Hypokondri, även kallad hälsoångest, är ett tillstånd där en person känner överdriven oro för sjukdom. Personen kan vara rädd för allvarliga sjukdomar även när undersökningar inte visar något farligt. Denna ständiga oro kan påverka vardagen, relationer och det allmänna välbefinnandet. Vissa söker läkare ofta, medan andra undviker vård av rädsla för dåliga besked. Det är viktigt att förstå hälsoångest, eftersom symtomen kan förbättras med lämplig behandling och vardagen åter kan kännas hanterbar.
Utredningen kan omfatta sjukdomshistoria, kroppsundersökning och prover som din vårdgivare rekommenderar. Normala provresultat räcker inte i sig för att fastställa sjukdomsångest; den kliniska bedömningen tar också hänsyn till din hälsorelaterade oro, hur den påverkar dig och om ett annat tillstånd bättre förklarar den. Din läkare kan bedöma medicinska besvär och tillsammans med dig komma överens om en plan för lämpliga undersökningar och remisser, samtidigt som onödiga upprepade provtagningar begränsas.
Din primärvårdsläkare kan hänvisa dig till en behandlare inom psykisk hälsa. Denna kan:
- Göra en psykologisk bedömning där ni diskuterar dina symtom, stressande situationer, familjebakgrund, rädslor eller bekymmer och hur ångesten påverkar ditt liv.
- Be dig fylla i ett validerat frågeformulär som en del av den kliniska bedömningen, inte som ett fristående underlag för diagnos.
- Fråga om din användning av alkohol, droger eller andra substanser.
- Bedöma om ett annat psykiskt tillstånd, såsom generaliserat ångestsyndrom eller somatiskt symtomsyndrom, bättre förklarar din oro för sjukdom.
Symtom på sjukdomsångest och somatiskt symtomsyndrom kan ha stor påverkan på en persons livskvalitet och även på familjemedlemmar och vänner. Kontakt med en behandlare inom psykisk hälsa kan hjälpa människor att identifiera och utveckla strategier som minskar symtomen och samtidigt ta itu med eventuella bakomliggande problem som kan bidra till ångest och kroppsliga symtom.
Olika behandlingar för hypokondri erbjuds av yrkesutövare inom olika behandlingsområden. Kroppsliga symtom bör vid behov bedömas av kvalificerad medicinsk personal. Behandlare inom psykisk hälsa bör samordna vården i stället för att utgå från att ångest utesluter kroppslig sjukdom. Vissa personer med hälsoångest söker upprepade gånger lugnande besked från vården, medan andra undviker medicinsk vård av rädsla för vad en undersökning kan visa.
En behandlingsstrategi bör ta hänsyn till eventuella samtidiga psykiska eller kroppsliga sjukdomar, såsom diabetes, depression, tvångssyndrom (OCD) eller cancer.
Terapi vid hypokondri
Behandling av hälsoångest kan omfatta psykoterapi, särskilt kognitiv beteendeterapi (KBT), och ibland läkemedel. Evidensläget skiljer sig mellan metoderna; att symtomen förbättras visar inte att en behandling påverkar en bakomliggande orsak.
KBT vid hälsoångest: Hälsoångest innebär ihållande rädsla för sjukdom som kan vara oproportionerlig i förhållande till de medicinska fynden. KBT hjälper människor att granska hälsorelaterade tolkningar, utveckla mer balanserade sätt att reagera och minska upprepade kontroller, undvikande och sökande efter lugnande besked.
Biblioterapi: Strukturerat självhjälpsmaterial baserat på KBT kan hjälpa vissa personer med hälsoångest. I en studie från 2016 undersökte Hedman och medarbetare exponeringsbaserad KBT i form av biblioterapi hos personer med sjukdomsångest eller somatiskt symtomsyndrom; resultaten gäller inte hälsoböcker i allmänhet.
Beteendeinriktad stresshantering: En liten randomiserad studie av Clark och medarbetare från 1998 visade förbättring med beteendeinriktad stresshantering jämfört med väntelista. Detta visar inte att enbart avslappning eller stresshantering är likvärdigt med KBT.
Gruppterapi: KBT kan ges i grupp. Studien av Stern och Fernandez från 1991 omfattade endast sex personer med hypokondri och saknade kontrollgrupp. Den gav stöd för genomförbarheten, men inte för någon säker slutsats om symtomminskning eller kostnadseffektivitet.
Om du misstänker att du har hypokondri eller ett närliggande tillstånd är det en god idé att först kontakta din läkare eller en terapeut som behandlar hypokondri. Utöver terapiformerna ovan kan individuell terapi eller samtalsterapi vara ett värdefullt första steg för att ta itu med hälsoångest i en trygg, bekräftande miljö och få vägledning till medicinsk behandling om den kroppsliga hälsan är det huvudsakliga problemet. Sök efter en terapeut i ditt närområde.
