Drogavgiftning innebär vanligen bedömning och behandling av abstinens efter att användningen av en substans har minskats eller upphört. Det är inte en behandling som ”rensar” kroppen från varje spår av en drog. Riskerna och behovet av läkemedel eller övervakning beror på substansen, användningsmönstret och personens hälsa.
Abstinensbehandling kan vara en del av behandlingen, men alla behöver inte ett separat avgiftningsprogram före terapi. Behandling av substansbrukssyndrom, praktiskt stöd och vård för psykisk ohälsa kan påbörjas parallellt med den medicinska bedömningen. Vid opioidbrukssyndrom är fortlöpande läkemedelsbehandling ofta säkrare och effektivare än enbart avgiftning.
Abstinensbehandling syftar till att värna personens säkerhet och lindra symtom när det är kliniskt motiverat. Fysiskt beroende kan också uppstå vid ordinerad behandling utan att ett beroendesyndrom föreligger. Att en drog fortfarande kan påvisas i ett test betyder inte nödvändigtvis att personen är påverkad eller fortfarande har abstinens.
Vid upprepad exponering kan nervsystemet anpassa sig till en substans. Minskad användning eller ett uppehåll kan orsaka abstinens, men symtombilden och riskerna skiljer sig väsentligt mellan alkohol, opioider, lugnande medel, centralstimulerande medel och andra droger.
Vissa kan få planerat stöd i öppenvården, medan andra behöver intensiv övervakning eller sjukhusvård. Sluta inte tvärt med alkohol eller lugnande medel som bensodiazepiner utan medicinsk rådgivning om fysiskt beroende kan föreligga. Graviditet, användning av flera substanser, tidigare krampanfall, svåra psykiska symtom och andra medicinska problem kan påverka vilken vårdnivå som behövs.
Följande substanser kan kräva olika tillvägagångssätt vid abstinensbehandling eller fortsatt behandling. Listan innebär inte att alla behöver avgiftning i slutenvård före terapi:
- Bensodiazepiner
- Heroin
- Kokain
- Metamfetamin
- Opioider
- Crackkokain
- MDMA
Precis som en plan för beroendebehandling alltid måste vara individuellt anpassad behöver även ett avgiftningsprogram anpassas för att förbättra möjligheterna till återhämtning. Vilken drog personen använder och graden av beroende har stor betydelse för hur och i vilken vårdmiljö avgiftningen bör genomföras.
En plan kan innehålla följande delar, anpassade efter personen snarare än som en obligatorisk ordningsföljd för alla:
Medicinska bedömningar
Det första steget i en medicinsk avgiftningsprocess är att alla patienter genomgår en grundlig medicinsk bedömning. Syftet med bedömningarna är att hjälpa behandlarna att få en korrekt bild av varje persons behov. Som en del av processen samlar behandlaren in uppgifter om patientens sjukdomshistoria och andra detaljer om beroendet och använder informationen för att utforma en individuellt anpassad avgiftningsplan.
Abstinens
När mängden droger eller alkohol i patientens kropp minskar börjar personen uppleva symtom som kallas abstinenssymtom. Vilka abstinenssymtom som uppstår beror på flera faktorer, till exempel hur länge personen har använt droger eller alkohol, hur ofta, i vilken dos och vilken drog det gäller. Den aktuella psykiska och fysiska hälsan påverkar också hur svåra abstinenssymtomen blir.
Vilka symtom som kan uppstå beror på substansen. Exemplen nedan är inte en diagnostisk checklista, och medicinska problem eller berusning kan orsaka liknande symtom:
- Illamående, kräkningar och diarré
- Rinnsnuva
- Huttringar och skakningar
- Förhöjt blodtryck
- Svettningar
- Frossa; hög feber eller överhettning behöver bedömas medicinskt och ska inte antas vara vanlig abstinens.
- Huvudvärk
- Ökad puls
- Utmattning
- Smärta i muskler och skelett
- Obehagliga och livliga drömmar
- Magkramper
Psykiska symtom kan omfatta följande. Svår förvirring, hallucinationer eller självmordstankar behöver bedömas skyndsamt:
- Ångest
- Irritabilitet
- Förvirring
- Sömnlöshet
- Paranoia
- Agitation
- Depression
- Oförmåga att koncentrera sig
- Starkt drogsug
- Kraftiga humörsvängningar
Krampanfall, delirium och hallucinationer är inte typiska symtom vid okomplicerad opioidabstinens. De kan förekomma vid farlig abstinens från alkohol eller lugnande medel, förgiftning, effekter av flera substanser eller ett annat medicinskt tillstånd. Sök akut hjälp vid:
- Hallucinationer med svår agitation, förvirring eller omedelbar fara
- Krampanfall, kollaps eller onormal andning
- Svår desorientering eller delirium
Läkemedel
Läkemedel väljs utifrån den specifika substansen, symtomen och riskerna. De är inte utbytbara, och vissa medför risk för beroende, sedering eller interaktioner. Behandlingen kräver en behörig förskrivare och övervakning.
Exempel på substansspecifika behandlingsöverväganden är:
- Alkoholabstinens: Bensodiazepiner används ofta vid medicinskt understödd abstinensbehandling när det är indicerat. Tiamin kan också behövas. Akamprosat, naltrexon och disulfiram används vid mer långvarig alkoholbehandling för vissa personer; de ersätter inte akut abstinensbehandling.
- Opioidbrukssyndrom: Buprenorfin eller metadon kan användas som fortlöpande behandling. Klonidin eller lofexidin kan lindra vissa abstinenssymtom i utvalda vårdsituationer men ger inte samma långsiktiga behandlingsnytta och kräver uppmärksamhet på blodtryck och andra risker.
