Aspergers syndrom är en äldre diagnostisk benämning som i dagens klassifikationssystem i regel ingår i autismspektrumdiagnoser. Vissa använder fortfarande benämningen om sig själva eller har den i äldre journaler. Deras föredragna språkbruk bör respekteras samtidigt som man förklarar vilken utredning och vilket stöd som finns i dag.
Autistiska personer har olika styrkor, erfarenheter och stödbehov. Syftet med vården är att stödja välbefinnande, självbestämmande, kommunikation och fungerande i vardagen samt att behandla samtidiga svårigheter. En plan bör tas fram tillsammans med personen, i stället för att utgå från att en och samma insats passar alla.
Utredning och förståelse av behov
En heltäckande utredning tar hänsyn till utvecklingshistorik, kommunikation och sociala erfarenheter, intressen och rutiner, skillnader i sinnesbearbetning samt hur personen fungerar i olika miljöer. Uppgifter från barndomen eller från någon som känner personen kan vara användbara när de finns tillgängliga och det är lämpligt.
Utredningen bör också beakta fysisk hälsa, sömn, behov av stöd i lärandet, adhd, ångest, depression och andra möjliga samtidiga tillstånd. En diagnos ställs inte utifrån ett kort test på nätet eller ett enstaka observerat beteende.
Stöd för kommunikation, sinnesintryck och vardag
Användbara anpassningar kan vara tydlig skriftlig information, förutsägbara upplägg, extra tid för att bearbeta information, lugnare miljöer eller förändringar av belysning och andra krav på att hantera sinnesintryck. Vilka anpassningar som är lämpliga beror på personen och bör följas upp tillsammans med hen.
Logopedisk behandling, arbetsterapeutiskt stöd eller hjälp med utbildning, arbete och vardagliga uppgifter kan vara lämpligt vid specifika behov. Målen bör vara meningsfulla för personen. Stödet bör inte utgå från antaganden om intelligens, empati eller förmåga att skapa relationer.
Psykologisk behandling vid samtidiga svårigheter
En autistisk person med ångest, depression eller ett annat psykiatriskt tillstånd bör ha tillgång till lämplig bedömning och behandling. Psykologisk behandling kan behöva anpassas, exempelvis med en mer konkret struktur, skriftligt eller visuellt material, regelbundna pauser och hänsyn till personens önskemål kring kommunikation.
Behandlaren bör ha kunskap om autism och det tillstånd som behandlas. Med personens samtycke kan en betrodd stödperson hjälpa till att genomföra planen. Framsteg bör bedömas utifrån de mål och svårigheter som är viktiga för personen.
Läkemedlens roll och begränsningar
NICE avråder från rutinmässig användning av antidepressiva läkemedel för autismens kärnsymtom hos vuxna och från användning av antipsykotiska läkemedel för detta ändamål. SSRI är därför inte en etablerad behandling för ”Aspergers syndrom” i sig.
Läkemedel kan förskrivas för ett separat bedömt tillstånd, såsom depression eller adhd, enligt relevanta riktlinjer och individuella behov. Förskrivaren bör förklara den avsedda nyttan, biverkningarna och uppföljningen. När svår påfrestning eller beteenden medför risker bör bedömningen först beakta smärta, miljöfaktorer, kommunikationsbehov och andra möjliga orsaker; specialistbedömning kan behövas.
Avsluta eller ändra inte en pågående läkemedelsbehandling utan att diskutera det med förskrivaren. Rekommendationerna för vuxna och barn skiljer sig åt, så en behandling som är lämplig i ett sammanhang bör inte antas vara lämplig i ett annat.
Att värdera andra påståenden
Var försiktig med program som utlovar bot eller rekommenderar restriktiva dieter, högdoserade kosttillskott, kelatbehandling eller andra biomedicinska åtgärder för autismens kärnsymtom. En rimlig teori eller en enskild persons berättelse är inte tillräckliga belägg för nytta, och vissa insatser medför betydande risker.
Om en näringsbrist eller ett annat medicinskt tillstånd identifieras bör det behandlas utifrån en egen bedömning. Fråga vilket vetenskapligt stöd som gäller för personens ålder och specifika besvär, vilka skador som är möjliga och hur resultatet ska utvärderas.