Läkemedel
KBT är en behandling för hälsoångest med stöd i forskning. Om psykoterapi inte har hjälpt tillräckligt kan en behandlande läkare överväga läkemedel med hänsyn till dina önskemål, andra tillstånd och tidigare behandling.
Antidepressiva läkemedel, däribland vissa selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), kan hjälpa vissa personer med hälsoångest. Läkemedel kan också övervägas vid samtidig depression eller ett annat ångestsyndrom; det är inte automatiskt den vanliga eller nödvändiga behandlingen för alla.
Diskutera förväntad nytta, biverkningar, interaktioner och uppföljning med din förskrivare. Antidepressiva kan ibland öka agitation eller självmordstankar, särskilt i början av behandlingen eller efter dosändringar. Sök hjälp snarast vid dessa symtom och akut hjälp om du inte kan skydda dig själv från att komma till skada. Sluta inte tvärt med antidepressiva; kom överens med din förskrivare om eventuell dosminskning.
Dessa egenvårdsåtgärder kan vara ett stöd till professionell behandling av hälsoångest:
Samarbeta med din vårdgivare. Planera regelbundna besök hos din behandlare inom psykisk hälsa eller i primärvården för att ta upp dina bekymmer och bygga en förtroendefull relation. Kom överens om rimliga gränser för prover, undersökningar och remisser till specialister. Följ en överenskommen vårdplan för att minska onödiga upprepade besök eller prover. Nya, förändrade eller oroande symtom behöver fortfarande bedömas medicinskt på lämpligt sätt. Plötslig bröstsmärta som inte går över, svåra andningsbesvär eller kollaps utan återhämtning kräver akut hjälp; utgå inte från att det är ångest.
Använd metoder för stressminskning och avslappning. Ångest kan minskas genom att lära sig stresshantering och avslappningstekniker, såsom progressiv muskelavslappning.
Var fysiskt aktiv. Ett aktivitetsprogram med gradvis ökning kan hjälpa dig att förbättra din funktionsförmåga, samtidigt som det kan främja ett lugnare stämningsläge och minska ångesten.
Delta i aktiviteter. Att fortsätta engagera sig i arbete, familjeliv och sociala intressen kan hjälpa dig att hantera situationen.
Alkohol och droger bör undvikas. Substansbruk kan försvåra behandlingen. Tala med din behandlare om du behöver hjälp att minska eller sluta. Om du är alkoholberoende ska du inte sluta tvärt utan medicinsk rådgivning, eftersom abstinens kan vara farlig.
Minska upprepade sökningar på nätet efter lugnande besked. Den stora mängden hälsoinformation som finns tillgänglig, och som kanske inte är relevant för din situation, kan leda till förvirring och ångest. Ta upp vanliga frågor vid planerade besök, men sök medicinsk rådgivning snarast vid nya eller förändrade symtom och akut hjälp vid varningssignalerna ovan; vänta inte till ett inbokat besök.
För att behandlingen ska bli framgångsrik bör obefogad oro och rädsla för allvarliga sjukdomar behandlas av vårdpersonal med rätt kompetens. Om du umgås med någon som har hypokondri, erbjud acceptans, kunskap och stöd och uppmuntra personen att söka vård.
Samtidigt bör du vara uppmärksam på och ta hand om dina egna behov.
- Uppmuntra personen att delta i behandlingen.
Sjukdomsångest är verklig. Sjukdomsångest, även kallad hypokondri, kan påverka en persons livskvalitet, välbefinnande, känslor, funktionsförmåga och relationer negativt.
I mötet med någon som har sjukdomsångest kan andra bli frustrerade, kritiska eller avfärdande. Det är dock bättre att bekräfta lidandet som ångesten orsakar och varsamt uppmuntra den oroliga personen att söka hjälp.
Att träffa sin primärvårdsläkare är viktigt av två skäl. För det första kan läkaren bedöma om oron för sjukdom är befogad. Kom ihåg att även om den oroliga personen har verkliga hälsoproblem kan oron vara oproportionerlig i förhållande till dessa. För det andra kan läkaren bedöma om biologiska faktorer orsakar eller förvärrar ångesten.
Behandlare inom psykisk hälsa arbetar med sjukdomsångest eftersom det är ett psykiskt tillstånd. Psykiatrer kan bedöma symtom, ställa relevanta diagnoser och diskutera behandlingsalternativ, som kan omfatta läkemedel. Psykologer, kliniskt verksamma socionomer och samtalsbehandlare inom psykisk hälsa kan genom samtalsterapi hjälpa personer med ångest att hantera sin situation och förbättra sin livskvalitet.
