Ingen har en perfekt barndom, men vissa barn har det betydligt svårare än andra. Dessa barn växer ofta upp i miljöer präglade av hot, där de gång på gång hör, ser och upplever sådant som skrämmer dem. De är små och förvirrade och saknar ofta en vuxen som kan vägleda, trösta eller skydda dem. Många av dessa barn växer upp omgivna av människor som reagerar starkt känslomässigt, är psykiskt instabila eller oförutsägbara. Vissa tvingas leva bland vuxna som är frånvarande på grund av droger, medan andra utsätts för mobbningens förnedring och skräck. Förr eller senare anpassar sig dessa barn till att klara sig själva i en värld som verkar stor och hotfull.
Som barn försöker vi ständigt förstå världen och människorna i den. Utan att vara medvetna om det har många av oss införlivat barndomens traumatiska upplevelser i vårt inre, och dessa avgör nu vilka vi är och hur vi hanterar stressande situationer.
Detta fenomen, som medicinskt benämns utvecklingstrauma, påverkar i det tysta miljontals människor världen över. Vissa får hjälp tidigt i livet, medan andra förblir odiagnostiserade fram till vuxen ålder. Oavsett när diagnosen ställs är det viktigt att söka hjälp omgående, eftersom obehandlat utvecklingstrauma kan innebära betydande hinder i vardagen.
Trauma är ett samlingsbegrepp för en eller flera djupt påfrestande händelser som kan få bestående konsekvenser för nervsystemet och för hur en person ser på världen. För de flesta är den främsta känslomässiga reaktionen på trauma rädsla för sitt liv och för sin egen eller andras säkerhet. Men vad är utvecklingstrauma mer specifikt?
Under de första levnadsåren behöver spädbarn och småbarn trygga, tillgängliga, förutsägbara och kärleksfulla omsorgspersoner. I en sådan trygg och säker miljö, under uppsikt av en kärleksfull omsorgsperson, kan hjärnan utvecklas i en normal och hälsosam ordningsföljd. Barns hjärna utvecklas nerifrån och upp. De nedre delarna, som reglerar funktioner kopplade till stress och överlevnad, utvecklas först. Vissa av dessa delar styr också exekutiva funktioner, exempelvis att göra moraliska bedömningar eller förstå det barnet upplever.
Utvecklingen av de övre delarna börjar först när de nedre delarna är välutvecklade. Enkelt uttryckt utvecklas människans hjärna som en stege, med början längst ner och sedan gradvis uppåt. Om ett barn utsätts för övergrepp eller försummelse under denna avgörande period aktiveras hjärnans stressreaktion gång på gång. Den upprepade exponeringen för stress kan störa hjärnans stegvisa utveckling. Stegen fortsätter då att byggas, men de nedersta stegen saknas eller förändras på ett sätt som påverkar barnets neurologiska hälsa negativt.
Utvecklingstrauma, även kallat reaktiv anknytningsstörning, kan ta sig uttryck på flera sätt. Vanliga uttryck är bland annat svårigheter med sensorisk bearbetning, personlighetssyndrom, PTSD, försenad språkutveckling, inlärningssvårigheter och trotssyndrom.
Många föräldrar och omsorgspersoner tror felaktigt att barn är för små för att minnas traumatiska händelser de har upplevt tidigt i livet. Samtidigt uppmärksammar många yrkesverksamma inte heller svåra upplevelser under barnets första år. Det är en vanlig föreställning att tidiga problem inte har något samband med nuvarande svårigheter, särskilt om det aktuella problemet inte framstår som traumarelaterat.
I motsats till dessa vanliga föreställningar tyder banbrytande forskning på att ofödda barn kan drabbas av trauma som påverkar deras kroppsliga och psykiska utveckling redan i livmodern. På liknande sätt kan svåra trauman i föräldrarnas bakgrund förändra det ofödda barnets hela genetiska uppsättning. Generellt kan trauma under graviditeten göra det ofödda barnet överkänsligt för vardagens stressfaktorer. Och även om de flesta inte uttryckligen kan minnas upplevelser från de första fyra eller fem levnadsåren, formar dessa upplevelser senare delar av livet. Kroppen minns, även om medvetandet inte gör det.
Några vanliga orsaker till utvecklingstrauma är:
- situationer som inte borde ha inträffat, såsom övergrepp, försummelse eller föräldrars separation
- sådant som borde ha skett men uteblev, som vid fysisk och känslomässig försummelse
Symtomen på utvecklingstrauma följer ofta med den som har utsatts för trauma upp i vuxen ålder. Hos en i övrigt välfungerande vuxen kan symtomen omfatta följande:
Överdriven vaksamhet
Många som drabbats av utvecklingstrauma under barndomen är ständigt överdrivet uppmärksamma på sin omgivning. De kan aldrig slappna av och känner hela tiden att de kan bli angripna, kritiserade eller skuldbelagda. Vissa beskriver svårigheter att lita på sin partner, även när de förnuftsmässigt vet att de kan göra det.
