Med rätt diagnos kan de som tar hand om barn med reaktiv anknytningsstörning (RAD) se betydelsefulla framsteg.
Barn upplever ofta komplexa känslor. Vissa beteenden tyder dock på anknytningsproblem orsakade av trauma eller stress. Till följd av försummelse under den tidiga barndomen, misshandel eller bristande omsorg leder reaktiv anknytningsstörning (RAD) till svåra känslomässiga problem.
Många barn tillbringar sina första år hos lyhörda omsorgspersoner som tillgodoser deras fysiska och känslomässiga behov. Detta gäller dock inte alla barn.
En anknytningsstörning, som RAD, kan uppstå när det saknas en trygg och omsorgsfull miljö som främjar stabil anknytning.
Barn med RAD söker inte tröst hos sina omsorgspersoner när de mår dåligt; de närmar sig inte sina omsorgspersoner i svåra stunder. Ett upprört barn kan avvisa en förälders försök att trösta med en kram.
Även om RAD är svårt att behandla kan barn övervinna tillståndet och bygga goda relationer. Att få en korrekt diagnos i tid är ofta det bästa första steget för föräldrar som söker behandlingsalternativ för sina barn och sin familj.
RAD kännetecknas av ett mönster av känslomässig tillbakadragenhet hos barn, särskilt i svåra situationer. Symtomen på RAD orsakas vanligen av bristfällig omsorg under den tidiga barndomen. Barnet verkar ointresserat av socialt samspel och avvisar eller vägrar ta emot hjälp från omsorgspersoner. De flesta barn får diagnosen RAD innan de fyller fem år, men den lägsta åldern för diagnos är nio månader. Tyvärr är RAD svårt att behandla eftersom tillståndet ofta förekommer tillsammans med andra kroppsliga och psykiska sjukdomar.
Ett barn med RAD uppvisar oförklarliga episoder av:
- Irritabilitet
- Rädsla
- Ledsenhet
Några orsaker till RAD är:
- Bristande kontinuitet i anknytningen på grund av täta byten av omsorgspersoner
- Otillräcklig social värme och stimulans
- Begränsat samspel med en omtänksam förälder eller omsorgsperson
- Ett barn med RAD kan också uppvisa följande symtom:
- Undernäring
- Försenad språkutveckling
- Försenad kognitiv utveckling
- Upprepade handlingar eller beteenden
- Samtidig förekomst av RAD och psykiska sjukdomar som depression
- Undvikande av ögonkontakt
- Undvikande av fysisk kontakt
- Täta vredesutbrott
- Att inte visa känslor som glädje eller kärlek i samspel med andra.
Symtomen och uttrycken för RAD försvinner inte spontant med åldern. Även med den mest effektiva terapin kan en person fortsätta att ha symtom på anknytningsproblem hela livet. Eftersom personen inte kunde utveckla en trygg anknytning som barn kan personen ha ångestpräglade eller undvikande anknytningsmönster, vilket kan påverka nuvarande och framtida relationer.
Beroende på de specifika omständigheter som påverkat barnets tidiga utveckling uppvisar barn med reaktiv anknytningsstörning olika tecken och symtom. Exempel på möjliga symtom hos dessa barn är:
Fysiska symtom:
- Att inte kunna gå upp i vikt
- Att aldrig le
- Att se deprimerad, nedslagen eller glädjelös ut
- Att verka håglös
Beteendemässiga symtom:
- Oförmåga eller avsiktligt undvikande av att ha ögonkontakt
- Att inte samspela med jämnåriga.
- Att vara lugnare ensam än i andras närvaro.
- Självlugnande handlingar, som att stryka sig över armarna eller upprepade gånger gunga fram och tillbaka
- Att vända bort ansiktet eller vända sig från någon som försöker visa tillgivenhet
- Mycket begränsad respons i samspel med andra
Psykosociala symtom:
- Svårigheter att ta emot tröst eller att inte kunna lugnas och tröstas
- Ihållande känslor av rädsla eller otrygghet
- Mycket låg självkänsla
- En inre känsla av tomhet
- Känslor av att vara betydelselös
- Oförmåga att lita på andra
- Avsaknad av en känsla av identitet och tillhörighet
- Att känna sig ovälkommen
- Ihållande och överväldigande ledsamhet
- Ihållande och överväldigande ångest
Kognitiva symtom:
- Kognitiva begränsningar
- Språksvårigheter
- Ytterligare utvecklingsförsening
- Fördröjd reaktion på stimuli
Eftersom förekomsten är låg av reaktiv anknytningsstörning är studier om detta tillstånd få. Därför finns inga entydigt fastställda orsaker och riskfaktorer som förklarar varför vissa barn utvecklar RAD medan andra inte gör det. Följande faktorer har dock identifierats som möjliga bidragande faktorer till att reaktiv anknytningsstörning uppstår:
Genetiska faktorer: Även om det inte finns något specifikt genetiskt samband med uppkomsten av reaktiv anknytningsstörning anges genetiska förändringar spela en betydande roll i utvecklingen av andra anknytningsstörningar. Många experter antar därför att genetiska faktorer också påverkar utvecklingen av reaktiv anknytningsstörning.
