Behandling av substansbrukssyndrom bör anpassas efter personens hälsa, substansbruk, stöd och mål. Avgiftning och rehabilitering har olika syften, och lämplig vårdform avgörs av kliniska behov snarare än av boende eller bekvämligheter.
Avgiftning innebär bedömning och behandling av abstinens när det behövs. Rehabilitering och fortsatt behandling tar ett bredare grepp om substansbrukssyndromet genom psykologiskt, medicinskt och praktiskt stöd. Alla behöver inte en separat avgiftning, och evidensbaserad behandling kan påbörjas medan en person fortfarande använder en substans.
Att söka hjälp är ett viktigt första steg mot återhämtning från beroende. Men vet du vilken typ av behandling som är lämpligast för dig?
- Substansbrukssyndrom varierar i svårighetsgrad och behandlingsbehov. En enskild statistisk uppgift på befolkningsnivå kan inte avgöra vilken plan som är rätt för en individ.
- Rapporterade behandlingsresultat beror på vilken grupp som studerats, vilken behandling som erbjudits, uppföljningstiden och hur framgång definieras.
- Andelen som fullföljer behandling är inte detsamma som andelen som återhämtar sig, och studier av personer som fullföljer ett program kan utesluta dem som avbryter i förtid.
- Relevanta utfall omfattar minskade skadeverkningar, förbättrad hälsa och funktionsförmåga, fortsatt deltagande i vården och framsteg mot personens egna mål.
- Ingen delstat eller plats kan beskrivas som den med högst andel återhämtade utan jämförbara och tillförlitliga resultatdata.
- Fråga vårdgivaren hur resultaten mäts och om alla som påbörjar behandling ingår.
- Fördelningen av substanser som en verksamhet behandlar visar inte att dess behandling är mer framgångsrik.
- Öppenvårdsbehandling kan vara effektiv när intensiteten och det medicinska stödet motsvarar personens behov.
- Finansiering och försäkringslösningar varierar mellan länder, program och individers rätt till ersättning.
- Återgång till substansbruk kan förekomma under återhämtningen och signalerar ett behov av att se över planen. Det gör inte fortsatt behandling meningslös. Efter en period utan opioider innebär minskad tolerans en ökad risk för dödlig överdos.
- Det finns ingen allmängiltig procentsats för lyckad avgiftning som kan förutsäga en individs resultat.
- Abstinensbehandling i sig behandlar inte alla aspekter av beroende. Fortlöpande evidensbaserad vård och uppföljning bör planeras från början.
För att bättre förstå skillnaderna mellan rehabilitering vid drogberoende och avgiftning är det bra att först känna till några grundläggande begrepp. Fysiskt beroende utvecklas när kroppen vänjer sig vid en substans. När kroppen behöver successivt större mängder för att uppnå önskad effekt kallas det tolerans. När tillförseln av drogen upphör uppstår abstinens. Skakningar, sömnlöshet, illamående, huvudvärk, vidgade pupiller, kallsvettig hud, irritabilitet, svettningar, koncentrationssvårigheter och aptitlöshet är alla tecken på abstinens.
Stöd för återhämtning kan påbörjas före eller under abstinensbehandlingen. En person behöver inte vara helt drogfri för att få behandling. När abstinensen uppstår och hur länge den varar beror på substansen, bruksmönstret och andra faktorer.
Abstinens kan öka suget efter att återuppta bruket. Abstinens från alkohol och bensodiazepiner kan orsaka livshotande komplikationer och kräver medicinsk bedömning. Beroende på risk och tillgängligt stöd kan öppen- eller slutenvård vara lämplig.
Abstinensbehandling har ingen fast varaktighet på tre till sex dagar. Nedtrappning av bensodiazepiner kan exempelvis ta månader eller längre. Faktorer som påverkar är bland annat:
- Vilken drog som har använts
- Hur länge drogen har använts
- Hur stora mängder av substansen som har använts och hur ofta
- Befintliga psykiska och fysiska hälsoproblem
- Ärftliga genetiska egenskaper
- Intagssätt (inandning, snortning, sväljning eller injektion)
- Drogproblem i familjen
Abstinensbehandling fokuserar på säker bedömning, övervakning och symtombehandling. Den renar inte kroppen från ospecificerade gifter och återställer inte hjärnan. Beroende på substans och kliniska behov kan målen omfatta att:
- Identifiera risker vid abstinens och andra akuta vårdbehov
- Minska obehag och smärta vid abstinens
- Minska stress och ångest
- Identifiera och behandla relevanta nutritionsproblem eller medicinska problem
- Stödja stabilisering och deltagande i vården
- Behandla abstinenssymtom
- Minska suget efter alkohol och droger
Stabilisering kan underlätta deltagandet i vården, men avgiftning är varken en fullständig beroendebehandling eller en garanti för återhämtning. Vid opioidbrukssyndrom kan fortlöpande läkemedelsbehandling med exempelvis buprenorfin eller metadon vara en viktig behandling, snarare än något som måste avslutas före rehabilitering.
