Självskada innebär att avsiktligt skada eller förgifta sig själv, oavsett det till synes bakomliggande syftet. Det kan ske upprepade gånger och kännas svårt att stå emot, men ska inte automatiskt diagnostiseras som ett beroende. Alla som skadar sig själva eller känner impulser att göra det förtjänar ett medkännande stöd, omhändertagande av fysiska skador och en bedömning av sina behov.
Vid överdos, allvarlig skada, kraftig blödning, medvetslöshet eller omedelbar suicidrisk ska akut sjukvård sökas omedelbart. I Storbritannien: ring 999 eller uppsök en akutmottagning (A&E); i andra länder används det lokala nödnumret. Sök akut sjukvård vid misstänkt förgiftning, även om personen till en början mår bra.
Varför en bedömning är viktig
Människor skadar sig själva av olika skäl, och skälen kan variera mellan tillfällena. Det kan hänga samman med överväldigande känslor, känslomässig avtrubbning, påfrestande upplevelser eller andra svårigheter. Vårdpersonal bör utforska personens situation utan att förutsätta en viss diagnos, ett visst motiv eller en viss personlighet.
Både fysisk och psykisk bedömning är viktiga. Typen av skada eller det ämne som intagits påverkar den omedelbara medicinska vården och får inte avfärdas som irrelevant. Samtidigt säger en till synes lindrig skada inte hur dåligt personen mår eller hur otrygg hen känner sig.
Vårdpersonal inom psykisk hälsa kan samtala om aktuella tankar, påfrestningar, stöd, styrkor och eventuell risk för ytterligare skada. Arbetet bör ske i samarbete med personen, med respekt för personens värdighet och med övervägande av om specialistvård behövs. För barn och ungdomar bör bedömningen anpassas efter ålder och omfatta behov av skydd.
Vad behandlingen kan omfatta
En vårdplan kan omfatta psykologisk behandling som hjälper personen att förstå mönster, hantera psykiskt lidande, lösa problem och öva på alternativ till självskada. NICE rekommenderar en strukturerad, personcentrerad psykologisk insats med utgångspunkt i kognitiva beteendeterapeutiska metoder för vuxna. För ungdomar beror valet av behandlingsinriktning på den individuella bedömningen.
Läkemedel rekommenderas inte som specifik behandling mot självskada. De kan vara lämpliga vid ett identifierat samtidigt tillstånd, med hänsyn till säker förskrivning. Behandling av depression eller något annat tillstånd ska inte beskrivas som ett garanterat sätt att få självskadan att upphöra.
Vård kan ges i öppenvården, med mer intensiva insatser eller sjukhusvård när det behövs av hänsyn till fysisk hälsa, psykisk hälsa eller skyddsbehov. Rehabilitering i boendemiljö är inte ett automatiskt krav, och en vistelse i boendemiljö är inte detsamma som sluten sjukhusvård. Aktiviteter som främjar välbefinnandet kan komplettera vården men bör inte framställas som ett bevisat skydd mot att självskadan återkommer.
Att ta fram en säkerhetsplan
En säkerhetsplan tas fram tillsammans med personen och bör vara lätt att hitta i en svår stund. Den kan innehålla varningssignaler, praktiska strategier för att hantera svåra stunder, personer som kan ge stöd, professionella kontakter och hur tillgången till sådant som kan användas för att skada sig kan minskas. Planen bör ses över när omständigheterna förändras.
Om en impuls växer sig starkare, ta dig till en säkrare plats och kontakta någon som kan stanna hos dig eller hjälpa dig att få stöd. Använd de strategier som ni har kommit överens om i din plan. Om du inte kan hålla dig själv säker, sök akut hjälp i stället för att enbart förlita dig på självhjälp.
Att stödja någon annan
Lyssna utan att skuldbelägga, fråga vilket stöd som skulle hjälpa och uppmuntra till lämplig medicinsk vård eller vård för psykisk ohälsa. Undvik hot, bestraffningar och att beskriva beteendet som uppmärksamhetssökande. Lova inte att hålla något hemligt när det finns allvarlig oro för personens säkerhet. Det går att bry sig om någon och samtidigt söka professionella råd och stöd för egen del.
Samtala med personen om påfrestande innehåll på nätet i stället för att införa generella begränsningar som behandling. Hjälp personen att hitta stödjande, modererade resurser och aktiviteter som hen värdesätter. Fortsatt kontakt och uppföljning är viktiga även efter att en akut kris har gått över.
