Den här artikeln handlar om anabola androgena steroider som används för att bygga muskler, inte om kortikosteroider som prednisolon. Icke-medicinsk användning kan skada hormonbalansen, hjärt-kärlhälsan och den psykiska hälsan. Vissa personer utvecklar beroende eller får svårt att sluta; beroende och tvångsmässig användning behöver bedömas individuellt. Lämplig ordinerad behandling ska inte likställas med icke-medicinskt missbruk.
Stöd vid missbruk av anabola steroider kan kombinera medicinsk bedömning, psykologisk vård och behandling av komplikationer. Evidensen för specifika abstinensbehandlingar är begränsad, och det finns ingen enskild avgiftningsplan som passar alla. Återhämtning kräver fortlöpande stöd snarare än ett löfte om ett snabbt eller garanterat tillfrisknande.
Nedan beskrivs tre mönster av icke-medicinsk användning av anabola steroider. Beskrivningarna är inte instruktioner eller belägg för att metoderna är säkra:
Kombinationsbruk (stacking)
Stacking innebär att använda mer än en anabol steroid eller annan prestationshöjande substans samtidigt. Att kombinera produkter kan medföra ytterligare risker och förebygger inte biverkningar på ett tillförlitligt sätt. Produkter som införskaffas utanför reglerad medicinsk vård kan också ha osäkert innehåll eller osäker kvalitet.
Periodiskt bruk (cycling)
Cycling innebär att växla mellan perioder av användning och uppehåll. Ett uppehåll återställer inte på ett tillförlitligt sätt normal hormonproduktion och förebygger inte heller organskador på ett tillförlitligt sätt. Mönstret ska inte betraktas som ett medicinskt validerat sätt att göra icke-medicinsk steroidanvändning säker.
Pyramidbruk (pyramiding)
Pyramiding innebär att doserna först ökas och sedan minskas under en användningsperiod. Dosändringar enligt detta mönster gör inte användningen säker och förebygger inte skador. Följ inte ett kurupplägg från internet och utforma inte ett utsättningsschema utan medicinsk rådgivning.
Det finns inga belägg för att stacking, cycling eller pyramiding på ett tillförlitligt sätt minskar skadeverkningarna av icke-medicinsk användning av anabola steroider.
Sök hjälp om steroidanvändningen känns svår att kontrollera, fortsätter trots skador eller stör vardagen. Att ta ett ordinerat läkemedel enligt anvisningarna innebär inte i sig ett beroende. Tolerans, hämmad hormonproduktion och abstinenssymtom är inte ensamma belägg för tvångsmässig användning; en kliniker bör bedöma substansen, användningsmönstret och omständigheterna.
Att sluta med anabola steroider kan orsaka nedstämdhet, trötthet, ångest, sömnproblem eller minskad sexlust medan hormonproduktionen återhämtar sig. Dessa symtom är inte i sig bevis på beroende. Följande mönster kan tyda på behov av en bedömning:
- Att använda steroider längre än avsett
- Att ägna mycket tid åt att skaffa och använda steroider samt återhämta sig från deras effekter
- Att kombinera steroider med andra substanser, som alkohol eller kokain
- Återkommande problem i relationer med familjemedlemmar och vänner
- Försämrade prestationer i skolan eller på arbetet
- Svår depression, särskilt vid försök att sluta med steroider
- Att lägga mycket pengar eller göra stora ansträngningar för att skaffa och använda steroider
En allmänläkare eller annan kvalificerad kliniker kan bedöma hormonrelaterade symtom, hjärt-kärlrisker, psykisk hälsa och användning av andra substanser. Berätta öppet om produkterna och hur länge de har använts. Sök akut hjälp vid bröstsmärta, svåra andningsbesvär, kollaps eller omedelbar risk för självskada; fortlöpande stöd kan ordnas på lämplig vårdnivå.
Vård i boendemiljö kan vara till hjälp när hälsorisker, svåra psykiska besvär eller en otrygg miljö gör stöd i öppenvård olämpligt. Det är inte automatiskt det mest effektiva alternativet för alla. Bedömningen bör ta hänsyn till ångest, depression, användning av andra substanser och tillgängligt stöd. Behandlingen bör utformas i samarbete med personen och vara individuellt anpassad.
Vårdens längd och miljö beror på den individuella bedömningen och utvecklingen, snarare än på en generell regel om 28–90 dagar. Den medicinska utredningen kan omfatta hormonrelaterade symtom, blodtryck och andra relevanta undersökningar. Behandlingen kan inriktas på att avsluta steroidmissbruket, hantera komplikationer och upprätthålla återhämtningen.
