agape House, som hade fått 55 000 dollar i federala medel. Hans namn fanns emellertid inte med i Agapes ATR-ansökan.
DCF, som ansvarar för tillsynen av det federala ATR-programmet, sade sig inte känna till Banks inblandning i Agape House och skulle utreda saken. Ägare och anställda på halvvägshus måste genomgå kontroller av brottslig bakgrund, och husen måste uppfylla vissa föreskrifter för att få federalt stöd. De flesta återanpassningsverksamheter i Florida får inga federala medel och omfattas därför av begränsad reglering.
Emily Rifkin var en av minst tre personer som hade avlidit av överdoser på halvvägshus i Tampa Bay. I november 2010 var Rifkin 25 år och kämpade med ett beroende som hade lett till åtta månaders fängelse. En domare gav henne tillstånd att bo på ett halvvägshus medan hon väntade på en ledig plats i ett behandlingsprogram i boendemiljö.
Rifkin ansågs ha brutit mot reglerna på den första verksamheten och fick därför flytta till ett hus på Okaloosa Street, där tillsynen över henne skulle vara mer omfattande. Men enligt en polisrapport som återgavs i Times ”ignorerades tydliga varningssignaler den dag hon dog”. En rumskamrat tyckte att Rifkin verkade bete sig märkligt men gjorde inget för att hjälpa henne. Sex timmar senare såg den boendeansvariga, som själv hade ett beroende, Rifkin sittande på badrumsgolvet men ingrep inte. Först när Rifkin senare hade slutat andas ringde en rumskamrat 911, men då var det för sent. Rifkin hade avlidit av en oavsiktlig överdos oxikodon.
Husets ägare, Shelton Jones, hade gjort om det till en återanpassningsverksamhet med hjälp av Linda Walker, som leder den ideella organisationen Hillsborough House of Hope, ett övergångsprogram för kvinnor. Walker driver också en vinstgivande verksamhet som hjälper personer att starta halvvägshus. Walker och Jones hävdade att de inte bar ansvar för Rifkins död. ”Jag är upprörd över att hon dog”, sade Walker, ”men många människor dör under återhämtningen.”
I huset på Okaloosa Street fanns ingen utbildad personal och inga rutinmässiga tester för droger och alkohol. Ett år före Rifkins död hade två manliga boende avlidit av metadonöverdoser på ett annat oreglerat halvvägshus.
Efter ett självmordsförsök och en kort vistelse på en privat psykiatrisk vårdinrättning behövde Leisha Simpson en trygg miljö. Hon bestämde sig för Still Standing i St. Petersburg, eftersom verksamhetens webbplats uppgav att den erbjöd en ”trygg tillflyktsort” med rådgivning och tolvstegsmöten.
I stället för det hon hade förväntat sig fick Simpson betala 500 dollar i månaden för en sängplats i ett kackerlacksangripet hus tillsammans med omkring fyra andra kvinnor. En av dem använde droger där och hade sex med män i det gemensamma sovrummet. Simpson polisanmälde att hennes kreditkort, tv och läkemedel hade stulits. En annan boende misshandlade henne också.
Pastor Edward Leftwich, som grundade Still Standing, sade att han inte kunde upprätthålla ett nyktert och drogfritt boende på grund av sin höga ålder och att de federala medlen började ta slut. Han medgav att han inte borde ha låtit webbplatsen ligga kvar offentligt med felaktig information.
En annan halvvägshusaktör, Pamela Dixon, besökte avgiftningsverksamheter och offentliga myndigheter i Pinellas för att marknadsföra sitt program ”A New Direction for Women and Men”. Den offentlige försvararen Bob Dillinger började skicka klienter med alkoholproblem till Dixons verksamhet, utan att känna till kravet att de boende skulle hämta ut sina recept på ett apotek som också sålde vin och öl. Samma Tampa-baserade koncern ägde både apoteket och New Direction-boendet.
”Det tycker jag är tveksamt”, sade Dillinger när han informerades om kopplingen. Han sade att Dixon hade gått med på att inte anlita apoteket.
Floridas myndigheter har konstaterat att det är svårt att utöva tillsyn över delstatens tusentals halvvägshus med nuvarande lagstiftning och bristfälliga regler. ”Vi utövar tillsyn över tusentals barnomsorgsverksamheter i hela delstaten utan problem”, konstaterade DCF:s talesperson Erin Gillespie. ”Vi skulle absolut klara uppgiften om lagen ändrades.”
Den politiska viljan att utöva tillsyn över halvvägshus och säkerställa att de erbjuder de program och insatser de utlovar har dock varit begränsad. Ett lagförslag från Floridas delstatssenator Jeff Clemens om att reglera halvvägshus och nyktra och drogfria boenden, SB 582, föll i utskottet i april 2014. Ett liknande förslag som lades fram året innan hade inte heller antagits.
Det är därför lätt för personer som den tidigare dömde Troy Anthony Charles att ge sig in i halvvägshusbranschen. Charles flyttade till Florida efter att ha avtjänat tre år för grov misshandel i Arizona och startade där Back to Life Outreach Recovery Services. Han hyrde ett hus, ställde våningssängar i vardagsrummet och tog 125 dollar i veckan.
En boende vid namn John Lees hade avtjänat fängelsestraff för narkotikarelaterade brott. ”Först presenterades det för mig ungefär som att om du behöver någonstans att bo och återhämta dig från beroende, så kan du bo där”, sade han. ”Sedan försökte han få mig att sälja droger till honom.” Lees sade också att Charles missbrukade kokain och talade om att få flickor att börja använda droger så att han kunde få dem att prostituera sig.
Lees flyttade ut men återvände senare för att hämta några personliga tillhörigheter. Charles anklagade Lees och en annan boende, Samuel Harper, för inbrott. Åklagarna avstod från att väcka åtal mot männen. Under en senare konfrontation i april 2012 sköt Charles Harper i huvudet och dödade honom. Charles, som enligt uppgift hade varit intresserad av Harpers flickvän, vilket kan ha bidragit till skjutningen, dömdes i juli 2014 för mord av första graden. Han fick livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.