- Sömnproblem: Bedömning och stödjande insatser för sömnen är viktiga. Zolpidem, lugnande medel eller kosttillskott är inte rutinmässig egenbehandling vid all abstinens och kan medföra betydande ytterligare risker.
- Naltrexon: Denna opioidantagonist kan vara lämplig vid vissa alkohol- eller opioidbrukssyndrom. Att börja med läkemedlet vid fysiskt opioidberoende kan orsaka svår, akut utlöst abstinens. Opioidanvändningen och det nödvändiga opioidfria intervallet måste bedömas av en kliniker.
- Krampanfall: Dessa kräver akut sjukvård. Valet av läkemedel beror på orsaken; läsaren ska inte försöka behandla ett krampanfall med ett avgiftningsupplägg i hemmet.
- Bensodiazepinberoende: Varje dosminskning bör planeras individuellt och vanligen ske gradvis. Takten och övervakningen beror på dos, behandlingstid, symtom och risk. En kort avgiftning med ett fast schema är inte lämplig för alla.
Stöd dygnet runt
Ett empatiskt bemötande och praktiskt stöd är viktiga vid sidan av medicinsk behandling. Behovet av övervakning varierar: vissa behöver medicinsk vård dygnet runt, medan andra kan få strukturerad uppföljning i öppenvården. Fråga vilken bemanning, övervakning och beredskap för akuta situationer verksamheten faktiskt erbjuder.
Det finns olika former av drogavgiftning, och behandlare väljer den som bäst motsvarar patientens kliniska behov. Många avgiftningsprogram använder en medicinsk modell, vilket innebär en process där klinisk personal, såsom sjuksköterskor och läkare, medverkar för att personen ska kunna genomgå processen på ett säkert sätt.
Abstinensvård kan ges på olika vårdnivåer. Terminologi och verksamheternas utformning varierar mellan länder och aktuella kliniska ramverk. Följande är allmänna exempel, inte fem universellt erkända kategorier:
Avgiftning i öppenvård utan längre övervakning på plats
Denna typ av avgiftningsprogram genomförs i öppenvård med förutbestämda intervall. Ett exempel kan vara avgiftning under tillsyn av en hemsjukvårdsverksamhet eller på en läkarmottagning.
Avgiftning i öppenvård med längre övervakning på plats
Vissa öppenvårdsverksamheter erbjuder längre perioder av observation och övervakning varje dag. Lämpligheten beror på den kliniska risken, tillförlitligt stöd och en tydlig plan för övergång till högre vårdnivå.
Kliniskt ledd avgiftning i boendemiljö
En boendemiljö kan erbjuda kontinuerligt stöd men har inte nödvändigtvis medicinsk övervakning på sjukhusnivå. Den är inte lämplig vid all abstinens, särskilt inte när krampanfall, delirium eller medicinsk instabilitet är sannolika.
Medicinskt övervakad avgiftning i slutenvård
Medicinskt övervakad slutenvård erbjuder strukturerad läkar- och omvårdnadsbedömning anpassad till personens risker. Verksamheternas kapacitet skiljer sig åt, och det måste finnas tydliga rutiner för övergång till högre vårdnivå.
Medicinskt ledd intensiv avgiftning i slutenvård
Sjukhusvård krävs när abstinens eller ett annat tillstånd orsakar allvarlig instabilitet, såsom delirium, krampanfall eller andningspåverkan. I svåra fall kan intensivvård behövas.
Vid snabb opioidavgiftning används opioidantagonister för att utlösa abstinens. Vissa metoder använder djup sedering eller narkos. Dessa procedurer botar inte opioidbrukssyndrom och förebygger inte på ett tillförlitligt sätt senare symtom eller återfall. NICE anger att ultrasnabb avgiftning under narkos eller djup sedering som kräver luftvägsstöd inte får erbjudas på grund av allvarliga risker, inklusive dödsfall. Möjliga komplikationer är:
- Hjärtinfarkt
- Hög kroppstemperatur
- Paranoia
- Kvävning
- Infektion
- Kräkningar och illamående
- Dödsfall
Det finns ingen användbar, allmängiltig dödlighet på ”en av 500” för dessa varierande procedurer. Det centrala är att ultrasnabb avgiftning med anestesistöd medför allvarliga risker utan någon fastställd långsiktig fördel. Diskutera i stället evidensbaserad fortlöpande opioidbehandling, överdosprevention och naloxon. Minskad tolerans efter avslutad användning ökar risken för överdos om opioidanvändningen återupptas.
Lämpligheten för vård hos THE BALANCE kräver en individuell bedömning av aktuella substanser, tidigare abstinens, fysisk och psykisk hälsa samt stödbehov. Man bör inte utgå från att en privat behandlingsverksamhet i boendemiljö erbjuder akut sjukhusvård.
Klargör före inskrivning vilken medicinsk övervakning, förskrivning, nattbemanning och vilka rutiner för överföring till annan vård som finns. Akut överdos, krampanfall, delirium, svår förvirring eller annan medicinsk instabilitet kräver akut bedömning eller bedömning på sjukhus.
Psykologiskt stöd kan inriktas på psykiskt lidande, drogsug och omständigheterna kring substansanvändningen parallellt med lämplig medicinsk vård. Behandling bör inte skjutas upp tills alla symtom har försvunnit eller drogtester blivit negativa.
Avskildhet och komfort kan främja välbefinnandet, men bekvämligheter säkerställer inte klinisk säkerhet och garanterar inte återhämtning. En plan bör omfatta lämplig fortsatt behandling, läkemedel när det är indicerat och uppföljning efter en eventuell abstinensfas.