När du söker ett behandlingsprogram bör du ha följande rekommendationer i åtanke:
Avbryt inte regelbundet bruk av alkohol eller bensodiazepiner abrupt utan medicinsk rådgivning. Svår abstinens kan orsaka krampanfall eller delirium.
Kommersiella detoxpaket ersätter inte medicinsk abstinensvård och har ingen etablerad roll vid behandling av beroende. Rådgör med vårdpersonal om en säker plan i stället för att förlita dig på reningsprodukter.
Genomgå endast avgiftning under ledning av utbildad sjukvårdspersonal. Abstinens är en påfrestande process som påverkar hälsan, hjärnan och känslorna negativt. Vissa symtom, såsom oregelbunden hjärtrytm, andningssvårigheter, kramper, kräkningar och högt blodtryck, kan vara allvarliga. Med stöd och vård från sjukvårdspersonal ökar möjligheten att fullfölja avgiftningen.
Enligt Washington Circle Group (WCG) är avgiftning en terapeutisk insats som syftar till att hjälpa en person med drogproblem genom den akuta abstinensfasen.
Metoden beror på substansen och de kliniska riskerna. Gradvis nedtrappning, symtomlindrande läkemedel eller fortlöpande läkemedelsbehandling kan vara lämpligt. Att sluta tvärt är ingen generell rekommendation vid avgiftning.
Efter den medicinska bedömningen kan du hänvisas till en avgiftningsenhet som ett första steg i behandlingen. En avgiftningsenhet är en verksamhet med medicinskt stöd som är inriktad på att behandla symtom vid drogabstinens. Den inledande avgiftningen är mycket krävande och innebär en betydande psykisk och fysisk belastning för personen med beroende. Att utan medicinsk övervakning sluta tvärt med vissa substanser, i synnerhet bensodiazepiner och alkohol, kan vara dödligt.
Opioidabstinens kan vara plågsam, och uttorkning eller annan sjukdom kan komplicera förloppet. Evidensbaserad läkemedelsbehandling kan ges inom lämplig öppen- eller slutenvård. Enbart avgiftning sänker toleransen och kan öka risken för överdos om opioidbruket återupptas. Därför är fortsatt behandling och tillgång till naloxon viktigt.
Rehabilitering omfattar hälsa, beteende, relationer och praktiska behov vid sidan av eventuell läkemedelsbehandling. Behandlingstiden varierar; fortsatt vård kan behövas efter ett kortare behandlingsprogram i boendemiljö. En plan kan innehålla:
- Stödsamtal
- Individuell terapi, familjeterapi och gruppterapi finns att tillgå.
- Mindfulnessmeditation
- Tolvstegsprogram och andra former av kamratstöd
- Dialektisk beteendeterapi (DBT) lär dig att vara närvarande i nuet, förstå känslor, hantera stress och förbättra relationer till andra.
- Kognitiv beteendeterapi (KBT), som hjälper dig att utveckla mer hälsosamma tankemönster.
Rehabilitering hjälper dig också att fokusera på återhämtningen som helhet. De flesta program innehåller aktiviteter som främjar fysiskt och andligt välbefinnande samt tillgodoser sociala och kreativa behov. Under rehabiliteringen definieras du inte av de droger du tidigare har använt, utan av den person du håller på att bli. Rehabiliteringen hjälper dig också att förbereda dig för livet efter behandlingen genom program för eftervård och träffar för tidigare deltagare.
Efter abstinensbehandling kan fortsatt vård ges i öppenvård eller boendemiljö och bestå av läkemedelsbehandling, psykologisk behandling eller en kombination. Målet är en hållbar behandlingsplan, inte en obligatorisk ordningsföljd som alla måste följa.
Vid rehabilitering i boendemiljö får du tillsyn dygnet runt för att hjälpa dig att hantera och bibehålla de förbättringar som uppnåtts under avgiftningen utan avbrott. Rehabiliteringsprogram i boendemiljö har olika inriktningar, men de flesta fokuserar på alla aspekter av återhämtning från beroende, det vill säga känslomässigt, andligt och psykiskt välbefinnande. Även om behandlingsverksamheten har tillsyn dygnet runt behöver den inte upplevas som låst. Många verksamheter erbjuder familjesamtal, seminarier och även kompletterande inslag som musik, yoga och fysisk träning.
Rehabiliteringsprogram är tillgängliga genom både privat och offentlig vård. Syftet med alkohol- och drogrehabilitering är att ge personer med beroende den tid och det utrymme de behöver för att hantera sin situation, samtidigt som risken för återfall minimeras. Många rehabiliteringsverksamheter i boendemiljö erbjuder moderna bekvämligheter samtidigt som de stödjer och uppmuntrar rehabiliteringen.
