De flesta föräldrar till barn med inlärnings- och beteendesvårigheter kan tänkas svara ja på frågan om deras barn har svårt att bearbeta sinnesintryck. De flesta är överens om att barn med autismspektrumtillstånd har svårt att integrera sinnesintryck. Inom vården uppmärksammas dock alltmer att även vissa barn utan autismspektrumtillstånd har en del av samma problem.
Barn med sensorisk bearbetningsstörning (SPD) kan ha en högre eller lägre känslighet för ljud, ljus, och beröring. Därför kan de söka sig till eller undvika sensoriska stimuli.
Den här artikeln handlar om sensorisk bearbetningsstörning (SPD), vad som orsakar den och hur föräldrar kan hjälpa sina barn med SPD.
I grundskolan kan du ha fått lära dig om de fem sinnena, men i själva verket uppfattar du världen genom fler än bara fem sinnen.
Vanligtvis talar man om åtta huvudsakliga kategorier av sensorisk bearbetning. De kan omfatta:
Proprioception. Proprioception är den ”inre” uppfattningen om den egna kroppen. Den hjälper bland annat till att upprätthålla kroppshållning och motorisk koordination. Den ger också information om dina rörelser och hur du använder utrymmet omkring dig.
Den ger också information om dina rörelser och hur du använder utrymmet omkring dig.
Vestibulär perception. Begreppet avser innerörats uppfattning om kroppens läge i rummet. Den upprätthåller din balans och koordination.
Interoception. Detta är din uppfattning om vad som händer i kroppen. Den kan kanske bäst förstås som dina ”känslor” och omfattar både om du känner dig varm eller kall och ditt känslomässiga tillstånd.
De fem sinnena. De fem vanliga sinnena är hörsel, känsel, lukt, smak, och syn.
Det är värt att notera att sensorisk bearbetningsstörning inte finns med i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, femte upplagan (DSM-5). Det finns inte tillräckligt med vetenskapligt stöd för att säga att tillståndet kan diagnostiseras som en fristående diagnos. Många läkare och specialister anser att sensoriska svårigheter är ett symtom på en annan sjukdom eller ett annat tillstånd, såsom autismspektrumtillstånd.
Inom arbetsterapi används begreppet ”sensorisk bearbetningsstörning” i större utsträckning.
Det vi vet om sensoriska bearbetningsstörningar kan dock hjälpa föräldrar, läkare och andra omsorgspersoner att förstå tillståndet och hjälpa personer som har det.
Sensorisk bearbetningsstörning (SPD, tidigare kallad sensorisk integrationsdysfunktion) är en störning där information från flera sinnen inte bearbetas korrekt för att möjliggöra ändamålsenliga reaktioner på omgivningens krav. Många personer med adhd och autismspektrumtillstånd har sensorisk bearbetningsstörning.
Personer med SPD kan ha svårt att bearbeta auditiva, visuella, olfaktoriska, gustatoriska, vestibulära, taktila, proprioceptiva och interoceptiva stimuli.
Arbetsterapeuten Anna Jean Ayres beskrev 1972 sensorisk integration som den neurologiska mekanism som organiserar upplevelser från individens kropp och den omgivande miljön och gör det lättare att använda kroppen på ett ändamålsenligt sätt i miljön.
Sensorisk bearbetningsstörning har identifierats som en bakomliggande orsak till stora svårigheter att organisera sinnesintryck från kroppen och omgivningen. Den visar sig genom nedsatt förmåga inom ett eller flera av livets huvudsakliga aktivitetsområden: arbete, fritid och lek eller aktiviteter i det dagliga livet.
Olika källor är oense om huruvida SPD är en separat störning eller återspeglar kända symtom på ett antal andra väletablerade tillstånd. SPD finns inte med i APA:s Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, och American Academy of Pediatrics avrådde 2012 barnläkare från att använda SPD som en fristående diagnos.
Den exakta orsaken till SPD är okänd. Det är dock fastställt att mitthjärnan och hjärnstammen i det centrala nervsystemet är tidiga bearbetningscentrum för samordning av information från flera sinnen. Dessa delar av hjärnan är involverade i funktioner som koordination, vakenhetsreglering, uppmärksamhet och autonoma funktioner. Efter att ha passerat dessa centrum skickas sinnesinformationen vidare till hjärnområden som ansvarar för minne, känslor och högre kognitiva funktioner. Skador i ett hjärnområde som medverkar i multimodal bearbetning kan försämra förmågan att bearbeta intryck på ett fungerande sätt.
Enligt en studie från University of California, San Francisco, uppvisar barn med sensorisk bearbetningsstörning påvisbara avvikelser i hjärnans anatomi. UCSF-studien är den första som identifierar en biologisk grund för nedsatt sensorisk bearbetning som skiljer den från andra utvecklingsneurologiska tillstånd.
