Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) ska inte antas föreligga utifrån händelser i en offentlig persons liv, en biografi eller en bild från en hjärnavbildning. Att uppleva trauma och att utveckla PTSD är relaterade men skilda saker, och en diagnos kräver en klinisk bedömning.
Offentliga berättelser är till störst nytta när de hjälper människor att förstå att stöd finns att få, utan att göra privata erfarenheter till ett spektakel.
Lady Gagas offentliga brev
I ett personligt brev publicerat av Born This Way Foundation den 6 december 2016 berättade Lady Gaga att hon hade fått diagnosen PTSD och tog upp att söka professionell hjälp. Detta är hennes egen berättelse om sina erfarenheter vid den tidpunkten.
Det finns ingen anledning att återge intima detaljer om en traumatisk händelse för att förklara det hon berättade. Hennes berättelse fastställer inte heller någon diagnos hos en annan person, förklarar inte alla aspekter av hennes liv och bekräftar inte hennes nuvarande hälsotillstånd.
Vad som ingår i en bedömning
Enligt National Institute of Mental Health omfattar symtomen vid PTSD återupplevande, undvikande, förändringar i tankar eller sinnesstämning samt förändrad anspänning eller reaktivitet. Vid bedömningen beaktas också om personen har utsatts för trauma som uppfyller diagnoskriterierna, hur länge symtomen har funnits, lidande eller nedsatt funktionsförmåga samt andra möjliga förklaringar.
Alla som upplever trauma utvecklar inte PTSD. Att må dåligt strax efter en skrämmande händelse innebär inte automatiskt att tillståndet föreligger. Barn kan uppvisa andra symtommönster och behöver en åldersanpassad bedömning.
Hjärnavbildning kan inte användas för att diagnostisera PTSD hos en enskild person eller i sig bevisa hjärnskador orsakade av PTSD. En kliniker kan vid behov utreda andra medicinska frågeställningar, men diagnosen grundas på en noggrann bedömning av personens upplevelser och symtom.
Vad behandlingen kan innebära
NICE:s riktlinje för PTSD omfattar traumafokuserade psykologiska behandlingar, såsom traumafokuserad kognitiv beteendeterapi och, under lämpliga omständigheter, desensibilisering och ombearbetning med ögonrörelser (EMDR). Behandlingsupplägget bör ta hänsyn till ålder, behov, önskemål, säkerhet och symtomens karaktär.
Fråga vad behandlingen innebär, vilken utbildning behandlaren har, hur framsteg kommer att följas upp och vilket stöd som finns mellan besöken. Att en behandling beskrivs som traumamedveten förklarar inte i sig vilken insats som erbjuds.
Att söka hjälp utan att behöva berätta allt offentligt
Du kan inleda ett besök med att beskriva de problem du vill ha hjälp med, till exempel mardrömmar, undvikande, en känsla av att ständigt vara på sin vakt eller svårigheter att fungera i vardagen. Berätta för behandlaren om det känns överväldigande att prata om en händelse. Behandlaren kan förklara hur bedömningen går till och tillsammans med dig komma fram till hur ni ska gå vidare.
Vänner och anhöriga kan lyssna, respektera gränser och hjälpa till med praktiska arrangemang när personen ber om det. Att återberätta en traumatisk händelse i detalj är inget villkor för att förtjäna stöd.
Sök akut hjälp om det finns omedelbar fara eller om någons säkerhet inte kan tryggas. I andra fall kan kvalificerad vårdpersonal med erfarenhet av trauma hjälpa till att bedöma symtomen och diskutera nästa steg.