Abstinensbehandling kräver en individuellt anpassad plan. En kliniker kan följa hormonproduktionens återhämtning, den psykiska hälsan och fysiska komplikationer samt diskutera om specialistvård behövs. Påbörja inte en nedtrappning på egen hand och använd inte icke-ordinerad ”post-cycle therapy”. Följande områden kan kräva medicinsk uppmärksamhet:
Syntetiska hormoner
En endokrinolog kan bedöma kvarstående låga testosteronnivåer, fertilitetsproblem eller andra hormonella problem. Hormonläkemedel behövs inte rutinmässigt för alla och kan medföra risker. Valet av behandling beror på symtom, provresultat och önskemål om framtida fertilitet; självmedicinera inte med testosteron eller andra hormoner.
Antidepressiva läkemedel
En kvalificerad kliniker inom psykisk hälsa kan bedöma depression och överväga lämplig psykologisk behandling eller läkemedelsbehandling. Svår depression eller självmordstankar behöver uppmärksammas skyndsamt. Antidepressiva läkemedel är inte en generell behandling för steroidabstinens.
Klonidin
Blodtryck och hjärt-kärlrisker bör bedömas. Eventuella blodtrycksläkemedel väljs individuellt; ta inte klonidin eller andra läkemedel som egenbehandling vid steroidabstinens.
Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel
Smärtlindring beror på orsaken till symtomen, njurfunktionen, blödningsrisker och andra läkemedel. En kliniker eller farmaceut bör kontrollera om ett smärtstillande läkemedel är lämpligt. Acetylsalicylsyra eller ibuprofen ska inte antas vara rutinbehandlingar vid steroidabstinens.
Psykologiskt stöd och medicinsk vård kan ges parallellt. Tidpunkten för behandling beror på symtom och säkerhet, inte på en regel om att terapi måste vänta tills en avgiftningsprocess är avslutad.
Stöd för återhämtning kan omfatta följande insatser, valda utifrån bedömda behov. Evidensen för steroidspecifik behandling är fortfarande begränsad:
Psykologiska behandlingar
Psykologisk vård kan inriktas på sug, problem med kroppsuppfattningen, motiv för användningen, stress och samtidig depression eller ångest. Metoder som kognitiv beteendeterapi kan bidra till att utveckla strategier för att hantera svårigheter och förändra skadliga mönster. Vården bör utgå från individen; ingen terapi garanterar att alla bakomliggande problem blir lösta.
Endokrina behandlingar
Användning av anabola steroider kan hämma normal hormonproduktion och påverka sexuell funktion eller fertilitet. Kvarstående symtom kan motivera en remiss till endokrinolog. En specialistbedömning kan vägleda vården, men hormonbehandling är inte en rutinmässig del av varje beroendeprogram eller en garanti mot framtida problem.
Antidepressiva läkemedel
Depression bör bedömas som ett eget tillstånd, inklusive svårighetsgrad och självmordsrisk. En kliniker kan rekommendera psykologisk behandling, antidepressiva läkemedel eller annan vård när det är lämpligt. Valet av läkemedel är individuellt; antidepressiva läkemedel ska inte framställas som automatiskt nödvändiga efter hormonbehandling.
Sjukhusbaserad behandling
Dagsjukvård eller partiell sjukhusvård kan, där sådan vård finns tillgänglig, ge strukturerad medicinsk och psykologisk vård utan övernattning. Akuta medicinska komplikationer eller allvarliga risker för den psykiska hälsan kan i stället kräva akut bedömning eller inläggning på sjukhus. Vårdmiljön bör motsvara personens behov.
Stödgrupper
Kamratstödsgrupper och gruppterapi kan ge gemenskap och praktiskt stöd för återhämtning. Vissa personer har nytta av tolvstegsgrupper; andra föredrar andra metoder. Dessa alternativ kan komplettera professionell vård, men den steroidspecifika evidensen är begränsad och deltagande garanterar inte ett bättre resultat för alla.
Öppenvård
Öppenvård kan erbjuda medicinsk uppföljning, psykologisk behandling och stöd medan personen fortsätter att sköta sina vardagliga åtaganden. Den kan passa personer vars symtom och omständigheter kan hanteras säkert utanför vård i boendemiljö. Mer intensivt stöd kan behövas om betydande medicinska eller psykiska hälsorisker utvecklas.