- Lär dig mer om sjukdomsångest.
För att kunna hjälpa någon på ett bra sätt är det värdefullt att förstå problemet och några övergripande sätt att hantera det. Därför kan det vara till hjälp att lära sig mer om sjukdomsångest.
Använd tillförlitlig patientinformation som en behandlare rekommenderar i stället för upprepade, obegränsade sökningar. Användbara ämnen är bland annat:
- ”Sjukdomsångest”
- Hypokondri (en äldre diagnos som numera delas upp i sjukdomsångest och somatiskt symtomsyndrom)
- Somatiska syndrom
Om personen du försöker hjälpa har något av följande kan det vara värdefullt att läsa på:
- Ångest
- Generaliserat ångestsyndrom (GAD) eller oro
- Paniksyndrom eller panikattacker
- Tvångssyndrom (OCD)
- Uppmuntra personen du hjälper att lära sig om hälsoångest utan att upprepade gånger söka lugnande besked.
Uppmuntra också personen du vill hjälpa att själv skaffa sig kunskap. I slutändan behöver människor förstå och hantera sin egen oro.
Att lära sig om ångest kan vara svårt för den som har ångest, eftersom det kan väcka oro. Personen kan behöva uppmuntran att fortsätta lära sig och söka användbar information. I vissa fall kan det vara värdefullt att lära sig tillsammans i en grupp.
Du kan rekommendera en bra artikel, bok, dokumentär, YouTube-video, eller liknande till personen du försöker hjälpa. Du kan också bjuda in personen att berätta om det hen läser eller tittar på.
Kunskap om ångest kan hjälpa personen att:
- Öka medvetenheten om inre processer
- Bli mer uppmärksam på spontana tankar och känslor
- Lära sig om orsakerna till ångest och varifrån den kommer
- Förstå att hen inte är ensam och att stöd finns att få
- Prata om sjukdomsångest med personen du hjälper.
Ge personen du försöker hjälpa utrymme att prata om sin sjukdomsångest. Det innebär både att lära sig tillsammans och att erbjuda en trygg plats där personen kan bearbeta sina känslor och impulser. Det är svårt att förhålla sig till någon som ständigt känner sig sjuk. Det kräver mycket tålamod att lyssna på återkommande oro för symtom.
Du kan vara en god lyssnare genom att uppmärksamma personens oro. Rikta din uppmärksamhet mot personen en stund, ha god ögonkontakt och lyssna noga. Be personen förtydliga och sätta ord på sina känslor och impulser. Återge med egna ord det som sägs och beskriv vad du lägger märke till, till exempel stämningsläget. Bekräfta lidandet utan att upprepade gånger kontrollera symtom eller försöka ge visshet om att personen inte är sjuk. Stöd den överenskomna vårdplanen och lämplig medicinsk bedömning i stället för att avfärda hälsobekymmer.
Här är några viktiga råd för att bemöta familjemedlemmar med hypokondri:
- Motverka upprepade sökningar om sjukdomar, överdrivna kontroller och upprepat sökande efter lugnande besked, samtidigt som du stödjer tillgång till lämplig medicinsk information och vård.
Vissa personer med sjukdomsångest kontrollerar symtom, söker information om sjukdomar eller ber om lugnande besked upprepade gånger; andra undviker medicinsk information eller vård.
Bemöt personen med empati. Att upprepade gånger delta i symtomkontroller, ytterligare informationssökning eller sökande efter lugnande besked kan hålla ångestcirkeln vid liv. Kom tillsammans med personen och behandlaren överens om hur dessa upprepade beteenden kan minskas samtidigt som förmågan att hantera ångesten stärks. Detta får inte hindra medicinskt nödvändig vård eller bedömning av nya, förändrade eller akuta symtom.
- Undvik att kontrollera fakta åt personen i överdriven omfattning.
”Titta på det här.” ”Känn här.” Detta kan vara tydligare om personens sjukdomsångest är ”vårdsökande” snarare än ”vårdundvikande”. Personer med ett vårdundvikande mönster kan undvika vårdbesök av rädsla för sjukdom, undersökningsfynd eller behandling; det betyder inte att de är säkra på att de är döende.
Upprepade symtomkontroller kan kortvarigt lindra obehaget men bli en del av en cirkel av förnyad oro och sökande efter lugnande besked. Arbeta tillsammans med den behandlande vårdpersonalen för att hitta ett stödjande bemötande som minskar onödiga kontroller utan att undanhålla lämplig medicinsk vård.
