Uttrycket ”PTSD-episod” används ibland för att beskriva en period då symtomen på posttraumatiskt stressyndrom blir särskilt intensiva. Det kan handla om en flashback, stark rädsla, plågsamma minnen eller en känsla av att vara frånkopplad från nuet. Det är en informell beskrivning, inte en separat klinisk diagnos eller en enskild händelse som ser likadan ut hos alla.
PTSD kan utvecklas efter att en person har utsatts för en traumatisk händelse och omfattar ett bredare mönster av symtom och svårigheter. Alla som utsätts för trauma utvecklar inte PTSD, och en flashback eller en enstaka panikepisod räcker inte för att fastställa diagnosen.
Hur kan en episod upplevas?
En flashback kan innebära en känsla av att en del av en traumatisk upplevelse händer igen. Andra upplevelser kan vara påträngande bilder, hjärtklappning, svettningar, förhöjd vaksamhet eller att bli överväldigad. Vissa känner sig frånkopplade från sig själva eller sin omgivning.
Synliga reaktioner varierar. En person kan bli tyst, vilja vara ifred, gråta eller ha svårt att svara. PTSD bör inte likställas med aggressivitet eller beskrivas med stereotypa uttryck som vredesutbrott. Fråga om personens upplevelse i stället för att anta vad beteendet betyder.
Utlösande faktorer och påminnelser
Ett ljud, en lukt, en plats, ett datum, en förnimmelse eller någon annan påminnelse kan väcka delar av en traumatisk upplevelse till liv igen. Stress eller dålig sömn kan också göra det svårare att hantera situationen. Utlösande faktorer är individuella, och en till synes vardaglig situation kan ha en särskild betydelse för en viss person.
Att känna igen mönster kan underlätta planering och behandling. Det innebär inte att varje påminnelse kan eller bör undvikas för alltid. Arbetet med traumarelaterat undvikande bör planeras tillsammans med en behandlare med relevant kompetens, inte genomföras genom oväntad konfrontation eller exponering.
Hur länge varar det?
Det finns ingen bestämd varaktighet för det som brukar kallas en episod. Intensiva symtom kan avta relativt snabbt eller hålla i sig, och trötthet eller känslomässiga påfrestningar kan finnas kvar efteråt. Förloppet beror på personen, omständigheterna och vilket stöd som finns tillgängligt.
Ihållande eller förvärrade symtom, förändringar i funktionsförmågan eller osäkerhet kring vad som händer bör bedömas. Nytillkomna, svåra kroppsliga symtom bör inte automatiskt tillskrivas PTSD.
Vad kan hjälpa i stunden?
Kontrollera först att det inte finns någon omedelbar fara. Förflytta er om möjligt bort från ett pågående hot eller överväldigande sinnesintryck till en plats som personen upplever som mer hanterbar. Tala lugnt och använd korta, tydliga meningar.
Vissa upplever att det hjälper att lägga märke till rummet, nämna några saker de kan se eller känna fötterna mot golvet. Att hålla i ett föremål som känns behagligt eller påminna sig om dagens datum och var man befinner sig kan också hjälpa. Erbjud ett alternativ i stället för att insistera på att en viss förankringsövning måste fungera.
Andningen bör vara bekväm och otvungen. Avbryt en övning om den ökar yrsel eller obehag. Använd inte smärta, hårdhänt beröring eller skrämmande handlingar för att få någon att återvända till nuet. Undvik att försäkra personen om att hen är trygg innan du har bedömt om det finns en pågående fara.
Att stödja någon annan
Fråga vad som skulle hjälpa och om personen vill att du stannar i närheten. Berätta innan du går närmare och be om samtycke innan du rör vid personen. Kräv inte en beskrivning av traumat och argumentera inte om upplevelsen medan personen är överväldigad.
Erbjud efteråt att följa upp hur personen mår och fråga om hen vill ha hjälp att kontakta sin behandlare eller någon annan betrodd stödperson. När situationen är lugnare kan ni komma överens om en plan som dokumenterar önskat stöd, utlösande faktorer och kontaktpersoner vid en nödsituation.
Sök akut hjälp lokalt om det finns omedelbar fara, allvarlig skada, en möjlig medicinsk nödsituation, avsikt att ta sitt liv eller oförmåga att hålla sig säker. Vid omedelbar fara eller en medicinsk nödsituation ska lokal räddningstjänst eller akutsjukvård kontaktas. En person som ger stöd förväntas inte hantera en nödsituation eller ge traumaterapi på egen hand.
Behandling på längre sikt
Etablerade behandlingar för PTSD omfattar specifika traumafokuserade psykologiska behandlingar, som traumafokuserad KBT och EMDR (desensibilisering och bearbetning genom ögonrörelser). Valet bör göras efter en bedömning och ta hänsyn till personens önskemål, beredskap och övriga hälsobehov.
Läkemedel kan vara lämpliga för vissa vuxna. I VA/DoD:s riktlinje från 2023 rekommenderas sertralin, paroxetin eller venlafaxin vid PTSD, medan man avråder från bensodiazepiner som PTSD-behandling. Läkemedelsbehandling av ett samtidigt förekommande tillstånd är ett separat förskrivningsbeslut. Prazosin kan övervägas vid PTSD-relaterade mardrömmar, men nyttan varierar och det rekommenderas inte för PTSD-symtom generellt. Användningen vid PTSD-relaterade mardrömmar ligger utanför godkänd indikation i USA; godkännandet kan skilja sig i andra länder. Det kan sänka blodtrycket och orsaka yrsel eller svimning, särskilt vid behandlingsstart eller dosökning, och därför är uppföljning av läkare viktig. Dessa läkemedelsrekommendationer för vuxna ska inte tillämpas på barn; NICE avråder från läkemedel för behandling av PTSD hos personer under 18 år. Förskrivningsbeslut ska fattas av en behörig förskrivare. Om du redan tar en bensodiazepin regelbundet ska du inte sluta tvärt; diskutera en nedtrappning under medicinsk övervakning med din förskrivare, eftersom abstinens kan vara allvarlig.
Sömn och stöd i vardagen
Sömnsvårigheter och mardrömmar bör uppmärksammas, och behandling av sömnproblem kan förbättra välbefinnandet. Sömn är inte etablerad som den enskilt mest effektiva behandlingen för PTSD-episoder och bör inte ersätta traumafokuserad vård.
Stödjande relationer, hanterbara rutiner och lämplig fysisk aktivitet kan vara till hjälp vid sidan av behandlingen. Appar eller avslappningsövningar kan vara användbara verktyg för vissa, men de ersätter inte en bedömning och användningen bör omprövas om de ökar obehaget.
