Irritabilitet kan förekomma under sjukdomsepisoder vid bipolär sjukdom, men ilska i sig räcker inte för att ställa en diagnos. Personer med bipolär sjukdom har olika erfarenheter, och diagnosen innebär inte att någon oundvikligen är aggressiv eller våldsam. Att stödja en person som är arg handlar om att förstå vad som kan pågå och samtidigt värna allas säkerhet.
Om det finns ett omedelbart hot, ett vapen, allvarligt våld eller risk för självmord, sätt dig i säkerhet och kontakta lokal akuthjälp. Du behöver inte hantera en farlig situation på egen hand.
Sambandet mellan irritabilitet och bipolär sjukdom
Bipolär sjukdom innebär episoder som påverkar stämningsläge, energi och aktivitet. Irritabilitet kan ingå i en episod, tillsammans med andra förändringar som minskat sömnbehov eller ovanligt hög aktivitet. Vid en bedömning beaktas symtomens mönster, varaktighet och påverkan över tid; ett enstaka gräl eller en arg reaktion räcker inte. [1]
För en bredare förklaring, se vår guide till bipolär sjukdom. Undvik att kalla varje meningsskiljaktighet för ”bipolär ilska”. Kroppsliga besvär, relationssvårigheter, stress och andra problem behöver fortfarande få uppmärksamhet i sin egen rätt.
Börja med att bedöma säkerheten
Innan du försöker lösa en meningsskiljaktighet, överväg om det är säkert att stanna. Hot, skrämsel eller fysisk aggression kräver ett agerande utifrån beteendet, oavsett personens diagnos. En förklaring som rör psykisk ohälsa gör inte övergrepp acceptabla.
Se om möjligt till att du har tillgång till en utgång och din telefon. Om du behöver lämna platsen, stanna inte för att vinna ett gräl eller få medhåll. För barn eller andra sårbara personer bort från faran om du kan göra det på ett säkert sätt. Sök akut hjälp vid omedelbar risk.
Vid återkommande skrämsel eller övergrepp kan en verksamhet specialiserad på våld i nära relationer hjälpa till med en säkerhetsplan. Ett gemensamt samtal eller familjesamtal är inte självklart lämpligt när en person är rädd för repressalier.
Kommunicera enkelt när det är säkert att samtala
När situationen tillåter, tala lugnt och ta upp en sak i taget. Du kan till exempel säga: ”Jag ser att det här är upprörande. Skulle en kort paus hjälpa?” Att lyssna innebär inte att du måste hålla med om en anklagelse eller acceptera skadligt beteende. Undvik att förlöjliga, sätta diagnostiska etiketter eller försöka förklara hela sjukdomen under ett gräl.
Fråga vad personen behöver i stället för att anta att du vet. Personen kanske föredrar lugn och ro, utrymme eller kontakt med en stödperson som ni har kommit överens om. Respektera en önskan om avstånd när det är säkert. Ingen formulering eller teknik garanterar att någon lugnar sig, och du ansvarar inte för att kontrollera en annan vuxens känslor.
Om samtalet går runt i cirklar, skjut upp det. En kort gränssättning – ”Jag vill prata, men jag tar en paus om vi skriker” – är ofta tydligare än upprepade varningar. Återkom till frågan när båda kan delta på ett säkert sätt.
Uppmärksamma förändringar utan att bli en övervakare
När personen mår bra, diskutera vilka tidiga förändringar hen vill ha hjälp att uppmärksamma. Sömn, energi, utgifter, tal eller aktivitet kan vara värdefulla ämnen för ett gemensamt samtal med behandlaren. Personens egen upplevelse är viktig, och ett gemensamt överenskommet förhållningssätt är att föredra framför ständig övervakning. [1,2]
Skriv ned observationer neutralt: ”Du har sovit mycket mindre i tre nätter och verkar ovanligt energisk” är mer användbart än ”Du börjar bli omöjlig”. Anteckna tidpunkter och påverkan om en behandlare ber om en symtomhistorik. Använd inte en dagbok som bevis för att senare skuldbelägga personen.
