Vissa personer med borderline personlighetssyndrom (BPD) upplever stressrelaterade misstankar eller känner sig ovanligt hotade av andra människors avsikter. Övergående, stressrelaterade paranoida tankar är ett erkänt diagnostiskt kännetecken vid BPD. Dessa upplevelser kan vara påfrestande och påverka relationer. De förekommer inte hos alla med BPD, och enbart misstänksamma tankar räcker inte för att ställa diagnosen.
Ordet paranoia omfattar upplevelser med olika intensitet och varaktighet. Det är mer användbart att beskriva vad som händer, hur övertygad personen känner sig och hur vardagen påverkas än att utgå från en beteckning för att anta en orsak.
Stress, relationer och tolkning
Vid stark känslomässig påfrestning kan en tvetydig händelse upplevas som ett bevis på avvisande, svek eller fara. Ett sent svar eller en förändring i någon annans tonfall kan upplevas som särskilt upprörande. Samma händelse kan ha flera förklaringar, och reaktionens intensitet kan förändras när påfrestningen avtar.
Dessa exempel innebär inte att all oro kring relationer är obefogad. Vid bedömningen bör personens omständigheter beaktas, däribland eventuella övergrepp eller verkliga hot. En diagnos får aldrig användas för att avfärda det någon berättar.
Varför andra förklaringar behöver utredas
Misstänksamhet kan förekomma vid flera psykiatriska tillstånd och kan även påverkas av sömnbrist, läkemedel, substansbruk eller abstinens. Nya symtom, en tydlig förändring av den vanliga funktionsförmågan eller en kroppslig sjukdom kan kräva skyndsam medicinsk bedömning.
BPD, schizofreni, förstämningssyndrom och traumarelaterade tillstånd kan inte skiljas åt på ett tillförlitligt sätt med en enda regel om hur länge paranoia varar. En kliniker tar hänsyn till hela symtombilden, utvecklings- och sjukdomshistorien, verklighetsprövningen, stämningsläget, funktionsförmågan och möjliga bidragande faktorer.
Vad en kliniker kan fråga om
Användbar information är när tankarna började, om de uppstår vid stress, hur länge de varar och vad som lindrar eller förvärrar dem. Klinikern kan fråga om sömn, om personen hör eller ser sådant som andra inte uppfattar, alkohol- och drogbruk, ordinerade läkemedel och eventuella risker för skada.
Ta gärna med relevant information om det känns hanterbart, men det finns inget krav på att ha en diagnos klar inför besöket. Med samtycke kan information från en person man litar på hjälpa till att klarlägga förändringar över tid. Bedömningen bör genomföras respektfullt och skälen bakom rekommendationerna bör förklaras.
Behandlingsalternativ
Strukturerad psykoterapi är den huvudsakliga behandlingen vid BPD. Arbetet kan omfatta att känna igen mönster vid känslomässig påfrestning, överväga alternativa tolkningar och öva på sätt att reagera utan att förvärra en kris. Valet av terapi bör utgå från individuella behov, önskemål och tillgången till kvalificerad vård.
NICE avråder från att använda läkemedel specifikt för BPD eller dess enskilda kärnsymtom, liksom från medellång eller långvarig behandling med antipsykotiska läkemedel vid BPD. Nyttan av läkemedel för BPD i sig är oklar. Läkemedel kan ha en roll vid ett samtidigt förekommande tillstånd som har bedömts separat. NICE medger också försiktig korttidsanvändning av lugnande läkemedel under en kris, med en överenskommen behandlingstid på högst en vecka. Diskutera möjliga fördelar och biverkningar med förskrivaren och kom överens om vad som ska följas upp och när behandlingen ska omprövas eller avslutas. Påbörja, avsluta eller ändra inte en behandling utifrån denna artikel.
Hur en närstående kan hjälpa
Bekräfta att personen har det svårt och tala lugnt. Fråga vad som skulle hjälpa personen att känna sig tryggare utan att bekräfta en obestyrkt anklagelse som ett faktum. Undvik förlöjliganden, hot eller diskussioner som syftar till att tvinga fram samförstånd. Tydliga gränser och en gemensamt överenskommen plan för att söka hjälp kan vara ett stöd för båda.
Om personen plötsligt blir förvirrad, är kraftigt förvirrad, inte kan tillgodose sina grundläggande behov, löper omedelbar risk att skada sig själv eller kan skada någon annan, kontakta den lokala akutsjukvården eller larmtjänsten. Nya eller förvärrade symtom utan omedelbar fara bör ändå föranleda kontakt med vården inom rimlig tid för klinisk rådgivning.