Yngre pojkar med respektive utan nedsatt sensorisk bearbetning deltog i undersökningen. Med hjälp av diffusionstensoravbildning (DTI), en modern form av magnetkameraundersökning, jämfördes deltagarna, och det visade sig att de med sensorisk bearbetningsstörning hade avvikande nervbanor i hjärnans vita substans. Den vita substansen är avgörande för hjärnans förmåga att uppfatta, tänka och lära. Avvikelserna fanns främst i hjärnans bakre del, som fungerar som en förbindelselänk för sensorisk bearbetning.
Forskarna förklarar hur deras resultat visar att nedsatt sensorisk bearbetning skiljer sig från andra neurologiska tillstånd som autism och adhd:
Hos barn med enbart adhd eller autismspektrumtillstånd är nervbanorna i den vita substansen i hjärnans främre, frontala delar ofta påverkade. Avvikelserna som identifierades i ett avgränsat hjärnområde tyder på att SPD kan ha en särskild neuroanatomisk grund.
Man tror att avvikelser i nervbanorna i den vita substansen hos barn med sensoriska bearbetningsstörningar kan leda till fördröjd bearbetning av sinnesintryck.
Enligt experterna vid UCSF är denna studie bara en början. Barn med sensoriska bearbetningsstörningar som också har haft en hjärnskada eller har ett känt genetiskt tillstånd behöver undersökas mer ingående.
Barn med sensoriska bearbetningsstörningar reagerar på ett av tre avvikande sätt på stimuli som inte påverkar andra barn. De kan vara överkänsliga för blinkande ljus, plötsliga, höga eller ihållande ljud (som surret från en mixer eller till och med musik), känslan av stickiga eller irriterande tyger som ull eller klädetiketter mot huden, och även vissa smaker eller lukter.
De kan också ha svårt att acceptera fysisk beröring från andra, till exempel trycket från en kram. En miljö med mycket folk kan vara obehaglig för barn med SPD.
Denna överreaktion på yttre stimuli kan göra barn oroliga, försvåra vardagliga aktiviteter och göra det svårt att anpassa sig till nya situationer. Reaktionerna kan vara lindriga eller så kraftiga att barnet snabbt behöver lämna platsen. Därför kan det vara svårt för barn med SPD att samspela med andra barn.
Vissa barn reagerar långsamt eller inte alls på stimuli. Detta kallas hyporeaktivitet eller underreaktivitet. De kanske till exempel inte reagerar på smärtan från ett skrubbat knä eller på stark kyla eller värme.
Vissa barn med sensorisk bearbetningsstörning kan inte tolka signalerna från muskler och leder, vilket gör det svårt att röra sig och stå upprätt. Andra kan beskriva dem som fumliga, klumpiga eller ”slappa”, till exempel om de måste luta sig mot en vägg för att kunna stå upprätt.
Det tredje tecknet på SPD är ett sensoriskt sökande, där barnet känner ett behov av att söka upp stimuli. Drivkraften att ”uppleva” eller ”känna” är så stark att barnet kan reagera med utagerande beteende.
Vissa barn med SPD kämpar med ångest och kan också ha andra störningar, bland annat:
Koordinationsstörning: Dyspraxi hämmar utvecklingen av finmotoriska färdigheter. Små barn med dyspraxi kan behöva längre tid för att nå utvecklingsmilstolpar som att gå eller äta själva. De kan ha svårt att skriva, teckna och utföra olika idrottsaktiviteter när de blir äldre.
Posturala störningar kännetecknas av bristande uppfattning om kroppens läge och rörelser.
Sensorisk diskriminationsstörning: oförmåga att uppfatta små förändringar i syn-, känsel-, hörsel- och kroppslig information
Arbetsterapeuten och filosofie doktorn A. Jean Ayres var den första som uppmärksammade svårigheter med sensorisk bearbetning. På 1970-talet föreslog Ayres att vissa människors hjärnor inte klarar det som de flesta tar för givet: att analysera och tolka all inkommande information från sju sinnen, inte de vanliga fem, för att skapa en tydlig bild av vad som händer i och utanför kroppen.
Utöver känsel, hörsel, smak, lukt och syn räknade Ayres även rörelsesinnet (det vestibulära sinnet) och kroppssinnet (proprioception) som ”inre” sinnen. När hjärnan inte kan få ordning på all inkommande information blir det som en trafikstockning i huvudet, där signaler snabbt kommer från alla håll och konkurrerar med varandra. Det går inte att få ihop helheten.
Vilka är de ytterligare två sinnena i Ayres arbete?
De inre sinnena
Ledband och leder innehåller proprioceptiva receptorer som möjliggör motorisk funktion och kroppshållning. Det proprioceptiva systemet informerar hjärnan om kroppens läge och rörelser i förhållande till föremål i omgivningen.
