Ätstörningar är allvarliga tillstånd som innebär störningar i ätandet och i tankar, känslor eller beteenden kopplade till det. De kan påverka den fysiska hälsan, det psykiska välbefinnandet och vardagen. De är inte något man väljer eller tecken på fåfänga, och de kan förekomma oavsett kroppsstorlek. Tidig bedömning och lämplig behandling kan hjälpa.
Olika typer av ätstörningar
Anorexia nervosa
Anorexia nervosa innebär ett begränsat matintag som leder till en påtagligt låg vikt i förhållande till personens utveckling och hälsotillstånd, tillsammans med rädsla för viktuppgång eller beteenden som motverkar viktuppgång och störningar i hur den egna vikten eller kroppsformen upplevs. Restriktiv typ och typ med hetsätning/självrensning beskriver kliniska mönster; de är inte valda metoder för viktnedgång. Allvarligt restriktivt ätande kan också förekomma utan låg kroppsvikt, bland annat vid atypisk anorexi.
Bulimia nervosa
Bulimi innebär återkommande hetsätning med kontrollförlust och kompensatoriska beteenden som kräkningar, missbruk av laxermedel, fasta eller överdriven träning. Dessa beteenden kan orsaka allvarliga medicinska komplikationer. Tillståndet kan inte identifieras enbart utifrån utseendet.
Hetsätningsstörning
Hetsätningsstörning innebär återkommande episoder av att äta ovanligt stora mängder med en känsla av kontrollförlust och påtagligt obehag, utan regelbundna kompensatoriska beteenden av det slag som förekommer vid bulimi. Skam eller skuldkänslor kan förekomma vid båda tillstånden; det är inte frånvaro av skuldkänslor som skiljer dem åt.
Andra ätstörningar och födorelaterade syndrom
Undvikande/restriktiv ätstörning, eller ARFID, innebär ett begränsat matintag med konsekvenser för näringstillstånd, tillväxt eller funktionsförmåga, utan den drivkraft kopplad till vikt och kroppsform som är typisk för anorexi. Tillståndet kan drabba barn och vuxna. Pica innebär att en person ihållande äter ämnen som inte är föda, under omständigheter där detta inte är förenligt med utvecklingsnivån eller det kulturella sammanhanget. Idisslingssyndrom innebär upprepade uppstötningar av mat som behöver bedömas för att undersöka medicinska och andra förklaringar. Även andra specificerade former kan vara allvarliga.
Tecken som bör uppmärksammas
- Ihållande begränsning av matintaget, obehag kring måltider eller allt färre livsmedel som accepteras.
- Återkommande episoder av ätande som känns okontrollerbart.
- Kräkningar, missbruk av laxermedel, fasta eller överdriven träning för att kompensera för matintag.
- En upptagenhet av mat, kroppsform, vikt eller muskulöshet som stör vardagen.
- Yrsel, svimning, trötthet, mag-tarmsymtom, menstruationsförändringar eller oro kring tillväxt.
- Undvikande av gemensamma måltider, socialt tillbakadragande eller uttalad ångest kring ätande.
Inget enskilt symtom, ingen viss kroppsvikt eller demografisk profil bekräftar eller utesluter en ätstörning. Män, kvinnor och personer med andra könsidentiteter kan drabbas. Vissa personer är inte särskilt upptagna av sitt utseende, och alla går inte ned i vikt. Idrottare kan behöva en bedömning av näringsintag, träning och prestationskrav utan att man förutsätter att varje idrottsrelaterat ätmönster är en störning.
Varför utvecklas ätstörningar?
Forskning pekar på ett samspel mellan genetiska, biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Förekomst i familjen kan påverka risken men avgör inte utfallet. Det finns inga gener som garanterar skydd. Viktstigmatisering, psykiskt lidande, restriktiv bantning och andra faktorer kan bidra på olika sätt hos olika personer. Man bör inte utgå från att det finns en enda orsak.
Bedömning och screening
Ett screeningformulär kan uppmärksamma möjliga problem men kan inte på egen hand fastställa eller utesluta en ätstörning. Sök en bedömning om symtomen kvarstår trots ett lågt screeningresultat. Vårdpersonal frågar om ätande, träning, kroppsliga symtom, psykisk hälsa och hur vardagen fungerar och kan vid behov ordna en kroppsundersökning, blodprover eller hjärtövervakning.
Den medicinska risken kan vara betydande oavsett vikt. Sök akut vård vid kollaps, bröstsmärta, svår uttorkning, blod i kräkningar, svår svaghet eller omedelbar självmordsrisk. Förändringar i näringsintaget efter en längre tids otillräckligt intag kan kräva medicinsk övervakning; generella råd om att äta så mycket som möjligt är inte ett säkert alternativ till en individuell plan.
Behandling och återhämtning
Behandlingen kombinerar vanligtvis psykologisk vård, nutritionsstöd och lämplig uppföljning av den fysiska hälsan. Upplägget beror på diagnos, ålder, risk och preferenser. En dietist med erfarenhet av ätstörningar kan hjälpa till att planera ett tillräckligt näringsintag. För barn och ungdomar kan familjens delaktighet vara en viktig del av behandlingen, med hänsyn till samtycke och behov av skydd.
Kognitiv beteendeterapi med fokus på ätstörningar och andra etablerade psykologiska behandlingsmetoder kan vara lämpliga. KBT-E är en vidareutvecklad form av KBT för ätstörningar; den definieras inte enbart av att den ges i öppenvård eller i grupp. Antalet sessioner och behandlingssvaret varierar. Terapeuten arbetar i samarbete med personen och kan inte läsa någons tankar eller garantera att återfall förhindras.
Läkemedel kan hjälpa vid vissa ätstörningar eller samtidiga tillstånd, men ska inte användas som enda behandling. Godkännanden och indikationer skiljer sig mellan länder och åldersgrupper. Läkemedel för viktnedgång eller för att påverka aptiten bör inte framställas som generella behandlingsmedel mot ätstörningar. Sondmatning är en medicinsk åtgärd som används när det är kliniskt nödvändigt, med lämplig bedömning och övervakning.
Många får vård i öppenvård. Dagvård, behandling på behandlingshem eller sjukhusvård kan behövas utifrån medicinsk och psykiatrisk risk. Vårdform och behandlingstid bör omprövas när behoven förändras.
