Stockholmssyndrom är ett omstritt begrepp som används för att beskriva vad som verkar vara sympati, tillit eller känslomässig bindning till en person som håller någon fången, utsätter hen för övergrepp eller kontrollerar hen. Forskare har ifrågasatt både den vetenskapliga grunden och hur begreppet används för att döma personer som har överlevt sådana situationer. Det är ingen validerad psykiatrisk diagnos. [1], [2]
Om begreppet har använts om dig avgör det inte vad som hände eller vilket stöd du förtjänar. Du kan söka hjälp med hot, lidande eller en otrygg relation utan att acceptera en etikett. Om du eller någon annan är i omedelbar fara ska du kontakta den lokala larmcentralen så snart du kan göra det på ett säkert sätt. [10]
Varifrån kommer begreppet?
Namnet förknippas med ett gisslandrama på en bank i Stockholm i augusti 1973. Fyra bankanställda hölls som gisslan på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Händelsen fick stor uppmärksamhet, och tolkningar av gisslans reaktioner bidrog till att sprida begreppet. Den historiska händelsen är väldokumenterad. Det gör inte varje senare förklaring av de överlevandes känslor till ett kliniskt fynd. [3], [13]
Begreppet har senare använts om bland annat våld i nära relationer, människohandel och sexuella övergrepp. Att använda det i olika sammanhang skapar ett problem: mycket olika erfarenheter kan framstå som ett och samma tydligt avgränsade tillstånd. Personens egen berättelse, de hot hen mötte och de valmöjligheter hen hade är viktigare än om beteendet verkar förvånande för en utomstående. [5]
Vad visar forskningen?
En forskningsöversikt från 2008 fann bara 12 artiklar som uppfyllde kriterierna för att tas med. En stor del av litteraturen bestod av fallbeskrivningar, begreppet användes på olika sätt och validerade diagnoskriterier saknades. Författarna identifierade också möjlig snedvridning i rapportering och publicering. Resultatet gällde den litteratur som fanns tillgänglig då, inte all forskning som har publicerats sedan dess. [1]
Senare forskning omfattar en studie av ett frågeformulär som användes med libanesiska kvinnor i samband med våld i nära relationer. Studien undersökte formulärets struktur och samband med övergrepp. Sådan forskning kan undersöka ett föreslaget begrepp, men en poäng på ett frågeformulär eller ett samband fastställer inte i sig en särskild psykiatrisk störning och förklarar inte varför en enskild person stannar i en relation. [4]
En klinisk diskussion från 2023 beskriver också stockholmssyndrom som en icke validerad diagnos och varnar för de dömande värderingar som följer med etiketten. Det är därför missvisande att presentera en lista över beteenden som ett diagnostiskt test. Sympati, fortsatt kontakt eller tvekan inför att kontakta polisen kan inte i sig visa vad en person som har utsatts upplever. [2], [13]
Att förstå beteenden under tvång
När en annan person kontrollerar tillgången till trygghet, mat, boende eller kontakt med andra kan ett till synes samarbetsvilligt beteende hjälpa någon att ta sig igenom en farlig situation. En utomstående kan tolka samarbetet som tillgivenhet utan att se faran runt omkring. Reaktionerna varierar. Ingen bör förväntas göra motstånd, fly eller be om hjälp på ett enda förutbestämt sätt. [13]
Vissa forskare föreslår att idén om blidkande kan användas för att förstå försök att lugna en hotfull person. Det är ett förslag till förklaring av överlevnadsbeteenden, inte en bevisad förklaring till varje utsatt persons reaktion eller en ny diagnos. Det bör inte ersätta lyssnandet på personen med ännu en etikett som andra sätter på hen. [5]
I en relation där någon utsätts för övergrepp kan hot, isolering, ekonomisk kontroll och oro för barn begränsa personens möjligheter. Att lämna relationen kan kräva praktiskt stöd och noggrann planering. Att känna en bindning till någon, acceptera personens ursäkt eller fortsätta ha kontakt gör inte övergreppen acceptabla. Ansvaret för det skadliga beteendet ligger kvar hos den som utför det. [10], [11]
Hur skiljer det sig från traumabindning och PTSD?
Traumabindning handlar om känslomässig bindning i en relation där övergrepp förekommer, särskilt i teorier om ojämna maktförhållanden och övergrepp som sker periodvis. Forskning om kvinnor som lämnat sådana relationer har undersökt dessa mönster. Begreppet ger ett sätt att diskutera dynamiken i en relation, men visar inte att alla som utsätts för övergrepp utvecklar samma bindning. Traumabindning och stockholmssyndrom används ibland tillsammans. Inget av begreppen bör ersätta en förståelse för personens särskilda omständigheter. [6], [5]
Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett etablerat tillstånd som bedöms utifrån ett mönster av symtom efter ett trauma. Symtomen kan innebära att återuppleva händelsen, undvika sådant som påminner om den och känna sig ständigt hotad, med betydande konsekvenser för vardagen. Att må dåligt efter ett trauma betyder inte automatiskt PTSD. En bindning till en person som utsätter någon för övergrepp fastställer inte heller diagnosen. Vårdpersonalen behöver bedöma helheten. [7]
Vilket stöd och vilken behandling kan hjälpa?
Stödet bör utgå från dina behov och din säkerhet. WHO:s vägledning om stöd till människor som utsatts för våld betonar att lyssna utan att döma, fråga om bekymmer, bekräfta upplevelsen, förbättra säkerheten och hjälpa personen att få stöd. Du bör få utrymme att berätta om det som hände i din egen takt, utan att pressas att försvara dina reaktioner. [9]
Vårdpersonal kan bedöma ihållande rädsla, mardrömmar, sömnsvårigheter, depression eller andra symtom och diskutera lämplig vård. Om PTSD diagnostiseras finns stöd i forskningen för bland annat traumafokuserad kognitiv beteendeterapi och EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Behandlingarna riktar sig mot bedömda traumasymtom. De bevisar inte att en diagnos som stockholmssyndrom är tillämplig. [8], [7]
Läkemedel kan övervägas för ett diagnostiserat tillstånd efter en individuell bedömning. Etiketten i sig är inget skäl att förskriva ett läkemedel. Om övergreppen pågår behöver vården också uppmärksamma den otrygga situationen. Att behandla symtom löser inte en annan persons kontrollerande eller våldsamma beteende. [8]
Att söka hjälp på ett säkert sätt
Om det är säkert kan du kontakta en lokal stödverksamhet för våld i nära relationer, vårdpersonal som du litar på eller någon annan du har förtroende för. En stödperson kan hjälpa dig att överväga alternativ och en säkerhetsplan anpassad till din situation. Om någon kan övervaka din telefon eller internetanvändning kan du överväga att använda en säkrare enhet när du söker hjälp. Undvik att dela dina planer med någon som kan föra dem vidare till personen som skadar dig. [11]
Om du stöttar någon annan, skapa utrymme för ett samtal i enrum, lyssna och fråga vilken hjälp personen vill ha. Erbjud praktisk hjälp, till exempel skjuts eller hjälp att kontakta en stödverksamhet. Undvik att skambelägga, skuldbelägga eller kräva att personen lämnar relationen omedelbart. Fortsätt erbjuda stöd om hen inte är redo att agera. Besluten kan spegla risker som du inte ser. [12]


