Familjer söker ibland efter ”behandlingsprogram för tonåringar med problem” när en ung person har svårigheter med stämningsläge, ångest, substansbruk, självskada, skolnärvaro eller relationer. Uttrycket omfattar mycket olika situationer och är inte en diagnos. En noggrann bedömning är mer användbar än att utgå från att ett svårhanterligt beteende har en enda förklaring.
Under tonåren förändras identitet, intressen, relationer och självständighet. Dessa förändringar tyder inte i sig på psykisk sjukdom. Det som behöver uppmärksammas är mönstret av psykiskt lidande, risker och påverkan på vardagen, med hänsyn till tonåringens eget perspektiv.
Att uppmärksamma behov av stöd
Förändringar som är värda att prata om är ihållande nedstämdhet, stark oro, tillbakadragande från vanliga aktiviteter, stora förändringar i sömn eller ätande, ökande substansbruk, självskada eller en påtagligt försämrad funktionsförmåga. Dessa tecken kan ha flera förklaringar. Mobbning, övergrepp, kroppslig sjukdom, behov av stöd i lärandet och stress i familjen kan också ha betydelse.
Välj ett lugnt tillfälle att lyssna utan att göra samtalet till ett förhör. Fråga vad som känns svårt och vilket stöd som skulle kunna hjälpa. Vårdpersonal inom primärvården som den unga har förtroende för, personal inom skolan eller barn- och ungdomspsykiatrin kan vara en första kontakt.
En oberoende bedömning kommer först
Klinisk personal med lämplig kompetens bör bedöma psykisk och fysisk hälsa, utveckling, skol- och hemförhållanden, aktuella risker och den ungas styrkor. Familjen kan medverka i bedömningen, samtidigt som tonåringen får lämpliga möjligheter till enskilda samtal. Sekretessen och rutinerna för att skydda den unga från att fara illa bör förklaras.
Den rekommenderade vårdnivån bör vara det minst ingripande alternativ som på ett säkert sätt kan tillgodose den ungas behov. Beslutet bör fattas på kliniska grunder, inte utifrån ett behandlingsprograms marknadsföring, läge eller pris.
Att förstå de olika vårdformerna
Vård och stöd i närmiljön och öppenvård kan omfatta psykologisk behandling, arbete med familjen, stöd i skolan och läkemedel när det är indicerat. Mer intensiva dagvårds- eller öppenvårdsprogram kan ge ytterligare struktur medan den unga fortsätter att bo hemma.
Slutenvård på sjukhus kan behövas vid akuta kliniska risker som inte kan hanteras säkert på annat håll. Behandling i boendemiljö är en annan vårdform för vissa unga med betydande och kvarstående behov. Den bör ha en tydlig klinisk motivering, lämplig bemanning och en plan för utbildning, familjens delaktighet och återgång till vård i närmiljön. Ingen vårdform passar alla tonåringar.
Frågor att ställa om ett behandlingsprogram i boendemiljö
Kontrollera verksamhetens tillstånd eller registrering, den behandlande personalens kvalifikationer och erfarenhet av den ungas bedömda behov. Fråga vem som ansvarar för psykiatrisk och medicinsk vård, hur akuta situationer hanteras och vilka rutiner som finns för läkemedel och fysisk hälsa.
Fråga om rutiner för att skydda unga från att fara illa, klagomålshantering, personalutbildning och bemötande vid psykiskt lidande eller konflikter. Kroppslig bestraffning, förnedring, manipulation och hot är oacceptabla. Var försiktig med program som begränsar vanlig kontakt med familjen utan en tydlig motivering utifrån kliniska behov och den ungas skydd.
Diskutera utbildning, samtycke, sekretess, besök, kostnader och planering inför utskrivning. Fråga hur framsteg mäts, hur du och tonåringen kan framföra synpunkter och oro, och hur vården samordnas med behandlare på hemorten. Enbart omdömen från tidigare deltagare kan inte visa att ett program kommer att vara verksamt för ditt barn.
Att stödja framsteg över tid
Återhämtning och utveckling följer ingen fast tidsplan. Kom överens om konkreta mål, följ upp om planen hjälper och anpassa den när behoven förändras. Stöd från familjen kan innebära att lyssna, sätta förutsägbara gränser, uppmärksamma sömn och vardagsrutiner samt hjälpa den unga att ta del av behandlingen.
Sök akut hjälp vid omedelbar risk för självmord, allvarlig självskada, våld, överdos eller ett annat medicinskt akuttillstånd. En förfrågan till ett behandlingsprogram långt bort får inte fördröja akut vård på plats.


