Fawning är en informell term för att försöka minska konflikter eller skapa trygghet genom att vara till lags, hålla med eller ta hand om någon annan, ibland till ett betydande personligt pris. Ordet kan användas för att beskriva att automatiskt be om ursäkt, dölja att man inte håller med eller känna ansvar för någon annans humör.
Termen kan vara användbar för att beskriva en upplevelse. Den är inte en diagnos eller ett test som visar om någon har varit med om trauma. Liknande beteenden kan utvecklas av olika skäl, och att vara omtänksam eller välja att undvika ett visst gräl behöver inte vara ett problem.
Hur kan fawning ta sig uttryck?
De viktiga frågorna är om du känner att du kan välja hur du reagerar, om situationen är trygg och vad mönstret kostar dig. Exempel som kan vara värda att diskutera är:
- Att säga ja till förfrågningar innan du har funderat på om du har tid, ork eller lust att hjälpa till.
- Att be om ursäkt när du inte har gjort något fel eftersom någon annans missnöje känns hotfullt.
- Att ändra de åsikter du uttrycker för att undvika att bli avvisad, även i relationer där det borde vara tryggt att tycka olika.
- Att ta ansvar för att lugna någon som skrämmer, hotar eller skadar dig.
- Att ha svårt att urskilja dina egna önskemål efter att under lång tid ha försökt förutse vad andra vill.
Dessa exempel är tänkta som underlag för reflektion. Att räkna dem kan inte fastställa tidigare trauma, personlighetssyndrom eller något annat psykiskt tillstånd.
Är fawning en traumareaktion?
Att blidka någon kan vara ett sätt att ta sig igenom en otrygg situation. Den som har upplevt våld, oförutsägbar ilska eller bestraffning för att ha uttryckt behov kan känna igen ett sådant mönster. Vid övergrepp kan det vara ett beslut för att överleva att foga sig; det gör inte personen ansvarig för det som har hänt.
Beskrivningar av fyra fasta reaktioner, ofta kallade kamp, flykt, frysreaktion och fawning, förenklar dock en betydligt större variation av reaktioner. Fawning är inte ett eget erkänt tillstånd, och att vara till lags visar inte i sig att någon har posttraumatiskt stressyndrom eller komplex PTSD.
Vid en bedömning av PTSD beaktas ett bredare mönster, däribland den traumatiska händelsen, återupplevande, undvikande och förändringar i anspänningsnivå, stämningsläge eller tänkande, tillsammans med varaktighet och påverkan. I NHS:s beskrivning av PTSD förklaras varför ett enskilt beteende i en relation inte räcker för att fastställa diagnosen. Erfarenheter av barndomstrauma varierar också mycket, och inte alla som utsätts för trauma utvecklar PTSD.
Andra skäl till att undvika konflikter
Ta hänsyn till sammanhanget innan du sätter en etikett på beteendet. Ekonomiskt beroende, maktskillnader på arbetsplatsen, kulturella förväntningar, omsorgsansvar eller en särskild rädsla för att bli avvisad kan göra det svårt att säga nej. Vissa vill vara hjälpsamma och märker först senare att deras åtaganden gör dem utmattade. Dessa möjligheter kräver nyfikenhet på personen och situationen, snarare än antaganden om dolda motiv eller en viss diagnos.
En professionell bedömning kan vara till hjälp när ångest, nedstämdhet, traumasymtom eller relationssvårigheter är ihållande. En behandlare kan undersöka vad som vidmakthåller mönstret och om något annat tillstånd behöver behandlas.
Att utveckla valmöjligheter och gränser i trygga relationer
Börja med en situation där det är osannolikt att du utsätter dig för risk genom att inte hålla med. Du kan öva på att säga ”Låt mig fundera på det och återkomma” i stället för att genast säga ja. Fråga sedan dig själv vad du vill, vad som är realistiskt och vad du är rädd skulle kunna hända om du svarar ärligt.
Små, konkreta gränser är ofta lättare att öva på än genomgripande förändringar: ”Jag kan hjälpa till i en halvtimme” eller ”Jag är inte tillgänglig i kväll.” Du behöver inte berätta om tidigare trauma för att motivera en vanlig gräns. Lägg märke till om den andra personen kan acceptera ett respektfullt nej, även om personen blir besviken.
Det kan hjälpa att skriva ned dina önskemål före ett samtal eller att öva med någon du litar på. Att känna skuld efter att ha satt en gräns betyder inte i sig att gränsen var fel. Framsteg kan innebära fler valmöjligheter och mindre automatisk självuppoffring, snarare än att aldrig känna obehag.
När säkerheten kommer först
Om någon använder hot, skrämsel, övervakning, ekonomisk kontroll eller våld kan en direkt konfrontation öka faran. En övning i gränssättning ersätter inte praktisk säkerhetsplanering. Kontakta om möjligt en lokal stödverksamhet för våld i nära relationer via en säker enhet eller kommunikationskanal. I NHS:s vägledning om våld i nära relationer beskrivs olika sätt att söka hjälp. Kontakta lokala larmtjänster om någon befinner sig i omedelbar fara.
Våld och övergrepp behöver bemötas utifrån vad de är. Du behöver inte diagnostisera den andra personen som narcissistisk, och ansvaret för övergreppen ligger hos den som väljer att begå dem. Barn är aldrig ansvariga för att förhindra en vuxens våld eller övergrepp.
Vad professionellt stöd kan innebära
Terapi kan hjälpa dig att förstå återkommande situationer, känna igen känslor och önskemål samt öva på kommunikation i en hanterbar takt. Kom överens om mål som att minska utmattning, fatta beslut friare eller utveckla tryggare relationer. Det finns ingen enskild behandling för den informella beteckningen fawning.
Om bedömningen visar PTSD omfattar evidensbaserade alternativ traumafokuserad kognitiv beteendeterapi och, när det är lämpligt, desensibilisering och bearbetning med ögonrörelser (EMDR). I NICE:s riktlinjer för PTSD beskrivs behandlingsalternativ och vikten av att anpassa vården till personens behov. Traumabearbetning ska inte kräva att du återfinner förmodade dolda minnen eller accepterar en förklaring som inte stämmer med din upplevelse.
