Om du är orolig för en partner, släkting, ett vuxet barn, en förälder, vän eller kollega kan du hjälpa personen att få professionellt stöd utan att själv behöva ställa en diagnos eller bestämma om behandlingen. Börja med säkerheten, beskriv vad du har lagt märke till och erbjud ett hanterbart nästa steg. Vilket stöd som är lämpligt beror på personens aktuella behov, vilja och vilka insatser som finns tillgängliga där personen befinner sig.
Kontrollera först om akut hjälp behövs
Vid omedelbar fara, misstänkt överdos, allvarlig skada, svår förvirring eller om personen inte kan hålla sig säker, kontakta den lokala larmtjänsten eller närmaste akutmottagning. Vänta inte på svar på en förfrågan till en privat klinik och ordna inte en utlandsresa som ersättning för en akut bedömning. I USA, ring 911 vid en livshotande nödsituation; ring eller skicka sms till 988 vid en kris som rör självmord, psykisk hälsa eller substansbruk. På andra platser används lämplig lokal larm- eller krisverksamhet.
Om någon säger att de inte vill leva ska det tas på allvar. Fråga direkt om personen har självmordstankar, lyssna utan att döma och hjälp personen att få kontakt med akut stöd. Om faran kan vara omedelbar, stanna hos personen om det kan ske säkert och följ larmtjänstens anvisningar. Begränsa tillgången till farliga föremål endast om det är säkert att göra det. Förlita dig inte enbart på ett löfte om att personen ska hålla sig säker. NIMH beskriver att fråga, lyssna, öka säkerheten, förmedla kontakt med hjälp och följa upp som praktiska steg för den som vill ge stöd.[1]
Så inleder du ett samtal om psykisk hälsa
Välj ett tillfälle när det är relativt lugnt och ni kan prata ostört. Beskriv en konkret förändring i stället för att sätta en diagnos: ”Du har knappt sovit den här veckan och verkar överväldigad. Skulle du kunna tänka dig att prata med någon?” Fråga vad personen upplever som svårt och lyssna på förklaringen innan du föreslår en lösning.
Erbjud ett begränsat val, till exempel att kontakta den vanliga läkaren, prata med den nuvarande terapeuten eller boka en bedömning. Du kan hjälpa till att hitta kontaktuppgifter, skriva ned frågor eller följa med på ett besök om personen vill ha dig där. Undvik att göra samtalet till en gruppkonfrontation eller ett krav på att personen ska hålla med om din tolkning.
Delat beslutsfattande innebär bland annat att förstå vad som är viktigt för personen och fråga om hen vill involvera familj, vänner, omsorgsgivare eller stödpersoner. Personens önskemål och eventuella farhågor om utsatthet eller skyddsbehov bör styra hur de involveras.[2]
När någon tackar nej till behandling för psykisk ohälsa
Att tacka nej till en viss klinik, ett läkemedel eller inskrivning innebär inte nödvändigtvis att personen avböjer all hjälp. Fråga vad som ligger bakom beslutet: rädsla, en tidigare svår erfarenhet, kostnader, integritet, praktiska åtaganden eller en annan syn på problemet. Ett samtal med en välbekant behandlare kan kännas mer hanterbart än att direkt ta ställning till behandling i boendemiljö.
Du kan söka råd om hur du själv kan agera och dela sakliga uppgifter om din oro med lämplig vårdpersonal. En verksamhet kan ha möjlighet att ta emot information utan att kunna lämna ut privata uppgifter i gengäld. Fråga hur den hanterar detta. Utgå inte från att en anhörig, arbetsgivare eller den som betalar har rätt att samtycka för en annan vuxen.
Samtycke, beslutsförmåga, akut bedömning och eventuell behandling utan samtycke regleras av lokal lagstiftning och professionell bedömning. En diagnos eller oenighet ger inte i sig rätt att tvinga någon till vård. Om risken ökar, kontakta lokal vårdpersonal eller en krisverksamhet för råd som är tillämpliga där personen befinner sig. För en mer utförlig genomgång, läs När någon tackar nej till behandling.