Kom överens om en stödplan under en stabil period
En praktisk plan kan tydliggöra vem som ska kontaktas, vad personen upplever som hjälpsamt och vilka förändringar som kräver skyndsam rådgivning. Ta med personens önskemål om att involvera närstående och dela information. En krisplan som tas fram tillsammans med vårdteamet kan minska osäkerheten när symtomen tilltar. [2,3]
Fundera på följande frågor tillsammans:
- Vem är den huvudsakliga vårdkontakten, och vart vänder man sig utanför ordinarie öppettider?
- Vilka förändringar har föregått tidigare episoder?
- Vilken typ av påminnelser eller praktisk hjälp är välkommen?
- Vem kan hjälpa till med vårdbesök, husdjur eller nödvändiga åtaganden?
- Vad ska hända om den vanliga stödpersonen inte är tillgänglig?
Förvara planen lättillgängligt och se över den efter en betydande förändring. Den ska vara ett gemensamt hjälpmedel, inte en uppsättning bestraffningar.
Stöd behandlingen utan att ta över den
Behandling kombinerar vanligen läkemedel med psykologiskt stöd, utifrån personens behov. Frågor om läkemedel och biverkningar bör diskuteras med förskrivaren; uppmuntra inte till att sluta med eller ändra ett läkemedel utan rådgivning. [1,2]
Erbjud praktisk hjälp som personen vill ha, till exempel att ordna transport eller skriva ned frågor inför ett vårdbesök. Om personen oroar sig för biverkningar, ta oron på allvar i stället för att avfärda den som ”bristande följsamhet”. En behandlare kan diskutera alternativ och risker.
Om du är orolig men personen inte vill ha hjälp, fråga en verksamhet med relevant kompetens hur du kan agera. En akut bedömning kan behövas när symtomen medför en allvarlig risk. Behandling i boendemiljö är ett möjligt vårdalternativ för vissa personer, inte en standardlösning vid irritabilitet eller en ersättning för akuthjälp.
Gränser och återhämtning efter ett gräl
När alla är trygga och lugna, diskutera konkret vad som hände. Skilj behovet av medkänsla från behovet av att gottgöra skada. En ursäkt, en ändrad praktisk överenskommelse eller stöd utifrån kan ingå i det samtalet.
Var tydlig med vad du kan erbjuda och vad du inte kan: kanske är det möjligt att följa med på ett vårdbesök, men inte att vara tillgänglig hela nätterna. En gräns beskriver ditt eget agerande och dina begränsningar. Den bör inte vara beroende av att tvinga den andra personen att godta en viss tolkning.
Ta din egen hälsa på allvar
Partner, närstående och vänner behöver också vila, stöd och tid utan omsorgsansvar. Mind betonar vikten av att ta hand om sig själv samtidigt som man stödjer personen. Det är rimligt att prata med en professionell eller en verksamhet som erbjuder kamratstöd om din egen situation. [3]
Välj någon som kan hjälpa dig att tänka klart utan att samtalet övergår i skuldbeläggning. Om flera personer ger stöd, kom överens om vem som ansvarar för vilken praktisk uppgift. Undvik en ordning där en utmattad närstående förväntas hantera alla svårigheter ensam.
När det är dags att söka akut hjälp
Sök skyndsamt professionell rådgivning vid en tydlig försämring, oroande beteendeförändringar eller symtom som kan tyda på att en episod håller på att förvärras. Kontakta akuthjälp vid omedelbar fara, ett självmordsförsök eller livshotande omständigheter. I Storbritannien beskriver Bipolar UK kontaktvägar till kristeam och NHS; på andra platser, använd lämplig lokal verksamhet. [4]
När du ringer, förklara vad som händer just nu, eventuell känd diagnos, förändringar av sömn eller medicinering den senaste tiden och den omedelbara säkerhetsrisken. Följ verksamhetens anvisningar. Vänta inte på att personen ska stämma exakt in på en beskrivning på nätet.
En bra utgångspunkt
För planerad vård, läs om bedömning och behandling vid bipolär sjukdom. Omedelbara säkerhetsrisker kräver lokal skyndsam vård eller akuthjälp.
