Att överväga behandling för en tonårings substansbruk kan väcka rädsla, osäkerhet och många praktiska frågor. Det första steget är en bedömning av den ungas hälsa, säkerhet och behov. Behandling i boendemiljö är ett möjligt alternativ, inte det självklara svaret för varje tonåring som har använt en substans.
När du anmäler ditt barn till ett program för behandling av narkotikabruk hos tonåringar kan många frågor om vad som väntar dyka upp. Den här artikeln ger en kort översikt över hur behandlingen kan se ut för både föräldrar och tonåringar. Den belyser också hur man kan hjälpa en tonåring att bearbeta de starka känslor som följer med denna förändring.
En tonåring som ska påbörja beroendebehandling kan förvänta sig en eller flera av följande behandlingsformer:
Psykoterapi
Psykologiska och beteendeinriktade metoder kan hjälpa ungdomar att arbeta med substansbruk, strategier för att hantera svårigheter och relationer. Behandlingen bör anpassas efter deras ålder, behov och önskemål och ges av personal med lämplig kompetens. Familjens medverkan kan vara till hjälp när det är tryggt och lämpligt. SAMHSA:s vägledning tar upp ungdomars särskilda behandlingsbehov.
Läkemedelsbehandling och uppföljning
Bedömningen bör omfatta psykisk och fysisk hälsa, substansbruk och eventuella ordinerade läkemedel. Om ett samtidigt förekommande tillstånd identifieras kan behandlingen omfatta läkemedel när det är lämpligt. Planen bör också beakta evidensbaserad läkemedelsbehandling vid substansbrukssyndrom när sådan behandling är medicinskt motiverad, lämplig för åldern och tillgänglig, i stället för att betrakta alla läkemedel som förbjudna.
Stöd för färdigheter i vardagen
Fråga vilket pedagogiskt och praktiskt stöd ett program faktiskt erbjuder. Beroende på ålder och behov kan det handla om studierutiner, vardagssysslor eller ökad självständighet. Utgå inte från att alla verksamheter erbjuder samma aktiviteter eller möjligheter att få formella meriter.
Anpassningar för skolgången
Det finns olika behandlingsprogram beroende på omfattningen av tonåringens behov. En fördjupad bedömning av vårdnivå görs för att avgöra vilka insatser som passar bäst. Ett inledande samtal kan vara början på bedömningsprocessen, men en heltäckande bedömning kräver en klinisk genomgång av tonåringens behov och risker och kan sträcka sig över flera besök. Trots dessa åtgärder är det sannolikt att programmets utformning och behandlingens intensitet påverkar möjligheten att delta i skolan.
Om vården påverkar skolnärvaron, be behandlingsteamet och skolan att tillsammans med den unga samordna en plan för skolgången. Behovet av behandling bör vägas mot utbildnings- och utvecklingsbehov. Ett uppehåll eller en förändring i skolgången kräver ett individuellt beslut, inte en generell uppmaning att avstå från studier.
Föräldrar kan känna oro inför att en tonåring får vård borta från hemmet. Fråga hur den föreslagna vårdmiljön tillgodoser de bedömda behoven och vilka alternativ som finns. Den ungas synpunkter, samtycke eller medgivande, sekretess, åtgärder för att skydda mot övergrepp och skada samt tillämplig lagstiftning bör förklaras. NHS:s vägledning förklarar principerna för samtycke för barn och ungdomar; reglerna varierar mellan jurisdiktioner.
En inlärningsprocess
När en tonåring påbörjar behandling kan processen kännas som en helt ny värld. Upprepade bedömningar, kliniska facktermer, fakturering via försäkring, behandlingens komplicerade upplägg och de medicinska aspekterna av återhämtningen kan kännas överväldigande. När tonåringen påbörjar sin återhämtning är det därför bra att vara beredd på en inlärningsprocess och möta situationen med tålamod.
Regler
Behandlingsverksamheter bör förklara sina regler, skälen till eventuella begränsningar och hur man kan framföra synpunkter eller oro. Utgå inte från att varje begränsning är nödvändig enbart för att en verksamhet inför den. Fråga om skydd mot övergrepp och skada, klagomål, kontakt med familjen, tillgång till oberoende stöd för att tillvarata sina rättigheter samt hur tonåringens värdighet och integritet ska skyddas.
Om tonåringen till exempel får behandling i boendemiljö kan det finnas rutiner för telefonanvändning, besökstider eller internetåtkomst. I öppenvårdsprogram kan det finnas regler om obligatorisk närvaro, fullständig avhållsamhet från substanser och strikta gränser även i hemmet.
Lättnad
Föräldrar kan känna lättnad samtidigt som de känner oro eller sorg. Dessa känslor gör dem inte själviska, och tonåringen kan uppleva situationen annorlunda. Håll kommunikationen öppen och be vårdteamet om stöd om familjemedlemmar är oense eller tycker att processen är svår.
Planeringen inför utskrivning bör börja under behandlingen. Den unga, behandlarna och berörda familjemedlemmar kan komma överens om uppföljning, behov i skolan, läkemedel, stöd och vad man ska göra om substansbruket återupptas eller säkerheten försämras. Återhämtning varierar; återupptaget bruk är en anledning att se över planen, inte att skuldbelägga.
Fortsatt vård kan omfatta individuell terapi eller familjeterapi, åldersanpassat stöd från andra med liknande erfarenheter och andra behovsanpassade insatser. Grupper som tolvstegsprogram är ett alternativ, inte ett allmänt krav eller en garanti för en trygg upplevelse utan dömande. Kontrollera lämplighet, tillsyn, sekretess och skydd mot övergrepp och skada för en minderårig.
Utöver dessa stödgrupper kan familjer också uppmuntra sina tonåringar att delta i enskilda samtal med en kvalificerad terapeut. Samtalen kan stärka förmågan att hantera svårigheter och stödja återhämtningen när de anpassas efter tonåringens behov. Meningsfulla aktiviteter, som fritidsgrupper eller idrott, och lämplig kost kan stödja vardagsrutiner och välbefinnande, men ersätter inte klinisk vård.
Boka en bedömning hos lämplig hälso- och sjukvårdspersonal. Fråga om behandlingsalternativ, förväntad nytta och begränsningar, åldersgränser, personalens kompetens, skydd mot övergrepp och skada samt uppföljning. Bekräfta att verksamheten har förutsättningar och tillstånd att behandla ungdomar innan inskrivning övervägs.
Kraftig berusning eller drogpåverkan, andningsproblem, misstänkt överdos, krampanfall, svår abstinens eller omedelbar risk för självskada kräver akut bedömning. Ring det lokala larmnumret; vid misstänkt opioidöverdos, ge naloxon om det finns tillgängligt och följ anvisningarna medan hjälpen är på väg. En planerad inskrivning för rehabilitering ersätter inte akut medicinsk vård. Sök medicinsk rådgivning före ett abrupt stopp om alkohol- eller bensodiazepinberoende kan föreligga, eftersom abstinens kan vara farlig. NICE rekommenderar slutenvård för ungdomar i åldern 10–17 år som behöver medicinskt stödd alkoholabstinensbehandling; enbart boende på en behandlingsverksamhet innebär inte att denna kapacitet finns.