Relationssvårigheter
På grund av den starka känslomässiga reaktiviteten hos personer med utvecklingstrauma är deras relationer ofta ansträngda. Vissa kan till och med undvika att inleda relationer och föredrar att förbli isolerade och ensamma.
Problem med stämningsläget
Den ständiga känslan av hopplöshet och värdelöshet hos många som har upplevt utvecklingstrauma kan leda till problem med stämningsläget, såsom depression. Med liten motivation eller livsglädje blir varje dag en kamp.
Kroppsliga hälsoproblem
Att leva med höga stressnivåer i många år påverkar kroppen hos personer som har utsatts för trauma. De har ofta problem med sömn, oförklarlig smärta, trötthet och huvudvärk. Deras immunförsvar är svagt, vilket gör dem mottagliga för olika infektioner. Dessutom leder höga ångestnivåer till flera olika mag- och tarmbesvär.
Ständig oro
Eftersom hjärnan ständigt befinner sig i hög beredskap kämpar personer med utvecklingstrauma med oro och ångest. De flesta beskriver hur en stor del av dagen går åt till att försöka komma undan den ständiga oron. De har också svårt att sluta älta tänkta situationer där något skulle kunna gå fel.
Att leva i en farlig värld tvingar så småningom människor att utveckla överlevnadsstrategier. Dessa strategier medför dock många begränsningar i möjligheten att leva ett hälsosamt och lyckligt liv. För alla i denna situation är det avgörande att söka terapi och ta itu med utvecklingstraumat och dess kvarstående effekter en gång för alla.
Om du är osäker på om terapi är rätt för dig kan du ställa dig följande frågor:
- Undviker du ofta att komma för nära i relationer eller har du svårt att binda dig?
- Känner du att du förlitar dig alltför mycket på din partner när viktiga livsbeslut ska fattas?
- Skyndar du dig alltid in i nya vänskaps- eller kärleksrelationer och ger snabbt upp dina egna intressen?
- Har du svårt att upprätthålla gränser?
- Är det svårt för dig att säga nej?
- Har du låg självkänsla eller nedvärderar du ofta dig själv?
- Har du svårt att skapa närhet med din partner?
- Ägnar du dig regelbundet åt oroande beteenden, som att missbruka droger eller alkohol, för att slippa dina starka känslor?
- Har du en drivkraft att lyckas som ofta gör dig perfektionistisk eller får dig att arbeta för mycket?
- Känner du att vissa aktiviteter kan ge dig en känsla av kontroll över livet?
- Har du svårt att koncentrera dig på en uppgift och kan du knappt slutföra projekt du har påbörjat?
Om du svarar ja på åtminstone några av frågorna ovan, kontakta en behandlare inom psykisk hälsa redan i dag för en grundlig bedömning av utvecklingstrauma.
Alla vuxna som kämpar med effekterna av utvecklingstrauma behöver professionell hjälp och stöd för att hantera traumat. En utbildad behandlare inom psykisk hälsa kan hjälpa till att diagnostisera och behandla samtliga symtom med hjälp av en individuellt anpassad behandlingsplan för den aktuella typen av utvecklingstrauma.
En typisk behandlingsplan för läkning efter utvecklingstrauma omfattar vanligtvis följande:
Traumafokuserade terapier
Dessa terapier ger personen möjlighet att bearbeta sina individuella symtom på utvecklingstrauma, ett i taget. En kvalificerad terapeut hjälper personen att lära sig mer om vad som utlöser reaktionerna och om sunda strategier för att hantera traumasymtomen.
Kognitiv beteendeterapi
Denna terapiform, även kallad KBT, hjälper personer att ersätta negativa tankemönster med mer hälsosamma sådana.
Desensibilisering och ombearbetning med ögonrörelser (EDMR)
EMDR, som beskrivs som det bästa terapialternativet vid posttraumatiskt stressyndrom, hjälper patienter att bearbeta och komma vidare från traumatiska minnen genom att förändra hur hjärnan lagrar dem. Med hjälp av styrda ögonrörelser lär sig klienterna att identifiera och komma över negativa beteenden och känslor och ersätta dem med mer hälsosamma alternativ.
Familje- och parterapi
Utvecklingstrauma påverkar inte bara den som har utsatts för traumat, utan kan även påverka närstående. När effekterna berör flera personer erbjuder många terapeuter familje- eller parsamtal för att hjälpa klienter att återupprätta relationerna med sina familjer.
Om du eller någon du tycker om visar tecken på utvecklingstrauma, vänta inte längre. Sök den hjälp som behövs omgående, innan de negativa effekterna av detta tillstånd från barndomen begränsar livet ytterligare.