Miljöfaktorer: De flesta experter inom psykologi anser att de omständigheter som ett barn växer upp under är den främsta orsaken till att reaktiv anknytningsstörning uppstår. Att neka ett barn en känslomässig, sund och omsorgsfull relation till en omsorgsperson kan avsevärt hämma barnets psykiska utveckling. När barn växer upp i hem där de utsätts för övergrepp blir dessutom rädsla deras dominerande känsla. De är inte förtrogna med vad anknytning innebär och undviker därför omedvetet situationer som skulle kunna främja dess utveckling.
Fysiska faktorer: Hur spädbarn och deras mödrar eller andra omsorgspersoner kommunicerar påverkar direkt hjärnans utveckling. När det känslomässiga samspelet är otillräckligt eller saknas förändras hjärnans utveckling, vilket kan påverka personlighetsutvecklingen. Detta påverkar hur barnet uppfattar och upplever mellanmänskliga relationer, vilket i sin tur kan avgöra om RAD utvecklas.
Riskfaktorer:
- Att vara socialt övergiven
- Att växa upp på institution (till exempel ett barnhem)
- Att flytta mellan olika familjehem
- Att med tvång skiljas från ett hem präglat av övergrepp eller försummelse
- Att ha en mamma med mycket svår förlossningsdepression
- Att uppleva ytterligare smärtsamma förluster eller stora förändringar i relationen till en primär omsorgsperson
Små barn och spädbarn med reaktiv anknytningsstörning löper mycket stora långsiktiga risker med följder i vuxenlivet. Vuxna med reaktiv anknytningsstörning kan ha svårt att anpassa sig inom flera livsområden. Vuxna med RAD har låg självkänsla och bristande tilltro till sin förmåga eftersom de aldrig fick tillgivenhet eller uppmuntran som barn. Detta gäller särskilt personer med reaktiv anknytningsstörning som inte har fått behandling.
Den kanske största risken för vuxna med reaktiv anknytningsstörning finns i deras relationer. Den första anknytningsrelationen är avgörande för att lägga grunden för senare relationer. Om personen inte knutit an till en vuxen omsorgsperson har personen ofta svårt att skapa och/eller upprätthålla långvariga sociala relationer och kärleksrelationer.
Vuxna med reaktiv anknytningsstörning är också sårbara för andra psykiska problem. Personer med reaktiv anknytningsstörning eller andra anknytningssvårigheter har ofta depressionssjukdomar, ångestsyndrom, personlighetssyndrom och dissociativa syndrom.
Symtom på reaktiv anknytningsstörning hos vuxna
RAD kan kvarstå i vuxen ålder om barnet inte får hjälp eller om terapin eller behandlingen inte är hundraprocentigt effektiv. Följderna av RAD i vuxenlivet kan vara betydande och försämra personens förmåga att fullt ut uppleva relationer, ha en positiv självbild och bibehålla psykisk hälsa. Här är några symtom på RAD hos vuxna:
- Dissociation eller känslomässig distans
- Tillbakadragande från relationer
- Oförmåga att upprätthålla viktiga vänskaps- eller kärleks relationer
- Oförmåga att uttrycka tillgivenhet eller känslor
- Ovilja att ta emot tillgivenhet
- Kontrollproblem
- Svårigheter att hantera ilska
- Impulsivt beteende
- Misstänksamhet
- Oförmåga att fullt ut förstå känslor
- En känsla av tomhet eller övergivenhet
- Avsaknad av en känsla av tillhörighet
Reaktiv anknytningsstörning är ett psykiskt tillstånd som drabbar omkring 1 procent av ungdomar och barn. Eftersom de synliga symtomen på reaktiv anknytningsstörning liknar dem vid autismspektrumtillstånd hos barn måste diagnostiken göras med omsorg. Vanligen är symtom och riskfaktorer för reaktiv anknytningsstörning tydliga före fem års ålder.
Inom den grupp av psykiska tillstånd som kallas anknytningsstörningar är reaktiv anknytningsstörning den svåraste formen.
Reaktiv anknytningsstörning kännetecknas av oförmåga att skapa relationer till närstående. Detta orsakas av att barnets känslomässiga behov inte tillgodoses tidigt i livet, eller av svåra övergrepp eller försummelse. Följden är att barnet inte kan utveckla en adekvat anknytning till omsorgspersoner eller föräldrar vid så låg ålder, vilket kan leda till bestående psykiska skador.
Olika faktorer kan bidra till reaktiv anknytningsstörning:
- En förälders problem med substansbrukssyndrom eller psykisk sjukdom kan hindra föräldern från att knyta an till sitt barn. Dessa problem begränsar förälderns förmåga att ge barnet tillgivenhet och normala relationer.
- En förälder kan ha avlidit, vilket berövar det lilla barnet den naturliga anknytningsprocessen.
- Vissa barn flyttar ofta mellan olika placeringar eller familjehem, vilket hindrar dem från att skapa stabila relationer till omsorgspersoner.
- Vissa små barn som vuxit upp på institution har saknat värme och fysisk kontakt.