Upprepade kontroller som inte är brådskande kan vidmakthålla ångest och störa vardagen. Medicinskt rekommenderad uppföljning ska fortsätta enligt vårdplanen. Kontrollbeteendet kan skapa problem i relationer, arbete, vardagssysslor och liknande, eftersom det avbryter det personen håller på med och ibland involverar andra.
- Ge lugnande stöd, men inte i överdriven omfattning.
Erbjud känslomässigt stöd och uppmärksamma ansträngningar att hantera ångesten. Upprepade försök att bevisa att inget är fel kan ge endast kortvarig lindring. Diskutera stödjande gränser med personen och behandlaren i stället för att undvika alla samtal om hälsobekymmer.
Skilj mellan upprepat sökande efter lugnande besked och ett verkligt behov av information, tröst eller medicinsk bedömning. Avfärda inte nya eller förändrade symtom som ångest.
- Hjälp personen att lära sig hantera sjukdomsångesten mer effektivt och självständigt.
En behandlare kan hjälpa till att välja strategier för att hantera ångesten. Några av punkterna nedan är KBT-färdigheter; andra är frivilliga personliga aktiviteter, inte etablerade behandlingar för sjukdomsångest:
- Ifrågasätta negativa tankar
- Följa en överenskommen vårdplan och samtidigt hantera ovisshet; ångest och kroppslig sjukdom kan förekomma samtidigt.
- Symtom på känslomässig belastning eller stress (att känna igen kroppsliga stressymtom)
- Korrigera tankefällor (som att göra antaganden, dra förhastade slutsatser, övergeneralisera, tro på falska alarm, föreställa sig värsta tänkbara scenarier och liknande)
- Använda självbekräftande formuleringar
- Positiva ”tänk om”-tankar
- Bön eller läsning
- Acceptera rädsla, ovisshet och obehag
Beteendeinriktade metoder
Exponering med responsprevention: Närma dig gradvis skrämmande situationer tillsammans med en behandlare, samtidigt som du minskar onödiga kontroller och sökande efter lugnande besked. Fortsätt med medicinskt motiverad uppföljning och vård.
”Avled och skjut upp”: Vid upprepade kontroller som inte är brådskande kan du öva på att skjuta upp tvångshandlingen inom ramen för en överenskommen vårdplan. Övningen får inte fördröja bedömning av nya, förändrade eller akuta symtom.
Begränsa tvångsmässiga beteenden: Arbeta med en behandlare för att minska upprepade, icke brådskande kontroller, informationssökningar eller sökande efter lugnande besked enligt vårdplanen. Begränsa inte medicinskt nödvändiga besök och fördröj inte bedömning av nya, förändrade eller akuta symtom.
Främja effektiva strategier för att hantera ångest: Uppmärksamma, beröm och belöna ansträngningar och framsteg som bygger på sunda sätt att hantera situationen i stället för tvångsmässiga beteenden.
Hantera stress: Tidsplanering, kost, sömn, struktur och motion är delar av stresshantering.
Frivilliga aktiviteter för känslouttryck och avslappning
- Skriva dagbok
- Tillåta sig att uppmärksamma och uttrycka känslor
- Motionera
- Kanalisera överskottsenergi till konstruktiva aktiviteter
- Spela eller lyssna på musik som speglar ångestkänslan
- Ha tålamod.
Visa slutligen förståelse och tålamod med din närståendes ångest och försök att hantera den. Personen väljer inte att ha ångest och gör sitt bästa för att hantera den.
Hälsoångest kan finnas kvar även efter lugnande besked. Det är inte ett val eller ett bevis på att personens hjärna är permanent skadad.
Det kan ta tid att lära sig och öva på strategier för att hantera ångest. Stöd personens behandling och uppmärksamma framsteg utan att skuldbelägga personen för kvarstående symtom.
Vårdnivån bör grundas på en individuell klinisk bedömning. Stöd i boendemiljö skiljer sig från inneliggande sjukhusvård. Akut medicinsk eller psykiatrisk instabilitet kan kräva sjukhusvård; ett exklusivt boende är inte belägg för behandlingens effektivitet.
Privat behandling i boendemiljö erbjuder boende och en överenskommen behandlingsplan, inte inläggning på sjukhus. THE BALANCE beskriver privat behandling i boendemiljö på Mallorca och i Zürich som grundas på bedömning, där varje program är avsett för en enda klient. Lämplighet, kliniskt ansvar och eventuella externa specialist- eller sjukhusinsatser fastställs individuellt. Dessa boenden är inte akutsjukhus eller psykiatriska slutenvårdsavdelningar.
Kontakta inskrivningsteamet för att diskutera bedömning och om den tillgängliga vårdnivån kan passa dina behov.
