Diazepam (Valium) är en bensodiazepin som används vid vissa tillstånd, bland annat ångest, muskelspasmer, krampanfall och alkoholabstinens. Regelbunden användning kan leda till fysiskt beroende även när läkemedlet tas enligt ordination. Fysiskt beroende skiljer sig från beroendesjukdom eller substansbrukssyndrom relaterat till bensodiazepiner, som omfattar ett bredare mönster av nedsatt kontroll och fortsatt användning trots skadliga konsekvenser. Personer som sannolikt har utvecklat ett fysiskt beroende bör inte sluta tvärt med diazepam.
Abstinens vid utsättning av diazepam kan vara svår och under vissa omständigheter farlig. En person kan vara fysiskt beroende även om diazepam har tagits exakt enligt ordination. Utsättningen bör därför planeras utifrån dos, behandlingstid, symtom, andra läkemedel och det tillstånd som behandlas, i stället för att utgå från att fysiskt beroende innebär beroendesjukdom.
Diazepam kan orsaka fysiskt beroende och tolerans vid regelbunden användning enligt ordination, men inget av detta innebär automatiskt en beroendesjukdom. Vissa effekter kan bli mindre uttalade vid upprepad användning, medan diagnosen substansbrukssyndrom relaterat till bensodiazepiner ställs utifrån ett bredare mönster, såsom nedsatt kontroll, tvångsmässig användning och fortsatt användning trots skadliga konsekvenser. Behandlingstiden beror på indikationen och den individuella risken. När fortsatt användning inte längre är lämplig bör utsättningen ske gradvis och individanpassas, i stället för att följa en allmän regel om två till fyra veckor.
Diazepam förstärker effekten av GABA, en hämmande signalsubstans. Vid upprepad användning kan nervsystemet anpassa sig, vilket innebär att dosminskning eller utsättning kan orsaka abstinens. Fysiskt beroende kan uppstå även vid ordinerad användning. Det skiljer sig från beroendesjukdom, som innebär nedsatt kontroll och fortsatt användning trots skadliga konsekvenser. Det finns ingen exakt fyraveckorsgräns som gäller för alla.
Risken för abstinens beror på dos, hur ofta läkemedlet tas, behandlingstid, nedtrappningstakt, tidigare abstinensproblem, andra substanser och hälsotillstånd. Krampanfall, hallucinationer eller svår förvirring kräver skyndsam medicinsk bedömning. Tillkalla akut hjälp vid krampanfall, andningsproblem eller omedelbar fara till följd av självmordstankar.
- Sömnstörningar
- Ångest
- Ökad anspänning
- Hjärtklappning
- Panikattacker
- Kraftiga svettningar
- Koncentrationssvårigheter
- Muskelstelhet eller obehag i musklerna
- Huvudvärk
- Förändrad sinnesuppfattning
- Darrningar i händerna
- Läkemedelssug
Mindre vanliga och allvarligare symtom vid diazepamabstinens omfattar följande:
- Hallucinationer
- Psykos eller psykotiska reaktioner
- Krampanfall
- Ökad risk för självmordstankar
När riskerna med diazepam överväger fördelarna innebär behandlingen vanligen en gradvis, individuellt anpassad dosminskning snarare än att enbart ”avlägsna läkemedlet ur kroppen”. Många nedtrappningar kan genomföras i öppenvård med regelbunden klinisk uppföljning. En högre vårdnivå kan behövas för personer med risk för svår abstinens, tidigare abstinenskramper eller delirium, instabil kroppslig eller psykisk sjukdom, suicidalitet eller komplicerad användning av andra lugnande medel.
De flesta som trappar ned diazepam behöver inte automatiskt vara inlagda i slutenvård i minst tio dagar. Valet av vårdform och om ett byte till en annan bensodiazepin är lämpligt beror på personens dos, användningstid, samsjuklighet, tidigare erfarenheter av nedtrappning och abstinensrisk. Diazepam är i sig en långverkande bensodiazepin, så byte till ett annat preparat är inte ett generellt krav.
Nedtrappning av bensodiazepiner bör individanpassas och justeras utifrån symtomen. Den gemensamma ASAM-riktlinjen från 2025 anger att den inledande minskningen kan vara liten, ofta omkring 5–10 % av den totala dygnsdosen varannan till var fjärde vecka, med långsammare minskningar, pauser eller andra justeringar vid behov. Generellt avråder riktlinjen från minskningar som överstiger 25 % varannan vecka. Detta är klinisk vägledning, inte ett schema att följa utan stöd av förskrivare.