Rehabilitering kan hjälpa en person att identifiera faktorer som utlöser substansbruk, utveckla en plan och öva på alternativa beteenden i stället för att använda droger. Allt som kan leda till skadligt bruk eller substansbruk kan betraktas som en utlösande faktor. Det kan bland annat handla om hög musik, nattklubbar, klockan 18 efter en ansträngande arbetsdag, firanden och sorg.
Efter att ha identifierat dessa faktorer väljer personen vilka förmågor och talanger som kan användas som stöd. Om personen har svårt att identifiera sina styrkor och intressen ingår ofta olika aktiviteter i behandlingen för att hjälpa till att upptäcka vad personen tycker om eller inte tycker om. Intressena kan omfatta att ta hand om andra, skapa, laga mat, sjunga, ägna sig åt musik och skriva. Att upptäcka sina styrkor under rehabiliteringen kan öka möjligheten att förbli drogfri och arbeta vidare med sin återhämtning.
Rehabilitering kan betraktas som en nödvändig fas i återhämtningsprocessen och en möjlighet till en psykisk, kroppslig och andlig nystart. Förändring är en process som börjar med att ett problem uppmärksammas, fortsätter med att möjliga lösningar övervägs och information samlas in, och slutligen leder till handling.
Efter behandling (i öppenvård och rehabilitering i slutenvård) behöver personer i återhämtning bibehålla de färdigheter de tillägnat sig under rehabiliteringen som stöd för denna nystart. När du utvecklar tillit till din förmåga, nykterhet, självkännedom och färdigheter för att fungera i vardagen kan du vara redo att övergå till öppenvård.
Långsiktig behandling & eftervård vid rehabilitering. Din samtalskontakt och ditt behandlingsteam tar upp dina rädslor, tvivel och hinder inför övergången medan du lär dig att hantera livet utan substanser. Teamet hjälper dig att utforma en eftervårdsplan som beskriver var du kan söka stöd, till exempel stödgrupper för nykterhet, planer för återgång i arbete, familjeproblem och andra utmaningar som identifierats under behandlingen.
- Abstinensbehandling hanterar akut abstinens och relaterade medicinska och psykiska hälsorisker.
- Rehabilitering fokuserar på beroendets känslomässiga, psykiska, sociala och kognitiva konsekvenser.
- Abstinensbehandling stödjer en säker anpassning till minskat substansbruk.
- Rehabilitering utvecklar konstruktiva tankemönster och förmåga att hantera stress.
- Abstinensbehandling hjälper personen vidare till fortsatt behandling.
- Rehabilitering fokuserar på din framtid (exempelvis nya beteendemönster, sociala sammanhang och strategier för att hantera svårigheter).
- Under hela avgiftningen får du hjälp av medicinsk personal och annan behandlingspersonal.
- Under rehabiliteringen får du stöd av din terapeut, samtalskontakt, andra deltagare och mentorer för en heltäckande återhämtningsprocess.
- Familjens medverkan under abstinensbehandlingen beror på samtycke, säkerhet och verksamhetens riktlinjer.
- Rehabilitering uppmuntrar familjeterapi.
- Avgiftning hjälper till att lindra obehaget vid abstinenssymtom.
- Genom beteendeterapi uppmanas du under rehabiliteringen att undersöka och prata om din smärta.
En persons engagemang kan inte bedömas utifrån om personen deltar i både avgiftning och rehabilitering i boendemiljö. Vissa behöver abstinensbehandling, medan andra börjar direkt med fortlöpande behandling. Bedömningen bör styra hur vårdinsatserna kombineras.
Att enbart behandla abstinens tar inte itu med hela substansbruksmönstret. Psykologisk behandling, läkemedel, socialt stöd och återhämtningsstöd kan kombineras efter behov.
Öppenvård, behandling i boendemiljö och sjukhusvård erbjuder olika behandlingsnivåer. En privat miljö eller extra bekvämligheter kan passa någons önskemål, men bemanning, klinisk kompetens, säkerhetsrutiner och evidensbaserad vård har större betydelse för om behandlingen är lämplig.
Chefer med arbetsåtaganden som söker rehabilitering kan få tillgång till en kontorsliknande miljö där de får använda egna datorer och mobiltelefoner för att sköta sin verksamhet och sina ledningsuppgifter samtidigt som de deltar i individuell terapi och gruppterapi inom sin exklusiva behandling.
En heltäckande eftervårdsplan är ett annat kännetecken för exklusiva behandlingsverksamheter. Efter att du har fullföljt avgiftningen och rehabiliteringen inom en sådan verksamhet lämnas du inte ensam. Du följs upp med regelbunden återkoppling och en eftervårdsplan.
Kompletterande aktiviteter kan bidra till komfort och välbefinnande. Massage, spabehandlingar, akupunktur och hästunderstödd terapi har inte samma evidensstöd som etablerade beroendebehandlingar och bör inte ersätta dem.
Om du eller en närstående har problem med alkohol- eller drogberoende, kontakta oss direkt för en individuellt anpassad plan för avgiftning och rehabilitering.