Att stödja ett vuxet barn, en förälder, partner eller vän
En förälder kan betala för sitt vuxna barns vård samtidigt som det vuxna barnet behåller rätten att fatta beslut om sin behandling. Ett vuxet barn som hjälper en förälder kan behöva samordna besök utan att ta över alla delar av förälderns liv. Partner och nära vänner kan ha värdefulla iakttagelser även när de inte har någon formell roll i beslutsfattandet.
Kom överens om vilken hjälp som är välkommen: skjuts, ett samtal, en kort skriftlig bakgrund, hjälp med personer som är beroende av personens omsorg eller stöd med att boka ett besök. Vänner och självvald familj kan vara viktiga stöd. Personen bör själv kunna ange vem hen litar på, i stället för att delaktigheten enbart avgörs av familjeband.
Sätt tydliga och realistiska gränser. Förklara vad du kan erbjuda och vad du inte kan fortsätta med på ett säkert sätt. Sök oberoende stöd om det förekommer övergrepp, tvång eller oro för någons skydd och säkerhet; ett gemensamt familjemöte är inte automatiskt rätt nästa steg.
Om någon upplever psykos eller möjlig schizofreni
Förändringar som att höra eller se sådant andra inte uppfattar, ovanliga föreställningar som personen är starkt övertygad om, uttalad förvirring eller en kraftigt försämrad funktionsförmåga behöver bedömas professionellt. Sådana upplevelser kan ha olika orsaker; ställ inte diagnosen schizofreni utifrån ett samtal eller en checklista på nätet.
Behåll lugnet och bekräfta personens lidande utan att argumentera om varje föreställning. Uppmuntra kontakt med kvalificerad vårdpersonal, helst någon med erfarenhet av psykos. NIMH betonar tidig behandling, lämplig specialistvård samt utbildning och stöd till familjen.[3] Om personen är akut förvirrad, inte kan tillgodose sina grundläggande behov eller befinner sig i omedelbar fara, sök akut bedömning lokalt.
Om någon med bipolär sjukdom tackar nej till hjälp
En betydande förändring av sömn, aktivitet, omdöme, stämningsläge eller säkerhet motiverar kontakt med den behandlande vårdpersonalen eller en lokal akutverksamhet. Använd en överenskommen vård- eller krisplan om en sådan finns. Beskriv de förändringar du har observerat, inklusive oro kring läkemedel eller substansbruk, utan att försöka hantera medicineringen själv.
Diagnosen i sig avgör inte vårdformen. Vårdpersonal behöver bedöma aktuella symtom, risker, medicinska behov och tillgängligt stöd innan de rekommenderar öppenvård, behandling i boendemiljö eller sjukhusvård. Se Att stödja en närstående med bipolär sjukdom för frågor att diskutera med vårdteamet.
Börja med en bedömning innan ni väljer vårdform
När det inte föreligger en omedelbar nödsituation kan en bedömning klargöra vilken hjälp som behövs och om personen behöver lokal öppenvård, specialistinsatser, sjukhusvård eller ett planerat behandlingsprogram i boendemiljö. Ta hänsyn till pågående behandling, fysisk hälsa, läkemedel, substansbruk, mat och sömn, tidigare inskrivningar och personens egna mål.
Om du undersöker THE BALANCE, finns information i denna praktiska vägledning för familjer och närstående om den första kontakten och delaktighet. Du kan diskutera din oro innan den potentiella klienten har samtyckt till inskrivning; detta ger inte rätt till behandling eller obegränsad informationsdelning. Inskrivning förutsätter fortfarande en klinisk bedömning, att vården är lämplig, samtycke och att eventuella tillämpliga rättsliga krav är uppfyllda.
För ett strukturerat samtal när någon är tveksam till att ta emot hjälp, läs om Intervention och krisstöd. Detta ersätter inte akuta insatser och ger inte rätt att tvinga en annan vuxen till behandling.
Stöd till dig är också viktigt
Du behöver inte vänta på att den andra personen ska acceptera behandling innan du söker hjälp för din egen utmattning, oro eller osäkerhet. Din läkare, terapeut, lokalt anhörigstöd eller en lämplig stödgrupp kan hjälpa dig att se över vilket stöd du kan ge utan att äventyra din egen eller någon annans säkerhet. På samlingssidan för familjestöd finns vägledning om samtal, gränser, samtycke och anhörigas välbefinnande.