- Vissa små barn utsätts för sexuella eller fysiska övergrepp av en omsorgsperson.
- Alla dessa tidiga barndomsupplevelser bidrar till förekomsten av anknytningsproblem, en djup misstro och brist på känslomässig trygghet, vilket kan leda till reaktiv anknytningsstörning.
En psykiater eller psykolog med specialisering på barn kan genomföra en omfattande och ingående bedömning för att diagnostisera reaktiv anknytningsstörning.
Utredningen av barnet kan omfatta följande:
- Direkt observation av föräldrars eller omsorgspersoners samspel med barnet
- Uppgifter om hur beteendet har utvecklats över tid
- Barnets beteende belyses genom många konkreta exempel från vardagen.
- Uppgifter om samspel med omsorgspersoner eller föräldrar och andra
- Frågor om hemmet och levnadsförhållandena sedan födseln
- En bedömning av uppfostringsmetoder och omsorgsförmåga
Barnets behandlare inom psykiatrin vill också utesluta andra psykiatriska sjukdomar och bedöma om andra psykiska tillstånd föreligger, såsom:
- Intellektuell funktionsnedsättning
- Anpassningsstörningar
- Depressionssjukdomar
- Autismspektrumtillstånd
- Posttraumatiskt stressyndrom
Barnets behandlare kan använda den kliniska diagnosen för reaktiv anknytningsstörning i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5), utgiven av American Psychiatric Association. Vanligen ställs ingen diagnos före nio månaders ålder. Tecken och symtom visar sig vanligen före fem års ålder.
DSM-5:s kriterier och riktlinjer för diagnos omfattar:
- Ett mönster av känslomässigt tillbakadraget beteende gentemot omsorgspersoner, som visar sig genom att barnet sällan söker eller reagerar på tröst när det mår dåligt.
- Ihållande känslomässiga och sociala svårigheter, däribland mycket begränsad respons på andra, ingen positiv respons vid samspel eller oförklarlig irritabilitet, ledsamhet eller rädsla i samspel med omsorgspersonerna.
- Att omsorgspersoner varaktigt inte tillgodoser känslomässiga behov av tröst, stimulans och tillgivenhet, eller att primära omsorgspersoner ofta byts ut så att möjligheterna att utveckla stabil anknytning begränsas, eller omsorg i en miljö som avsevärt begränsar möjligheterna att knyta an (som en institution)
- Ingen diagnos inom autismspektrumet
Att förstå vad som ligger bakom ett olämpligt beteende hjälper dig att använda gränssättning som är anpassad till RAD. Dessa barn bryter mot regler, är olydiga eller beter sig olämpligt eftersom de styrs av otrygghet och rädsla, inte kan hantera sina känslor och inte kan påkalla uppmärksamhet eller be om hjälp. Målet med gränssättningen är att hjälpa barnen att känna sig trygga och tillfreds.
Tillit, känslomässiga band, anknytning, samhörighet och kärlek är de centrala delarna i gränssättning för barn med RAD. Utan en känsla av trygghet kan dock inte gränssättningens övriga mål uppnås. Barnet kommer inte heller att bry sig om samhörighet, känslomässiga band och kärlek förrän det känner dig och litar på dig. Några sätt att tillgodose barnets behov av trygghet är:
Att sätta gränser hjälper till att göra barnets värld mindre skrämmande och mer förutsägbar
Att skapa stabila rutiner hjälper barnet att känna större kontroll
Var öppen och tydlig med dina förväntningar på barnet, vad som är olämpligt beteende och vilka följder det får.
Som primär omsorgsperson för ett barn med RAD bör du prioritera trygghet, säkerhet, tillit, öppenhet och förutsägbarhet. När du sätter gränser för ditt barn med reaktiv anknytningsstörning utifrån detta perspektiv hjälper dina känslor och handlingar dig att behålla lugnet under processen.
Att vägleda ett barn med RAD: strategier för gränssättning
Barn med RAD behöver en form av bestraffning som är anpassad till deras särskilda behov och följderna av att de saknar anknytning till en omsorgsperson. Dessa råd och tekniker hjälper dig att sätta gränser för barnet och samtidigt minska barnets känslomässiga reaktioner.
- Behåll lugnet i samspelet. Barnet känner sig otryggt och rädd och kan därför inte lita på dig om du blir upprörd (skriker, visar stark ilska och har ett argt kroppsspråk).
- Börja om på nytt efter en tillrättavisning. Det visar barnet att du alltid finns där, oavsett vad som händer.
- Håll fast vid gränserna på ett bestämt men varsamt sätt.
- Använd logiska konsekvenser. Barnet kan antingen äta skollunchen eller vara hungrigt fram till middagen om det väljer att inte ta med sin mat hemifrån.
- Alla konsekvenser bör vara relevanta för situationen. Konsekvenser som varar i flera dagar är verkningslösa och kan få barn med RAD att tro att de blir ”bestraffade” på obestämd tid. Då är det sannolikt att de drar sig undan och att den tillit du arbetat så hårt för att bygga upp förstörs.
Med dessa principer som vägledning kan du utforma gränser och konsekvenser för en konstruktiv gränssättning.
