Psykos beskriver upplevelser som hallucinationer, starka övertygelser som andra inte delar eller tydliga störningar i tänkandet. Psykos kan förekomma vid flera psykiska och kroppsliga sjukdomstillstånd samt i samband med vissa substanser eller läkemedel. Det är inte ett omdöme om en persons karaktär och innebär inte automatiskt schizofreni.
Nya eller förvärrade symtom behöver snar bedömning av hälso- och sjukvårdspersonal. Om någon är kraftigt förvirrad, inte kan tillgodose sina grundläggande behov, löper omedelbar risk att skadas eller inte kan vara i säkerhet, kontakta jour- eller akutsjukvården. Plötslig förvirring kräver akut medicinsk bedömning; den kan ha en kroppslig orsak och ska inte antas vara ett psykiatriskt tillstånd. Misstänkt förlossningspsykos efter en förlossning är ett medicinskt akuttillstånd: kontakta hälso- och sjukvårdspersonal omedelbart för bedömning samma dag, och kontakta akutsjukvården om det finns överhängande fara för föräldern eller barnet.
Vad en bedömning bör omfatta
En kliniker frågar om upplevelserna, när de började och hur de påverkar vardagen, samt om sömn, stämningsläge, fysisk hälsa, läkemedel och substansbruk. Med lämpligt samtycke kan klinikern inhämta information från en person som den berörda har förtroende för och överväga undersökningar av möjliga kroppsliga orsaker. Det kulturella sammanhanget och personens egen förståelse är viktiga.
Bedömningen tar också hänsyn till praktiska behov, säkerhet, stöd, utbildning eller arbete samt eventuell tidigare behandling. Inget ”psykostest” på nätet kan fastställa diagnosen eller vilken vårdform som är lämplig.
Tidiga insatser
Verksamheter för tidiga insatser samlar yrkesgrupper som arbetar med personer som upplever en första psykosepisod. Vården kan kombinera läkemedel, psykologiska insatser, familjestöd och hjälp med utbildning eller arbete. Tillgång till vård bör inte förutsätta att man väntar tills symtomen blir svåra.
NICE:s riktlinjer rekommenderar specialistbedömning utan dröjsmål när misstänkt psykos åtföljs av lidande och försämrad funktionsförmåga. Behandlingsplanen bör därefter utgå från bedömningens resultat och personens önskemål.
Läkemedel och gemensamt beslutsfattande
Vid en första psykosepisod erbjuds ofta antipsykotiska läkemedel tillsammans med psykologiska insatser. Förskrivaren bör diskutera förväntade fördelar, möjliga biverkningar, alternativ och hur uppföljningen ska gå till. Valet är individuellt; ett och samma läkemedel passar inte alla.
Uppföljningen kan omfatta vikt, blodtryck, blodsocker och blodfetter, rörelserelaterade biverkningar samt andra kontroller som är lämpliga för läkemedlet. Berätta för klinikern om dåsighet, rastlöshet, sexuella biverkningar eller andra svårigheter i stället för att avbryta behandlingen utan rådgivning. Förändringar eller utsättning bör planeras tillsammans med förskrivaren.
Psykologiskt och praktiskt stöd
Kognitiv beteendeterapi anpassad för psykos kan hjälpa en person att förstå plågsamma upplevelser, utforska tolkningar och utveckla strategier för att hantera dem. Arbetet bör bygga på samarbete. Det handlar inte om ”tankekontroll” eller om att genom konfrontation kräva att personen accepterar klinikerns synsätt.
Familjeinterventioner kan hjälpa närstående och personen själv att kommunicera, lösa problem och hantera svårigheter. Praktiskt stöd kan gälla boende, arbete, utbildning, sociala kontakter och vardagsrutiner. Kognitiv träning eller annan rehabilitering kan passa vid vissa behov, men inget datorbaserat träningsprogram är nödvändigt för alla som har psykos.
I NHS:s behandlingsguide förklaras vanliga delar av vården. Insatsernas sammansättning och varaktighet bör ses över när omständigheterna förändras.
Att välja rätt vårdform
Många får behandling via öppenvårdsteam. Ett kristeam eller sjukhusvård kan behövas när symtom eller säkerhetsbehov kräver intensiv bedömning och övervakning. Boende med stöd kan vara lämpligt i vissa återhämtningsplaner, men är inte automatiskt den högsta vårdnivån eller rätt första vårdinstans.
Fråga varje vårdgivare vilket psykiatriskt stöd och vilken sjuksköterskebemanning som faktiskt finns, hur den fysiska hälsan följs upp, vilka tillstånd verksamheten kan hantera säkert och hur överföring till akutsjukvård sker. Boende och bekvämligheter ersätter inte dessa kliniska förutsättningar.
Återhämtning och fortsatt vård
Återhämtning kan innebära lindrigare symtom, större självständighet och återgång till meningsfulla aktiviteter. Vissa upplever ytterligare episoder, andra inte. Ett bestämt resultat eller tidsförlopp kan inte utlovas.
En skriftlig plan kan ange tidiga förändringar, användbara strategier för att hantera svårigheter, läkemedel, bokade besök och vem man ska kontakta när oron ökar. Involvera, med tillåtelse, personer som den berörda har förtroende för och som kan hjälpa till. Diskutera alkohol och andra substanser öppet så att vården kan hantera både psykosen och eventuella substansrelaterade behov.
Sömn, mat, rörelse och socialt stöd är värdefulla delar av den allmänna hälsan. Kosttillskott och friskvårdsaktiviteter bör inte framställas som bevisade sätt att stoppa psykos eller som ersättning för specialistbehandling.
Att stödja någon under en psykosepisod
Tala lugnt, minska onödiga sinnesintryck och bekräfta att upplevelsen känns verklig eller skrämmande för personen. Undvik att förlöjliga eller argumentera om en övertygelse. Erbjud praktisk hjälp att få kontakt med vården och prioritera allas säkerhet. Du behöver inte hantera en kris ensam.