Barn med underkänslighet vill ha kraftig stimulans. De tycker om aktiviteter som innebär att stöta emot saker, hoppa och dunsa, liksom djupa tryck som rejäla björnkramar.
Om de är överkänsliga har de svårt att veta var kroppen befinner sig i förhållande till andra föremål och kan gå in i saker och verka klumpiga. Eftersom de har svårt att uppfatta hur stor kraft de använder kan de riva sönder pappret när de suddar, nypa för hårt eller slå ner föremål med för stor kraft.
Vestibulära receptorer i innerörat ger hjärnan information om rörelse och huvudets läge för att avgöra var kroppen befinner sig i rummet. De är bland annat väsentliga för koordination och balans.
Personer med underkänslighet är ständigt i rörelse, söker snabba, snurrande eller häftiga rörelser och tycker om att bli uppkastade i luften och hoppa på studsmattor och möbler.
Överkänsliga personer kan vara rädda för aktiviteter som kräver balans, som att klättra på lekställningar, cykla eller stå på ett ben, särskilt när de blundar. De kan också verka klumpiga.
En checklista för sensoriska reaktioner
Checklistan omfattar reaktioner på alla slags intryck, från att gå barfota till att lukta på sådant som inte är mat. Den innehåller också frågor om grov- och finmotorik, som att fånga en boll (grovmotorik) och använda sax (finmotorik). Checklistan är avsedd att hjälpa föräldrar att avgöra om barnets beteende tyder på allvarliga sensoriska svårigheter (grova).
För spädbarn och småbarn omfattar listan att inte vilja bli kramade, i sådan grad att de böjer sig bakåt när någon håller dem. Det kan bero på att beröring gör ont. I förskoleåldern kan överstimulerade barn vara oroliga och få utbrott som varar länge eller kommer ofta.
Elever i grundskolans tidigare år med underkänslighet kan visa ”negativa beteenden”, till exempel sådant som liknar hyperaktivitet, men här avses personer som är alltför känsliga och tenderar att undvika saker. Det kan innebära att de inte vill borsta tänderna eller ens få ansiktet täckt eller målat. För att ytterligare komplicera bilden kan barn både undvika och söka sinnesintryck och ha proprioceptiva och vestibulära funktionsnedsättningar utöver svårigheter med de traditionella fem sinnena.
Om du upplever att ditt barn har sensoriska svårigheter kan följande symtom tyda på att ni bör uppsöka läkare:
Beteendet stör vardagen. Om symtomen gör det omöjligt att utföra vanliga aktiviteter kan du behöva söka läkare.
Symtomen förvärras kraftigt. Om ditt barn plötsligt får svårt att stå eller röra sig behöver du ta barnet till läkare.
Reaktionerna har blivit omöjliga att kontrollera. Det finns ingen omedelbar lösning på sensoriska störningar. Med hjälp av utbildad personal kan du kanske hjälpa ditt barn att lära sig reglera sitt beteende.
Inlärningen påverkas av de sensoriska svårigheterna. Om sensorisk bearbetning eller sensorisk överbelastning gör det svårt för ditt barn att lära sig i skolan kan läkaren eventuellt bedöma om barnet har ett relaterat problem eller samarbeta med skolpsykologer för att hjälpa barnet att få mer stöd i klassrummet.
Det finns ingen behandling för sensoriska problem. Vissa barn kan få färre problem när de blir äldre, medan andra kanske bara lär sig att hantera dem.
Den nuvarande forskningen om prognosen för barn med nedsatt sensorisk bearbetning är begränsad. Det kan finnas ett samband med vissa psykiska problem, men mer forskning behövs.
Vissa läkare behandlar kanske inte sensoriska funktionsnedsättningar separat, utan behandlar i stället symtomen på ett erkänt tillstånd, såsom autismspektrumtillstånd eller adhd.
Om ditt barn inte har några andra hälsoproblem och du tror att barnet har svårt att bearbeta det som det ser och hör, kan det finnas få bra sätt att hjälpa.
Eftersom tillståndet inte är officiellt erkänt som en sjukdom är inte alla beredda att behandla det eller föreslå åtgärder som inte konsekvent har visats bidra till att förändra beteenden.
Så kan föräldrar hjälpa barn med sensorisk bearbetningsstörning
- Föräldrar kan hjälpa sina barn med sensoriska bearbetningssvårigheter genom att föra deras talan så att de får det stöd de behöver. Det kan innebära att:
- Rådgöra med en läkare eller barnläkare om barnets sensoriska bearbetning.
- Diskutera barnets sensoriska bearbetning med barnets lärare och skolans stödpersonal.
- Söka hjälp, bland annat genom fysioterapi och arbetsterapi
- Fortlöpande fråga hur barnet mår känslomässigt.
- Lära barnet hur det kan berätta för vuxna att det behöver en paus eller är överstimulerat
- Genom övning stödja barnets mål inom fysioterapi eller arbetsterapi