Abstinens följer inte samma fasta stadier hos alla. Följande beskrivningar ger en översikt över möjliga förlopp. De är inte en tidsplan för dosminskning eller för att vänta ut farliga symtom.
Tidig abstinensfas
Diazepam och dess aktiva metaboliter är långverkande, så abstinens kan uppträda först flera dagar efter en dosminskning eller den sista dosen. Tidpunkten för symtomdebut varierar och kan inte användas för att utesluta risk. Ångest eller sömnlöshet kan bero på abstinens, en tillfällig förstärkning av tidigare symtom, så kallad reboundeffekt, eller det ursprungliga tillståndet.
Akut abstinensfas
Akuta symtom varierar i svårighetsgrad och varaktighet och når inte alltid sin kulmen under den andra veckan. Förskrivaren bör bedöma symtomen under nedtrappningen och kan behöva sänka takten eller göra uppehåll i dosminskningen. Krampanfall, hallucinationer eller svår förvirring ska aldrig hanteras genom distraktion eller genom att vänta på att en förväntad symtomtopp ska gå över.
Sen abstinensfas
Det finns ingen generell fyraveckorsgräns då diazepamabstinens upphör. Symtomen kan variera och hos vissa kvarstå efter att nedtrappningen är avslutad. Varaktigheten påverkas av dos, behandlingstid, nedtrappningstakt, bakomliggande tillstånd och individuell reaktion. Kvarstående symtom bör bedömas i stället för att antas följa en bestämd ”sen abstinensfas”.
En gradvis nedtrappning hanterar det fysiska beroendet. En person med substansbrukssyndrom relaterat till bensodiazepiner behöver även fortsatt behandling. Enbart abstinensbehandling löser inte problem med nedsatt kontroll, återfallsrisk eller samtidig psykisk ohälsa.
Vården bör omfatta såväl orsaken till att diazepam ordinerades som abstinensen. En person med bensodiazepinberoende kan behöva behandling för substansbruk parallellt med nedtrappningen. Kognitiv beteendeterapi, inklusive KBT vid insomni när det är lämpligt, kan ge stöd för att hantera situationen och de ursprungliga symtomen. Enbart fysiskt beroende räcker inte för att ställa en beroendediagnos.
En behandlare med kompetens inom psykisk hälsa kan arbeta med beroende ur flera perspektiv och använda olika metoder. Vissa kan fungera för en person men inte för en annan. De flesta terapier vid beroende syftar till att utforska de orsaker som bidragit till att personen utvecklat ett beroende och hjälpa personen att hantera dessa med sunda tankemönster och beteenden.
Några vanliga terapier vid Valiumberoende är:
Dialektisk beteendeterapi (DBT)
Dialektisk beteendeterapi kan hjälpa vissa personer att utveckla färdigheter för känsloreglering och för att hantera svåra situationer. Som stöd under nedtrappning av bensodiazepiner rekommenderas kognitiv beteendeterapi (KBT), inklusive KBT vid insomni, utifrån personens behov. Ingen terapi ersätter en medicinskt planerad nedtrappning när fysiskt beroende föreligger.
Traditionella tolvstegsprogram
Kamratstöd, inklusive en tolvstegsgrupp om det passar personen, kan komplettera professionell vård vid substansbrukssyndrom. Likheter mellan alkohol- och bensodiazepinabstinens bevisar inte att ett visst stödprogram fungerar lika väl för båda, och kamratstöd ersätter inte övervakning av abstinens.
Familjeterapi
Familjeterapi är särskilt värdefull för unga vuxna och ungdomar med diazepamberoende. När hela familjen arbetar för att hitta praktiska lösningar blir vägen till återhämtning mer hanterbar.
Att förändra och anpassa beteenden
Beteendeinriktat stöd bör väljas utifrån individen. KBT eller KBT vid insomni kan vara till hjälp under en nedtrappning. Belöningsbaserad behandling har vetenskapligt stöd vid vissa substansbrukssyndrom, men kontantbelöningar bör inte framställas som en standardbehandling eller ett bevisat botemedel mot diazepamabstinens.
